Mad in America, 2024-11-04. Av: Peter Simons. Svensk översättning: Lasse Mattila.
Enligt nyligen publicerad studie får en psykiatrisk diagnos människor att tro att du behöver professionell hjälp, behöver särskild hjälp med dina livsaktiviteter och har mindre kontroll över ditt beteende och dina känslor. Diagnosen kan också öka empatin hos människor – men detta resultat var inte konsekvent i studiens senare del.
I en ny studie fann forskarna att om man lade till en diagnosetikett till en anekdot om psykisk ohälsa förändrades människors reaktioner – och inte alltid på ett positivt sätt.
Enligt forskarna fick tillägget av en diagnos i berättelsen deltagarna att tro att personen behövde professionell hjälp, behövde särskild hjälp på jobbet och i skolan, och minskade den kontroll de hade över sin situation och deras sannolikhet för återhämtning. Det kunde också öka empatin för personen – men detta resultat återkom inte i den andra delen av studien.
“Dessa resultat pekar på att breda diagnostiska begrepp och de kulturella trender som ligger bakom dem kan ha en negativ inverkan. Expansiva begrepp kan främja hjälpsökande, empati och stöd, men också undergräva upplevd handlingskraft och förväntningar på att problem kan övervinnas”, skriver forskarna.
Studien genomfördes av Brooke Altmann, Kylo Fleischer, Jesse Tse och Nick Haslam vid University of Melbourne i Australien.
Begreppsglidning – uppfattningen att allt fler plågsamma upplevelser (t.ex. sorg) rubriceras som “psykisk sjukdom” – har varit föremål för en växande mängd forskning.
Dessutom diagnostiserar människor sig själva med “psykiska sjukdomar” som depression, ADHD och autism, ofta utan att uppfylla de officiella kriterierna för dessa diagnoser. Forskare har uttryckt oro över de negativa effekter som detta har haft på självkänslan och hur det förvärrar stigmatisering och ångest. Faktum är att forskare fann att de som själva kallade sig deprimerade hade det sämre ställt än de som inte gjorde det – även efter att ha kontrollerat för depressionens svårighetsgrad.
I den aktuella studien använde Altmann, Fleischer, Tse och Haslam korta fallstudier – vinjetter – för att bedöma hur deltagarna reagerade på “marginella” fall där personen var precis på gränsen till att uppfylla kriterierna för en psykiatrisk diagnos. I huvudsak handlade dessa berättelser om någon med lindriga känslomässiga/beteendemässiga svårigheter där det rådde delade meningar om huruvida personen “hade” diagnosen eller inte.
Forskarna genomförde två studier med lite olika metodik, men i båda fallen frågade de onlinedeltagare (via plattformen Prolific) om deras känslor för den person som avbildades i vinjetterna. I några av vinjetterna bifogades en psykiatrisk diagnos för att se om detta förändrade personens åsikter.
Den första studien innehöll vinjetter om depression, ångest och bipolär sjukdom; den andra studien innehöll vinjetter om PTSD, OCD och hetsätningsstörning. Det var 261 deltagare i den första studien och 684 i den andra (i båda studierna var deltagarna mestadels vita; ungefär hälften var män, hälften kvinnor, med en spridning av icke-binära personer).
Forskarna tittade på ett antal mått på hur deltagarna såg på karaktärerna i vinjetterna, bland annat om karaktären borde få professionell hjälp, empati eller stöd för anpassningar på jobbet eller i skolan. Man tittade även på om deltagarna såg karaktärernas svårigheter som permanenta och om karaktärerna saknade kontroll över sin situation. Slutligen tittade man på om deltagarna ansåg att svårigheterna utgjorde var en viktig del av personens identitet.
”Förutsägelsen att diagnoser ökar uppfattningen om att personen borde få professionell behandling bekräftades i båda studierna. Förutsägelser om att diagnoser bidrar till större empati, stöd för anpassningar samt uppfattningar om stabilitet och brist på kontroll bekräftades i en studie vardera”, skriver forskarna.
Detta innebär att det enda resultat som replikerades var att när deltagarna fick en diagnostisk etikett var de mer benägna att tro att personen i berättelsen behövde professionell hjälp.
En del av artiklarna om studien har fokuserat på ett resultat som låter särskilt optimistiskt – ökad empati. Men detta resultat replikerades inte i den andra delen av studien. Och även om det skulle vara sant att empatin ökar är det kanske inte så positivt som det låter. Måttet på empati innebar att deltagarna fick välja hur mycket de höll med om vissa ord, bland annat “sympatisk, rörd, mjukhjärtad, medkännande, bekymrad, öm, rörd och sorgsen”. Att någon känner sig “ledsen” för en person med beteendeproblem kan faktiskt vara mer stigmatiserande än positivt. Att bara säga att du håller med om ordet “medkännande” betyder dessutom ingenting om hur du skulle behandla en person i verkliga livet.
Detta är det största problemet med dessa vinjettstudier och frågan är om de verkligen kan generaliseras till den verkliga världen? Det är rimligt att anta att de kan avslöja vissa internaliserade fördomar, men det är tveksamt om de avslöjar hur människor reagerar i faktiska situationer i det verkliga livet.
Den samlade forskningen som visar på ökad stigmatisering och avståndstagande från personer med allvarlig psykisk sjukdom, särskilt schizofreni, och effekterna av biomedicinska förklaringar som förvärrar stigmatiseringen, kan faktiskt vara mer robust än dessa något hoppfulla men inkonsekventa resultat från vinjetter.
Men även om vinjettstudien ska tas för vad den är, konstaterar forskarna att dessa förändringar i synen på personer med lindriga känslomässiga problem (som inte tydligt uppfyller kriterierna för en diagnos) är oroande.
“Dessa potentiella nackdelar med psykiatriska diagnoser är utan tvekan särskilt oroande när det gäller marginella fall”, skriver forskarna.
****
Altmann, B., Fleischer, K., Tse, J., & Haslam, N. (2024). Effects of diagnostic labels on perceptions of marginal cases of mental ill-health. PLOS Ment Health 1(3): e0000096. https://doi.org/10.1371/journal.pmen.0000096 [Fulltext]
