Jag skriver kortare texter, som jag kallar Fragment. De är minnesfragment. Berättelser där jag försöker minnas, så gott jag kan, hur det var, hur det kändes, vad som hände.
Men de är berättade ur mitt nu vuxna perspektiv. Jag är i mig själv och återupplever de här minnena, men jag är också här, i nutid och försöker förstå dem.
Jag brukar försöka nämna vilken ålder de är ifrån.
I början när jag skrev ner dem hade jag ingen känsla för min egen livshistoria. Mitt liv såg ut som en samling slumpartat arrangerade fragment. Men nu när jag samlat många fragment (jag har inte skrivit ner alla), och bundit ihop dem, så bildar de nu tillsammans – min livsväv.
9 eller10 år gammal.
Varför klättrade jag upp där? Vad var det för speciellt med garderober?
I vår lägenhet fanns det inbyggda garderober. Smala garderober, med en liten separat del högst upp, med en egen dörr, alldeles precis under taket.
Jag tog en pall. Du vet en sådan där pall som har utfällbara trappsteg, så att den nästan blir som en ministege? Jag lyckades klättra upp och åla mig in i det lilla trånga utrymmet. Det var så trångt där uppe att jag fick krypa ihop, nästan knyckla ihop mig för att få plats.
Jag låtsades att det var mitt hus. Mitt. Och att ingen kunde hitta mig där. Jag försökte stänga dörren och när jag lyckades blev det alldeles kolmörkt där inne.
Jag ville bli hittad. Inte av någon i min familj. Men kanske var det bättre att bli hittad av någon i familjen, än att inte bli hittad alls?
Jag ville också vara förlorad. Jag ville att de skulle leta efter mig, men inte hitta mig. Och då skulle de ångra hur hemska de varit mot mig, och då skulle de ändra på sig och bli annorlunda.
Jag ville också bara känna mig kramad. Jag proppade garderoben full med kuddar och klämde in mig själv. I det trånga kändes det som om garderoben kramade mig. Jag låtsades att garderoben var en kärleksfull mamma. Och så låg jag bara där. Zoomade ut. In i garderobens omfamning.
Det slutade alltid med att min mamma blev upprörd och arg på mig och skällde på mig. För hur konstig och galen jag var, hur korkad jag var och hur jobbig och besvärlig jag var. Och så sa hon att allt jag gjorde, det gjorde jag för att driva henne till vansinne – och så sa hon att jag måste komma ner, omedelbart. För att äta middag, för att gå och lägga mig. Jag ville varken göra det ena eller det andra.
Men naturligtvis kom jag ner. Jag gjorde alltid som jag blev tillsagd. Åtminstone på utsidan.
Katarina Lundgren
Texten är en översättning av originaltext på engelska med namnet, FRAGMENTS: The Closet. Den finns med i min bok,”Here & Gone… Fragments – From a Life Partially Unlived: https://www.amazon.se/-/en/Katarina-Lundgren/dp/B0CJKY8B9N/ som finns på Medium: https://medium.com/fourth-wave/fragment-the-closet-5e72293a12a2.