Jag skriver kortare texter, som jag kallar Fragment. De är minnesfragment. Berättelser där jag försöker minnas, så gott jag kan, hur det var, hur det kändes, vad som hände.
Men de är berättade ur mitt nu vuxna perspektiv. Jag är i mig själv och återupplever de här minnena, men jag är också här, i nutid och försöker förstå dem.
Jag brukar försöka nämna vilken ålder de är ifrån.
I början när jag skrev ner dem hade jag ingen känsla för min egen livshistoria. Mitt liv såg ut som en samling slumpartat arrangerade fragment. Men nu när jag samlat många fragment (jag har inte skrivit ner alla), och bundit ihop dem, så bildar de nu tillsammans – min livsväv.
13 år gammal.
Det är mars månad och klockan är 11 på kvällen. Jag drar på mig jackan och gympadojjorna. Tar en snabb titt runt rummet. Nej, absolut inte, det går bara inte, jag kan inte stanna här i natt. Väggarna kryper redan närmare mig och om jag stannar här kommer mardrömmarna att komma, drömda eller verkliga. Vilket som, det kommer inte att finna någon tröst för vare sig det ena sortens mardröm eller den andra.
Jag lämnar lägenheten. Väl ute möter jag de som alltid rör sig i kvarteren. Missbrukare, fulla människor, förlorade själar, folk utan pengar, prostituerade, kriminella. Men nej. Inte i kväll. Ikväll ska jag inte stanna här. I stället ska jag ta mig utanför de här kvarteren och hitta någon annanstans att sova, eller åtminstone att vila, i några timmar. Jag har redan en speciell plats i åtanke. Jag har redan spenderat natten där flera gånger tidigare. Ibland patrullerar där en vakt som jagar iväg mig, men det är värt risken. Han har aldrig gjort mig illa, inte hittills i alla fall.
Jag går till lekplatsen utanför barnpsyk. De finns små lekstugor där. Tre stycken på en rad. Jag väljer den i mitten och låtsas att jag kommit ”hem”. Jag kryper in. Men jag är för lång för att kunna stå upprätt där inne. Så jag sätter mig ner. Först sitter jag bara där, och stirrar ut i natten. Det är kallt. Jag har en tändare i min jackficka – och jag tänder den för att värma mina händer lite. Jag drar upp min mössa ur den andra jackfickan och drar ner den så långt ner i pannan jag kan utan att göra mig själv blind. Efter en stund lägger jag mig ner. Drar upp benen under mig och slår armarna om dem. Golvet är hårt, gjort av trä. Jag lägger huvudet på min ena arm, den får vara min kudde, handen har jag dragit in inuti jackärmen. Andra handen har jag i fickan. Mina fingrar söker efter tändaren och när jag hittar den sluter jag handen hårt om den, för att hålla fast i något.
Sedan ligger jag bara där. Och låter kylan krypa in i mig. Låter tankarna lämna huvudet och börjar fantisera. En vacker dag, så kommer någon att vilja ha MIG. Denne ”någon” kommer att se mig, känna igen mig, fira att de hittat mig och utropa: ”Där är du ju! Jag ska adoptera dig! Vill du vara min dotter? Jag brukar underhålla mig med sådana här fantasier. Så småningom slumrar jag till, trots kylan.
Jag vaknar av att någon lyser med en ficklampa rakt i ögonen på mig. Jag kan inte se ett skvatt. Men jag hör honom. Det är vakten. ”Är du här nu igen? Du får inte sova här. Gå hem med dig”. Vanligtvis när han schasar i väg mig, eller när någon annan gör det, från var som helst det där jag inte får lov att vara, så brukar jag bara lomma i väg. Men det gör jag inte ikväll.
Något i mig brister. Jag skriker åt honom: ”Jag kan inte gå hem. Jag har inget hem! Ingen vill ha mig!”. Innan jag hinner reagera har han släpat ut mig ur lekstugan och nu ligger jag på gräset. Han drar upp mig på fötterna och jag hänger och dinglar i hans grepp, som en trasdocka, fortfarande halv-vaken. Min kropp lyder inte riktigt. Kylan har gjort mig avdomnad (mer än vanligt). Han halvt om halvt släpar mig till sin bil, öppnar bakdörren och puttar in mig. ”Jag kör dig till polisstationen”, säger han ”så får de ringa efter dina föräldrar”.
Det är inte första gången jag blir körd till polisstationen. Jag vet vad som väntar. Och jag vet att min styvfar kommer att hämta mig där och köra hem mig. Inte hem till min lägenhet, som ligger i de dåliga kvarteren i staden, utan till ”familjens hem”. Jag vet också vad som kommer att hända när han väl blir ensam med mig. Och det får mig att önska att jag hade frusit ihjäl.
Jag vet att ingen på polisstationen kommer att fråga mig något viktigt. Och jag kommer inte att berätta något viktigt för dem heller. Förra gången jag var där skrek jag rätt ut i två timmar (något gick visst sönder i mig den gången också – normalt blir jag stum när folk försöker fråga ut mig). När de inte kunde få tyst på mig brottade de ner mig och satte sig på mig, och sedan slängde de in mig i en cell. Bara för att få tyst på mig. Två vuxna polismän satte sig på mig, en ganska tunn och bräcklig trettonåring.
I deras värld ska trettonåriga skolflickor inte vara ute på natten, allra minst på egen hand. Trettonåriga skolflickor hör hemma hos sina föräldrar. Och in skolan. Punkt slut. Det fanns inget som skulle ha kunnat få dem att förstå varför jag gjorde som jag gjorde, eller hur mitt liv såg ut. Och jag litade inte på dem och kunde inte berätta något för dem, vilket antagligen var klokt av mig. Men det också gjorde det värre för mig. Flickan i garderoben, nu tre år senare, var fortfarande en väldigt ensam flicka. Som fortfarande letade efter ett ”hem”. Som desperat behövde något att hålla fast vid.
Mina barndomsupplevelser har gjort att jag livet igenom har haft ett starkt behov av att vara till lags och ett lika starkt behov av att bara försvinna. Men också ett starkt behov av att bevisa att jag visst har ett värde. Utan att förstå skillnaden mellan att vara självklart värdefull och att vara värdefull för att man är till nytta för någon. Men ändå haft en diffus känsla av den vad den här skillnaden innebär. Utan att riktigt kunna greppa den eller använda den.
Katarina Lundgren
Texten är en översättning av originaltext på engelska med namnet, FRAGMENTS: Holding (onto). Den finns med i min bok,”Here & Gone… Fragments – From a Life Partially Unlived: https://www.amazon.se/-/en/Katarina-Lundgren/dp/B0CJKY8B9N/ som du hittar på Medium: https://medium.com/fourth-wave/fragment-holding-onto-790a1ce5f93f.