Mad in America, 2023-10-04. Av Justin Karter. Översättnig: Lasse Mattila.
Sophie Isobel undersöker de moraliska konsekvenserna och de potentiella långsiktiga effekterna på identiteten hos barn som diagnostiserats med psykiatriska störningar/sjukdomar, och uppmanar till djupare reflektion över hur samhället hanterar barns psykiska hälsa.
Vid en tidpunkt då ett ökande antal barn diagnostiseras med psykiatriska störningar, förespråkar många forskare en djupare undersökning av psykiatriska diagnosers bredare moraliska konsekvenser på unga sinnen.
Sophie Isobel, från University of Sydney, har nyligen föreslagit att även om psykiatriska diagnoser kan ge en känsla av förståelse eller tillfällig lättnad, kan de också ha bestående påverkan på ett barns självuppfattning och potentiellt även påverka deras självkänsla och identitet.
Isobels artikel, publicerad i tidskriften Children & Society, varnar för psykiatriska diagnosers långvariga och betydande påverkan på barns liv, särskilt när det gäller vad de tror är sant och hur de förstår sig själva.
“De flesta vuxna har ett visst val när det gäller hur mycket de införlivar sin psykiatriska diagnos i sin förståelse av sig själva, men diagnostiska effekter kan vara särskilt problematiska under barndomen när jaget fortfarande håller på att utvecklas”, skriver Isobel.
“Barn utvecklar sin självkänsla erfarenhetsbaserat och relationellt under utvecklingsåren. Självuppfattning (hur människor ser på sig själva) och social identitet (hur de representerar sig själva i världen) är intimt sammankopplade. Psykiatriska diagnoser kan utgöra ett hot mot båda dessa processer och minimera barns möjligheter att skilja socialt konstruerade beskrivningar av sina upplevelser från deras grundläggande konstruktion av sig själva och deras interaktion med världen.”
En kraftig ökning av antalet barn som diagnostiseras lida av psykiatriska störningar har utlöst en debatt om de bredare moraliska konsekvenserna av psykiatriska klassificeringar.
Medan vårdpersonal historiskt sett har accepterat de psykiatriska diagnoserna, skiljer sig nyanserna i att identifiera psykiska sjukdomar hos barn ofta från de tydliga fysiska diagnoser som finns inom andra medicinska specialiteter. Isobel gör en kritisk granskning av de psykiatriska diagnoserna och fokuserar på deras potentiella långsiktiga effekter på barnens självuppfattning och deras personliga sanningar. Dessutom betonar hon behovet av att beakta de moraliska konsekvenserna av att kategorisera barn med hjälp av diagnoser som präglas av osäkerhet.
I Isobels artikel används kritisk teori för att undersöka hur samhälleliga och politiska strukturer formar våra uppfattningar om verkligheten, särskilt i relation till barns psykiska hälsa. Teorin uppmuntrar oss att ifrågasätta etablerade normer, praxis och maktdynamik och avslöja dolda obalanser och maktmissbruk. Det ger en plattform för att utmana accepterade normer utan att helt förkasta eller acceptera diagnoser.
Barndom, sårbarhet och det ökande problemet med psykisk ohälsa
Centralt för Isobels argument är begreppet “epistemisk orättvisa“, där barn enbart på grund av sin ålder anses ha en sämre förmåga att förstå eller uttrycka sina upplevelser. Följaktligen möter de samhälleliga fördomar som begränsar deras förmåga att förmedla eller bearbeta sin egen ångest.
Samhällets betoning på att skydda barn är ofta sammanflätad med oro för potentiella risker. Medan vuxna jonglerar med oro inför en oförutsägbar framtid förlitar sig barn, som i stort sett är maktlösa, på att vuxna ska fatta säkra beslut åt dem.
Även om barn till stor del är beroende av vuxna, har de också internationellt erkända rättigheter, vilket inkluderar rätten till frihet, säkerhet och omsorg. Dessa rättigheter står dock ibland i konflikt med den dominerande skyddsdiskursen, särskilt när det gäller barns psykiska hälsa.
Att ägna uppmärksamhet åt barns psykiska hälsa är berättigat. Ny statistik är ögonöppnande: Epidemiologiska studier uppskattar att mellan 10 och 20 procent av alla barn i världen har diagnostiserbara psykiska störningar. Trots att diagnosfrekvensen för vuxna har varit stabil under de senaste fem decennierna är det oroväckande att diagnosfrekvensen för barn har ökat kraftigt, samtidigt som antalet recept på psykoaktiva läkemedel, inklusive antidepressiva medel och stimulantia, har ökat markant.
Diagnoser inom psykiatrin: En nyanserad och omtvistad terräng
Att diagnostisera psykiska störningar är en kombination av kulturella normer, samhälleliga förväntningar och professionell expertis. Inom psykiatrin bygger denna process främst på checklistor över symtom för att identifiera störningar. Ett betydande problem uppstår dock på grund av att dessa checklistor är subjektiva. Även om de är utformade för att minska fördomar och säkerställa konsekvens, saknar de störningar som identifieras genom dessa checklistor vetenskaplig validitet. Det finns inga biologiska markörer eller tester som kan förklara deras uppkomst.
Ett av de mest omdiskuterade ämnena inom barnpsykiatrin är ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). ADHD är en av de vanligaste diagnostiserade psykiska störningarna hos barn i västvärlden, men nya uppgifter tyder på en möjlig överdiagnostisering och överbehandling av ADHD. Noterbart är bland annat att barn som föds närmare skolans startdatum, och därmed är yngre i sin årskurs, har en högre sannolikhet att få en ADHD-diagnos. Detta förhållande mellan utvecklingsmässig mognad och samhälleliga förväntningar illustrerar tydligt hur samhälleliga konstruktioner oavsiktligt kan påverka diagnostiseringen av psykiatriska störningar. Både utbildnings- och vårdsektorn kopplar också ofta institutionell finansiering till diagnoserna, vilket ökar komplexiteten ytterligare.
När en diagnos har ställts rekommenderas ofta behandlingar, många gånger medicinering. Användningen av läkemedel för barn med psykiatriska tillstånd är ett omdebatterat ämne. Även om en del barn rapporterar fördelar som förbättrad känslomässig stabilitet och akademisk prestation, uttrycker också många oro över fysiska biverkningar, att känna sig tvingade att ta medicin, att förlora sin självständighet och förändringar i sin uppfattning om vad som är normalt.
Familj, makt och perception i samband med psykiatrisk diagnostisering av barn
Att diagnostisera psykiska störningar hos barn är en komplex process som involverar olika faktorer såsom familjens övertygelser, samhällets förväntningar och dynamiken inom vården. Isobel betonar vikten av att ta hänsyn till barnets perspektiv. Även om FN förespråkar barns rätt att uttrycka sig själva, filtreras deras åsikter ofta genom vuxnas perspektiv. Deras förståelse av termer som “psykisk sjukdom” och deras identitet efter att ha fått en diagnos belyser psykiska hälsans komplexa natur.
Isobel citerar tidigare forskning som belyser hur barn ofta brottas med sin egen identitet efter en sjukförklarande psykiatrisk diagnos. Vissa barn uppfattar till exempel diagnosen som positiv och känner att den hjälper andra att “vara snällare mot dem”. Många barn internaliserar däremot känslor av att vara “underlägsna, otillräckliga, skadade, ofullständiga och inte förtjänta av lycka”.
Moraliska dilemman i samband med psykiatrisk diagnostisering av barn
Barnpsykiatriska diagnoser balanserar ofta på en skör tråd mellan samhälleliga normer och individuella beteenden. Utöver de kliniska implikationerna har de diagnostiska etiketterna i sig moraliska undertoner som visar vad samhället anser vara “rätt” eller “fel”.
Många av de diagnostiska kriterierna i framstående medicinska publikationer som DSM-5 återspeglar inte bara beteendemönster utan kommenterar också på ett subtilt sätt moralen i dessa beteenden. Termer som “trotssyndrom” och “reaktiv kontaktstörning” kopplar samman individuella patologier med bredare samhälleliga sammanhang, vilket förstärker det komplexa samspelet mellan sociala normer och individuell hälsa.
Historiskt sett har flera beteenden som anses vara “avvikande” eller “omoraliska” förpassats till psykiatrin tills samhället har utvecklat en bredare acceptans eller förståelse för dem. Studien tar upp exemplet med självmord, som länge har behandlats som en rent medicinsk fråga trots tydliga samhälleliga influenser som familjekonflikter, mobbning och social marginalisering.
Även om vissa av de psykiatriska etiketterna fungerar som verktyg för att förstå och ingripa, kan man inte bortse från deras konsekvenser för individens självuppfattning, särskilt i livets formbara stadier som barndomen.
Avslutningsvis uppmanar Isobel till en kritisk reflektion över hur samhället hanterar barns lidande. Hon efterlyser ett förnyat engagemang för att säkerställa att barn, trots deras sårbara utvecklingsstadium, får kunskap om hur konstruerade psykiatriska diagnoser är. Detta kräver naturligtvis större “konceptuell kompetens” från vårdgivare och pedagoger.
****
Isobel, S. Considering the moral implications of psychiatric diagnosis for children. Children & Society, 00, 1–10, 2023. (Länk)
