Den psykiska ohälsan sägs ha ökat i Sverige och ingenting tyder på att den utvecklingen stannar upp. Statliga utredningar tillsätts för att utreda situationen och varför inte, men varför även inte ta tillvara på den kunskap som redan finns?
Redan 2016 skrev Stefan Priebe, psykiater och professor i social och samhällspsykiatri: ’Ingen mer forskning behövs.” Han menade att vi redan vet vad som behövs för att förbättra den psykiska hälsan i våra samhällen. Än mer överraskande var hans ståndpunkt att de insatser som behövs inte i första hand handlar om mer personal till vården eller nya evidensbaserade metoder. Istället betonar han bland annat nödvändigheten av att skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna i ett land.
Idag domineras den offentliga diskussionen av föreställningen att den psykiska ohälsan är ett individuellt problem med säte i enskilda människors hjärnor eller arvsmassan.
Idag bedöms cirka en tredje del av Sveriges befolkning lida av psykisk ohälsa eller sjukdom.
På knappt tio år har andelen människor i Sverige som bedöms lida av depression, en sjukdom med en oklar definition ökat från 11 till 30 procent. Företrädesvis behandlas den med läkemedel.
Alltfler människor, mestadels barn och unga bedöms lida av en sjukdom kallad ADHD vilken i många fall medicineras med centralstimulerande medel. Cirka 150 000 människor hämtar recept på dessa mediciner varje år.
Enligt Socialstyrelsen ökar varje år personer som drabbas av psykisk ohälsa. Kan detta verkligen vara riktigt?
Kan det vara så att antalet barn och vuxna drabbas av hjärn- och genetiska skador i den omfattningen?
Vi, liksom en rad andra forskare och praktiker, är av en annan uppfattning. Internationell forskning visar att flertalet psykiatriska diagnoser saknar vetenskaplig bas. Det är vida känt att olika läkare ställer olika diagnoser till samma patient, liksom att kriterierna för respektive diagnoser ändras med tiden och att alltfler får psykiatriska diagnoser i takt med att kriterierna ändras. Antalet psykiatriska diagnoser ökar ständigt.
De läkemedel som skrivs ut har i ett flertal studier visat sig vara försumbart effektiva jämfört med placebo; sockerpiller utan medicinsk verkan. Däremot har de långsiktigt en rad problematiska biverkningar.
Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte psykiatrisk. Den utgörs inte främst av fler professionella som utför individuella behandlingsinsatser.
Det torde vara dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller den psykiska hälsan och prioritera att förbättra människors faktiska levnadsvillkor.
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som deras främsta problem. Det handlar därmed
Om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på de flesta socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet.
Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer.
Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga.
Det handlar om att omfördela resurser Sverige. ”Dessa krav är tydliga och entydiga”, skrev Priebe.
Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Alain Topor, leg. psykolog, professor i psykosocialt hälsoarbete, UiA
Carina Håkansson, dr i psykologi, leg. psykoterapeut
Lasse Mattila, socionom, handledare i psykosocialt arbete
Fanny Marell, socionom, leg. terapeut, handledare och lärare
Tore Hansson, förbundsordförande; Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
