Erfarenhet av brukarstyrd inläggning

0
239

Som jag skrev i förra inlägget har jag nyttjat brukarstyrd inläggning ett par gånger. Kommer även här kallar det för Bi. I detta inlägg berättar jag lite mer om min personliga åsikt om det, om för- och nackdelar kring att lägga in sig självvalt.

Jag måste säga att jag var positivt överraskad över hur det kändes att vara inlagd enligt Bi. Samtalet med överläkaren för att avgöra om jag är rätt patient för Bi, var mycket inriktat på min uppväxt, min anknytning till föräldrarna och trauman. Det tyckte jag var mycket positivt då jag aldrig sett ett större intresse av psykiatrin att inhämta kunskap om just ens barndom. Här var det uppenbart att läkaren ville ha en överblick över hela mig, inte bara mina symtom och beteenden.

Att alltid hamna på samma avdelning som Bi patient är bra. Man hinner lära känna personal och man slipper dra allt en gång till utan pratar om det aktuella måendet. Det stärker tilliten och minskar tröskeln att be om hjälp och samtal när det är bekanta ansikten. Jag tyckte faktiskt att det märktes att Bi-personal hade fått extra utbildning. Deras sätt att lyssna och ge tips var bra oavsett vem av dem jag pratade med. Det fans inget dömande utan en uppriktig önskan att stödja. De var bra på att lyssna och kom inte med dumma kommentarer fyllda av okunskap som jag tyvärr är van vid från väldigt många skötare som vill ha en lätt lösning på komplexa problem.

Att ha så mycket eget ansvar var lite läskigt i början men sedan en lättnad. Att slippa vänta på sin nattmedicin en timme eller be om vid-behovs-medicin när de är upptagna var en lättnad. Allt det slipper man när man sköter sin medicinering själv. Om man kommit så långt att man kan ansvara för den är det verkligen skönt att slippa vänta på en stressad sjuksköterska som i all hast delar ut piller som på löpande band.

Så även med fri permission. Att veta att ingen tvingar mig, att inga rigida tider måste hållas gör att jag sökte hjälp med vetskap om att kunna gå därifrån när jag ville. Jag blev positivt överraskad av hur personal skötte de inbokade samtalen. De glömdes aldrig bort, de tog sig tid och jag kända att jag fick ut det jag behövde av det.

Mycket var alltså väldigt positivt kring Bi. Definitivt värt att testa om man är i det stabila läget men hamna i lite tumulta känslomässiga stunder där man behöver ha folk omkring sig och har hjälp av samtal.

Det jag däremot inte gillade och som jag upplevde som faktiskt kränkande var att avdelningsöverläkare, som man inte har någon kontakt med eller samtalar med, ändå skriver en slutanteckning efter varje Bi-inläggning. Han måste ha inhämtat information av personal för att göra det. Det tyckte jag inte om eftersom jag kände det som en lättnad att inte ha med läkare att göra. Det var ett stort plus för mig eftersom jag alltid blivit mest kränkt och felbedömt av just dem. Det är de som ordinerat tidigare tvångsåtgärder. Det är de som feldiagnostiserat och felmedicinerat mig i åratal. Och vetskap om att jag nu slapp dem var en fördel så stor att jag trots all min hemska erfarenhet av psykiatrin kunde ta del av Bi.

Det visade sig att läkarens anteckningar återigen blev kränkande då det skrevs olika huvuddiagnoser efter nästan varje inläggning. Hur kan man göra det när man inte ens träffat eller haft samtal med en patient? Detta påminde mig bara om hur trasigt systemet trots allt är. Läkaren skrev diagnoser som var avskrivna, som var utredda och vars kriterier jag inte uppfyllde. Jag tror att jag samlade på mig 4-5 olika diagnoser efter alla Bi-inläggningar. När jag upptäckte det vid en läsning av min journal blev jag både besviken, arg och kränkt. Återigen sattes det felaktiga etiketter på mig och återigen var det läkare som jag utlovades inte skulle ha kontakt med!

Jag anmälde detta till verksamheten och ifrågasatte deras ”huller-om-buller” i sin diagnosticering trots att läkare aldrig ens sett mig då jag ofta var inlagd över helger. Verksamhetschefen erkände att det gått fel till och skyllde dock på deras gamla journalsystem som håller på att bytas ut. Det köpte jag klart inte och begärde att min enda sanna diagnos, C-PTSD, skulle förekomma i min journalanteckning. Jag bifogade hur denna diagnos ställdes under längre inläggningar året innan. Det, och inget annat. Hur kan man plötsligt ändra den till lite vad som helst?

Efter verksamhetschefens svar kollade jag min journal och avdelningsläkaren hade mycket riktigt rättat till min diagnos och tagit bort de felaktiga. För inte kommer jag med olika diagnoser med bara en eller två veckors mellanrum! Jag nöjde mig med att det blev ändrat. Men efter det har jag inte mer velat läggas in enligt Bi. Jag slängdes bara tillbaka i tiden till alla år då de skrev om man vad som föll i smaken. Ingen evidens eller beprövad vetenskap här inte! Jag ville inte en enda gång behöva strida för självklar respekt för patienten. Detta var på något sätt droppen att sätta min fot på psyk igen. Inte ens under bra förhållanden vilket Bi visade sig vara, kunde just läkare sköta sitt arbete. Jag hade fått nog. Med vårdrelaterat PTSD klarade jag inte att förbise detta mer. Sen sommaren 2022 har jag inte brukat Bi mer fastän det nog hade behövts vid få tillfällen. Tyvärr gjorde läkarens fel att jag inte kommer söka igen. Deras fel och brister har drabbat mig så mycket att det inte går att bortse ifrån mer. Detta samtidigt som utredningen om dataintrång sker också, ännu en kränkande behandling av just en läkare.

Sammanfattningsvis vill jag dock framhäva att Bi tjänar sitt syfte väl. Har man inte blivit behandlat som jag, med min historik, är Bi ett bra sätt att arbeta preventivt! Jag tycker absolut det är värt att bruka det när man kan ta de ansvaret som krävs av en! Jag hade velat se mycket mer av patientdelaktighet i vanliga inläggningar också då detta stärker tilliten till att söka vård! Patienträttigheter behöver stärkas. Patienter bör inkluderas mycket mer i sin vård än det görs nu! I många fall får man idag inte ens ta del av sin vårdplan. Mycket av det som finns på Bi borde implementeras i vanliga inläggningar också!

Bianca X