Fler diagnoser löser inte problemet med gängkriminaliteten

0
349

Moderaterna vill införa rutinmässiga ADHD-screeningar för alla 5-åringar i utanförskapsområdena.[1] Detta i syfte att flera barn med invandrarbakgrund ska kunna medicineras snabbare som en förebyggande åtgärd mot gängkriminaliteten. Förslaget synliggör på ett effektivt sätt mytologin kring både gängkriminaliteten och ADHD.

Dagens dominerande syn på ADHD och dess behandling bygger i huvudsak på tre påståenden: ADHD är en neurologisk sjukdom/störning som kännetecknas av genetiska avvikelser och avvikelser i hjärnvolymen; ADHD kan diagnostiseras på ett tillförlitligt sätt; ADHD-läkemedel är en säker och effektiv behandling för barn “med ADHD”. Tyvärr bygger denna syn på ovetenskapliga och vilseledande tolkningar av forskningsresultat.[2]

Desinformation om orsakerna till ADHD

När de gäller ADHD finns det idag en utbredd uppfattning bland både professionella och allmänheten att ADHD är ett medicinskt eller biologiskt problem. Grunden för denna uppfattning utgörs främst av tre olika förklaringsmodeller: ADHD beror på kemisk obalans (brist på signalsubstansen dopamin) i hjärnan; ADHD beror på genetiska avvikelser; ADHD beror på avvikelser i hjärnans struktur och/eller storlek.

Det finns idag inget hållbart vetenskapligt stöd för någon av ovan nämna förklaringsmodellerna. Tvärtom talar aktuella kunskapsläget för mer psykosociala orsakssamband och för så kallade stress-sårbarhetsmodeller.[3]

Undermålig och missvisande diagnostik

Idag diagnostiseras ADHD ofta med hjälp av olika skattningsskalor. Skalor som bygger på föräldrars och/eller övriga omgivningens subjektiva bedömningar av barns beteende i förhållande till rådande normen. Det finns alltså inga biomarkörer, konstaterade biologiska orsaker som går att testa, för ADHD.

Att diagnostiken kring ADHD bygger på subjektiva bedömningar gör beskrivningarna av problemen till sociala och kulturella konstruktioner snarare än tillförlitliga vetenskapliga sanningar. Detta skapar en stor rättsosäkerhet vid diagnostiseringen och är säkerligen också en bidragande orsak till de stora regionala skillnaderna som vi ser i förekomsten av ADHD i Sverige.

Kontraproduktiv behandling

Under de senaste 15 åren har förskrivningen av ADHD-läkemedel till barn och unga mellan 0 och 19 år ökat över 600 procent i Sverige.[4] ADHD-läkemedel är också den vanligaste åtgärden mot de normbrytande och problemskapande beteenden som ofta föranleder diagnosen ADHD.

Studier kring ADHD-läkemedel och deras effekter visar att enbart 10-15 procent av förskolebarn som medicineras upplevs ha nytta av behandlingen i form av minskning av ”ADHD-symtom”. Studierna visar också att 85 procent av barnen upplevs drabbas av läkemedlens negativa effekter, utan att dra någon nytta av behandlingen.[5] Genomförda långtidsuppföljningar visar också att en långtidsbehandling av ADHD-läkemedel ofta har en förödande inverkan på barns utveckling och välmående senare i livet.[6]

Att en liten andel barn kan ha kortsiktiga positiva effekter av en behandling, medan en stor majoritet drabbas av behandlingens negativa effekter utan några positiva effekter, kan knappast betraktas som evidensbaserad praktik.

Behov av personcentrerade och rättighetsbaserade perspektiv

För att komma till rätta med gängkriminaliteten och andra sociala problem i samhället, vilket Moderaterna anger vara syftet med sitt förslag om ADHD-screening, behöver vi förstå de bakomliggande orsakerna till problemen. Orsakerna som bevisligen inte ligger i vår biologi utan i de psykosociala sammanhangen som vi befinner oss i.

Vi behöver se våra barns och ungdomars svårigheter och lidande i ett sammanhang. Ett sammanhang bestående av både individuella, sociala och strukturella omständigheter.

Med vetskap om hur till exempel svåra barndomserfarenheter, ekonomisk utsatthet, segregation, ojämlikhet, diskriminering och annan social utsatthet påverkar våra barns beteende, funktion och hälsa genom livet kan vi inte individualisera och sjukförklara våra barns problem.

Vi behöver inte fler ovetenskapliga och godtyckliga screeningar och diagnoser, än mindre ineffektiva och kontraproduktiva behandlingar. Vi behöver se våra barns sammanhang och vidta tydliga politiska åtgärder som möter upp de individuella och strukturella behov som våra barns normbrytande och problemskapande beteenden avspeglar.

Lasse Mattila
Socionom och handledare i psykosocialt arbete

 

[1] Hansson J & Blomberg L. M: ADHD-testa alla barn i utsatta områden. Expressen, 2022-08-11. https://www.expressen.se/nyheter/m-adhd-utred-alla-barn-i-utsatta-omraden/.

[2] Whitaker R. Medicating Preschoolers for ADHD: How ”Evidence-Based” Psychiatry Has Led to a Tragic End. Mad in America, 2022-02-19. https://www.madinamerica.com/2022/02/medicating-preschoolers-for-adhd-leads-to-tragic-end/.

[3] Ljungberg T. ADHD i nytt ljus: 13 år senare – var står vi idag? Exiris Förlag och Konsult AB, 2021.

[4] Socialstyrelsen. Läkemedelsstatistik. Socialstyrelsens statistikdatabas, 2022-08-15. https://sdb.socialstyrelsen.se/if_lak/resultat.aspx.

[5] Greenhill L, Kollins S, Abikoff H, et al. Efficace and safety of immediate-release methylphenidate treatment for preschoolers with ADHD. [published correction appears in J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 2007 Jan; 46(1):141]. J am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2006 Nov;45(11):1284-1293. Doi: 10.1097/01.chi.0000235077.32661.61. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/17023867/.

[6] Gøtzsche PC. Critical psychiatry textbook. Copenhagen: Institute for Scientific Freedom; 2022.