Sydsvenskan, 2022-07-13
Kanske är några enstaka barn behjälpta av medicinering när de mår dåligt, men jag är övertygad om att samhället här lägger grunden för deras framtida missbruk och fortsatta dåliga mående. Det skriver den fria skribenten och kulturarbetaren Jonas Thornell med anledning av mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren i Visby.
För knappt en vecka sedan inträffade ett tragiskt knivdåd på Gotland. Den namnkunniga psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren togs av daga. Naturligtvis fördömer även jag gärningen och beklagar sorgen till hennes närstående.
De första tankarna som slog mig, när jag i förra veckan tog del av denna nyhet, gick i följande banor:
Hade gärningspersonen några aversioner, dåliga erfarenheter eller rent ut sagt hat gentemot psykiatrin i Sverige? Det framkom senare under polisens presskonferens att så var fallet.
Varför specifiera det till endast ungdomar? Som om det inte i minst lika hög grad kan gälla vuxna, barn, åldringar.
Behöver väl knappast sägas att det var en tragisk händelse. Fick mig att tänka på Mijalovich(stavning?) och mordet på Anna Lindh. T.o.m. liknande armypants och huvtröja, samt en kanske inte så önskvärd händelsekedja bakåt i kontakten med psykiatrin och vården, vad gäller gärningsman.
Jag tror inte någonting nämnvärt kommer förändras, även om jag hade hoppats det. Ökade resurser kan lätt stjälas av privata entreprenörer eller dom som är av åsikten att den psykiska ohälsan beror på tankefel som kan/ska korrigeras med hjälp av terapi.