Vi vet allt vi behöver veta för en hållbar förändring

0
234

I höstas kom en annons på Facebook. Annonsen visade fyra personers ansikten, varav en var en farbror med krulligt hår. I rubriken stod något om trauma. Jag vet inte hur det kom sig, men jag klickade vidare och kom till en video där en man som hette Gabor Maté talade om trauma.

Trauma. Ett jobbigt ord. Inte kan väl jag ha trauma, tänkte jag. Jag har inget “stort och hemskt” som hänt mig, faktum är att det mesta varit ganska lugnt. I videon The connection between stress and desease, som jag tycker är en av de bästa, beskriver han hur trauma är “vilken händelse som helst, som har orsakat en överväldigande reaktion i dig”.

Maté, som själv är läkare verksam i Kanada, hänvisar till den amerikanske läkaren Peter Levine, som i sin bok “Waking the tiger – healing trauma” (s. 53) beskriver att trauma kan uppstå från livmodern, födelsen, förlust av förälder/familjemedlem, sjukdom, hög feber (!), förgiftning, fysiska skador (inklusive fall och olyckor), sexuell/fysisk och emotionell misshandel (inklusive att bli övergiven eller slagen), att bevittna våld, naturkatastrofer (jordbävningar, bränder, översvämningar), vissa medicinska ingrepp och tandingrepp, operationer, särskilt tonsillektomi med eter, operationer för öronproblem eller för s.k. “lazy eye”, anestesi, lång tids orörlighet (gips av barns ben eller torso t ex för att korrigera inåtvända fötter. Trauma, en överväldigande inre upplevelse, behöver alltså inte alls vara något vi kan fånga med vårt medvetna, men kroppen minns.

Behov av bredare perspektiv för förståelse av psykiskt lidande

I videon The connection between stress and desease beskriver Maté bland annat hur stress orsakar mycket problem inte bara under vår uppväxt, utan genom hela livet, eftersom stress skapar en dysreglering i nervsystem, hormonsystem och immunförsvar. Känslorna är en lika integrerad del av människan som vilket organ som helst – det finns ingen skillnad på ”mind and body” – allt är ett system. Han förklarar hur den medicinska modell vi har idag, den biomedicinska, inte på långt när är tillräcklig för att hjälpa människor leva friska liv och föreslår att vi borde ha en “biopsykosocial” syn på vad sjukdom är och vi borde ställa frågan “What is my desease trying to tell me?”. Nu låter den frågan skuldbeläggande, men lyssnar man på hela föreläsningen förstår man att han är så långt ifrån skuldbeläggande man kan komma. Han påpekar också att det han säger inte är nytt, att redan 1977 publicerade läkare George Engel en artikel The Need for a New Medical Model: A Challenge for Biomedicine i tidskriften Science där han efterlyste just en biopsykosocial syn på sjukdom. Före Engel var det Buddha som sa det här, säger han i videon.

Intressant nog, lärde jag mig på Lasse Mattilas föreläsning att både FN och WHO efterlyser samma sak, ett paradigmskifte i synen på sjukdom, särskilt mental “sjukdom”, som fler och fler menar att är naturliga reaktioner på vad som hänt en i livet.

Behov av ökad traumamedvetenhet i samhällets olika led

Maté menar också att läkarutbildningarna i västvärlden aldrig tar upp trauma. Ingen läkare får lära sig konsekvenserna av trauma – och de är mångfacetterade och djupgående. Ingen läkare får heller lära sig sina egna traumaresponser i kontakten med patienter.

I filmen The wisdom of trauma beskriver Maté den så kallade ACE-studien (Adverse Childhood Experiences Study), vilken märkligt nog de flesta psykologer och terapeuter är ovetande om – trots att den borde vara central i deras arbete. Studien undersökte på 90-talet över 17 000 amerikaner och visade att ju fler “ogynnsamma/hemska” upplevelser ett barn har i sin barndom, desto större är sannolikheten för att utveckla sjukdom (fysisk/”mental”), beroenden, hamna i kriminalitet, och så vidare. I filmen besöks ett fängelse och fångarna står i en ring på fängelsegården. En röst ber fångarna ta ett steg in om de upplevt något av alla de hemska saker man fann i ACE-studien. De flesta tar ett steg in för varje påstående.

Människan som ett komplext system

Gabor Maté pratar inte bara om stress och hur hela kroppen är ett system, att det är helt meningslöst att dela upp kroppen i “mind and body”, den s.k. “dualismen”. Maté pratar också om vikten av att alla som har med barn att göra känner till anknytning, att det är en drift och att varje vuxen i ett barns liv blir en anknytningsperson och att detta innebär att barnet behöver känna sig tryggt med den vuxne. Jag är inte säker på att detta är utbredd kunskap bland förskolepersonal, pedagoger och alla andra som möter barn i sin yrkesutövning.

Barns behov och anknytning

Tillsammans med psykologen Gordon Neufeldt har Maté skrivit boken Hold on to your kids och där beskriver de bland annat vad trygghet är, nämligen att barnet i varje stund behöver känna att det är älskat. Det var kanske inte min spontana definition av trygghet. De beskriver hur barn som får höra att de inte ska vara ledsna/arga eller “ska bete sig [på ett visst sätt]” lär sig att det de känner innerst inne är fel. Naturligtvis är inte detta ett medvetet beslut av barnet, men för att bibehålla anknytning till den vuxna, har barnet inget annat val. Anknytningen är alltid viktigast att behålla. Senast för någon vecka sedan hörde jag en förskolepersonal säga till ett barn ”du ska inte vara ledsen”. Barnet lär sig då att vad det känner innerst inne är fel, och stänger av. Grunden för trauma är lagd.

Beroende ett resultat av emotionell smärta

Maté pratar förutom stress, trauma och anknytning också om beroenden. På ett övertygande sätt beskriver han i sina föreläsningar och böcker (däribland When the body says no – the hidden cost of stress, Scattered minds och In the realm of hungry ghosts) hur beroende är vilken aktivitet som helst som skänker oss glädje/njutning, som vi inte kan ge upp och som leder till negativa konsekvenser för oss själva eller de i vår omgivning. Han beskriver att beroende kan vara vad som helst, och tar som exempel att han själv var beroende av att jobba – och av att köpa klassisk musik. Beroende kan vara droger, alkohol, sex, relationer, jobb, internet, porr osv – vad som helst. Han betonar många gånger att ingen kan klandras för det här, att helnandet är att återskapa kontakten till det inre. Inget är ”sjukt” eller skadat, men genom årens lopp har vi lärt oss att stänga av oss själva.

I filmen The Wisdom of Trauma beskriver han hur frågan som behöver ställas är “vilket problem löser drogen?” – inte bestraffa personen som tar drogen. Han säger också att det inte är konstigt att det brukar kallas “fix” att injicera heroin, det lättar en inre smärta. En heroinist i filmen beskriver fixen som ”en varm kram”.

Myten om den kemiska obalansen

Dagens sjukvård är inte vad den borde vara, vilket också belyses av läkaren i inre medicin och professorn Peter C. Gøtzsche, som skrivit boken Mental överlevnadshandbok – hur du blir fri från psykofarmaka och återfår ett normalt liv. Gøtzsche går i boken systematiskt igenom en del av sjukvården, psykiatrin, och visar att grunden som den vilar på, hypotesen om den så kallade “kemiska obalansen i hjärnan” inte har något vetenskapligt stöd.

Internationella uppmaningar till förändring

Också Lasse Mattila talar i sin föreläsning om behovet av förändring och nämner också att även tunga organisationer som WHO och FN nu säger samma sak. Mattila berättar också om den amerikanske psykiatrikern Allen Frances, som var med och tog fram diagnosmanualen DSM-IV (1994), men som nu är en stark kritiker av diagnossystemet och hur psykiatriska diagnoser används.

I korthet blir det fler och fler normala beteenden och reaktioner på livet som ryms in i de psykiatriska diagnoserna – och därmed utgör grund för förskrivning av psykofarmaka. Sverige är ett av de länder i världen där denna förskrivning ökar mest och så små barn som 4-åringar får idag antidepressiva/ADHD-mediciner utskrivna. Den brittiska psykoterapeuten och universitetslektorn James Davies har skrivit boken Cracked: Why Psychiatry is Doing More Harm Than Good, där det på omslaget står: “Should be read by every doctor… by everyone in politics and the media, not to mention any concerned citizen.” Han har intervjuat bland annat den amerikanske psykiatrikern Robert Spitzer, som var det som var ordförande för den 9 personer stora ”Task Force” som fick i uppdrag att utöka diagnosmanualen 1974 (DSM-III släpptes 1980). I en föreläsning beskriver Davies hur arbetsgruppen röstade om vilka diagnoser och vilka diagnoskriterier som skulle tas med. ”Voting is not a scientific activity” säger Davies i videon.  Han beskriver också hur en person I arbetsgruppen yttrat orden ”No, we can’t include that behaviour as a symptom, because I do that!”.

Läkemedelsindustrins påverkan på vetenskap och klinisk praktik

Mot bakgrund av att den “obalans” som medicinerna ska “korrigera” inte kan påvisas, ter sig detta obegripligt för en lekman – och för några få psykiatriker. Gøtzsche beskriver i sin bok hur det går till när läkemedelsbolag ansöker om tillstånd av läkemedelsmyndigheten för att få sälja ett preparat. I föreläsningen Depressionpiller gör mer skada än nytta  tar han upp en del av det som också beskrivs i boken Mental överlevnadshandbok – hur du blir fri från psykofarmaka och återfår ett normalt liv.

I en av sina föreläsningar på Youtube (se vid 1:07:40) beskriver Gøtzsche hur ett läkemedelsbolag ansökte om tillstånd för att få sälja en ny antidepressiv medicin. Bolaget hade lämnat in två studier som stödde medicinens “effektivitet” till läkemedelsverket, men ombads visa alla studier bolaget hade gjort. Det visade sig att bolaget hade gjort totalt åtta studier och när alla studiers resultat analyserades, visade det sig att medicinen inte fungerade och den släpptes aldrig på marknaden.

Svårt med nedtrappning av psykofarmaka

Gøtzsche går i boken Mental överlevnadshandbok också igenom hur svårt det är att trappa ner psykofarmaka (detta gäller alla psykofarmaka: antidepressiva, ADHD-medicin, neuroleptika, litium, lamotrigin etc.). Han beskriver också bakgrunden till att han kom in på det psykiatri-spåret: en av hans doktorander frågade; “Kan det vara så att vi upprepar historiens misstag med de “nya generationens psykofarmaka?”

Gøtzsche uppmuntrade doktoranden att undersöka saken, och mycket riktigt. Vi inte bara upprepar, vi förvärrar misstagen: dels är den icke bevisade hypotesen om “kemisk obalans” idag en så vedertagen sanning att alla tror på den, dels har diagnosmanualen utökats till att omfatta snart sagt vilken mänsklig reaktion som helst, och dels har läkemedelsmyndigheterna inte alls det tillsynsansvar en medborgare skulle förvänta sig.

Fler och fler diagnoser

DSM II hade ett hundratal diagnoser. DSM-III, som utkom 1980 under ledning av psykiatrikern Robert Spitzer, hade ca 270 diagnoser. På dryga 40 år har diagnosmanualen gått från ett häfte på 150 sidor till en tjock bibel på 900 sidor med hisnande 370 diagnoser – samtliga utan vetenskapligt stöd. Diagnoserna är framtagna genom konsensus bland medlemmarna i arbetsgruppen. Konsensus är inte vetenskap. Hur det gick till när arbetet med DSM-V togs fram får vi aldrig veta för samtliga 29 ledamöter i the Task Force har skrivit under sekretessavtal och alla mötesanteckningar är hemligstämplade, berättar psykoterapeuten och universitetslektorn James Davies.

Undermålig granskning av sjukvårds- och läkemedelsbranschen

Den mest reglerade branschen i världen brukar sägas vara kärnkraftsbranschen, därefter kommer finansbranschen. Flygbranschen har självmant infört många kontroller och lär sig genom noggranna och transparenta utredningar av flygolyckor för att inte liv ska spillas. Detsamma kan dessvärre inte sägas om sjukvårdsbranschen och läkemedelsbranschen. Branscher man kunde tycka skulle kvala in som god tvåa och trea som reglerade branscher, efter kärnkraftsbranschen.

Diagnosers och psykofarmakas effekter

Men många blir ju hjälpa av psykofarmaka? Gøtzsche beskriver detta på ett mycket sympatiskt sätt. Naturligtvis vill alla ha en förklaring till varför de mår som de mår och att få en diagnos och en medicin “som ska hjälpa dem få balans” är i sig en lättnad för många. Äntligen finns en förklaring och hjälp i sikte!

Men faktum är att den vetenskapliga evidensen för att medicinerna fungerar inte finns, vilket Gøtzsche både skriver om och berättar i sin föreläsning. Däremot finns vetenskaplig evidens för att de skadar hjärnans utveckling – i vissa fall permanent – och att de är beroendeframkallande.

När en patient försöker sluta med psykofarmaka, trappar de ofta ner för snabbt, eftersom läkarna inte har några riktlinjer för hur nedtrappning ska gå till vet de inte vilka råd de ska ge och patienterna får ofta avvänjningssymtom, som inte sällan tolkas som att “sjukdomen kommit tillbaka” och patienten får en högre dos eller ytterligare ett preparat.

Internationella nätverk för förändring

Vetenskapsjournalisten Robert Whitaker skrev redan 2002 boken Mad in America: Bad Science, Bad Medicine, and the Enduring Mistreatment of the Mentally Ill och efter det startades organisationer för att belysa psykiatrins missförhållanden världen över. Idag finns både Mad in Sweden, där Lasse Mattila är ansvarig utgivare, och Mad in Finland, för att nämna några.

I Sverige har organisationen Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP) vuxit fram och till denna finns numera både läkare och psykiatriker knutna.

Mot bakgrund av det Gabor Maté säger om stress, trauma, beroende och anknytning, det Peter Levine säger om trauma, det Peter C. Gøtzsche säger om hela psykiatrin, det Lasse Mattila säger om hur sjukvård/skola/socialtjänst jobbar, är min slutsats att vi skulle behöva ha en väsentligt mycket mer traumainformerad framförallt sjukvård, men också barnomsorg, skola, socialtjänst, rättsväsende, polis. Kort sagt alla som möter människor i sitt liv skulle behöva känna till konsekvenserna av trauma och i synnerhet sjukvårdspersonal skulle behöva egen traumabehandling för att i sin tur kunna hjälpa patienter att hela.

För att hela behöver vi utgå ifrån människan, inte ifrån farmakologin eller den biomedicinska modellen. Vi behöver förstå att människors reaktioner är helt normala reaktioner på vad de varit med om i livet. Kärlek, kontakt, empati och medmänsklighet – that’s what being human is all about… Diagnoserna, som alltså är framtagna på ett så ovetenskapligt sätt att man tappar hakan, bör skrotas.

Miss Connection