Trauma är ett fenomen som de flesta saknar en djupare kunskap inom. Många har nog hört ordet PTSD, och föreställer sig kanske en traumatiserad krigsveteran som kommit hem från kriget.
Trauma är dock varken en händelse (kriget) eller personen som drabbats. Trauma innebär det fenomen som uppstår inuti kroppen och hjärnan efter att en person varit med om något traumatiserande. PTSD = Post Traumatic Stress Disorder. Vad som är traumatiserande är alltså inte det som hänt som avgör, utan att fenomenet “trauma” har uppstått efter faran är över; (Post) Traumatic Stress.
För att trauma ska kunna uppstå krävs det att kroppen och hjärnan har utsatts för en hotfull situation. Vad som är hotfullt och på vilket sätt det är hotfullt beror på individen.
Hjärnan och kroppen har utsatts för något som bedömts som skadligt. Det kan vara en faktisk fysisk skada, och våld. Men också något psykiskt, som att bevittna något fasansfullt eller en skadlig relation, skadliga ord. Vad som är traumatiskt är alltså ingenting som kan avgöras av någon som är utanför den traumatiserade människans hjärna och kropp. Det avgörs inuti individen. Och det som har hänt är att hjärnan och kroppens naturliga mekanismer vid hot, att gå in i den så kallade “fight, flight or freeze”, har stannat kvar i kroppen, även när faran är över. Kroppen är kvar i stridsberedskap. Programmerad att vara beredd på det farliga. Uppmärksam på signaler, så kallade “triggers”, som påminner och sätter igång kroppen att vara beredd på skydda sig/undvika faran.
För att göra saken lite mer komplext, finns det också något som kallas Komplext PTSD (C-PTSD). Det innebär att en serie av olika händelser tillsammans skapat ett trauma. Flera traumatiserande händelser har skapat en ett slags spindelnät som bildar ett komplext trauma. Detta spindelnät kan då bestå av ett komplext nät av triggers. Och som utomstående kan det vara svårt att förstå hur en mening, en blick eller kanske en plats kan sätta igång hela kedjan av det komplexa traumat. Kanske är en viss dialekt ingen trigger i isolering, men en dialekt + en viss miljö får hjärnan att sätta igång hotsignalerna och aktivera traumaresponsen. En viss klädsel i en viss miljö kan upplevas hotande och aktivera kedjan av traumatriggers, men i en annan miljö upplevs inget hot.
Traumatriggers, traumasignaler, är oftast en samling av olika saker som tillsammans, när tillräckligt många signaler i systemet satt igång, aktiverar hjärnan att gå in i trauma responsen. Tänk dig en spindel. Lite aktivitet på spindelnätet är kanske att räkna med. Men ju fler punkter på nätet som vibrerar, desto större chans att spindeln börjar tänka att något har fastnat i nätet.
Nu är ju spindeln inte hotad av det den fångar, till skillnad från en traumarespons, men poängen är att det krävs en viss stimuli av signaler för att sätta igång traumat.
Ett exempel är en person som blivit utsatt för ett övergrepp. Övergreppet skedde på ett sjukhus, av en läkare i vit rock, med en skånsk dialekt. En man. Skallig. Med ett kontor fyllda med affischer på katter.
Beroende personens individuella sätt att uppfatta världen och personens tillstånd då den traumatiska händelsen sker, är det olika vad hjärnan och kroppen valde att “lagra” som information, som sedan blir signaler som den traumatiserade kroppen och hjärnan i framtiden blir uppmärksam på.
Kanske skulle den skånska dialekten inte ringa några varningssignaler. Kanske inte heller en person i vita kläder. Eller en sjukhusmiljö. Hur många signaler som krävs innan traumahjärnan sätter igång beror på personens nuvarande skick och hur känsligt systemet är. För vissa kanske det räcker med synen av en vit katt för att trigga igång traumat. För någon annan krävs många fler “noder” på spindelnätet för att något ska hända.
Signalerna som kroppen och hjärnan uppfattar, kanske också har en tidsfördröjning. Och inte nog med det, nya kopplingar görs då traumat har aktiverats på nytt.
Som ett exempel. Personen har varit på besök i Skåne under dagen och hört den skånska dialekten. När personen återvände hem till sin hemkommun, var den tvungen att besöka sjukhuset. Och på badhuset på kvällen stötte personen på en person som berättade att den var läkare och två personer diskuterade en tv-serie som handlade om katter. Det samlade intrycket av signaler under dagen kanske satte igång traumat. Och mitt i bastun bryter personen när diskussionen om katterna inträffar. Som från ingenstans, upplevt för dem som sitter i bastun och inte har den traumatiserade hjärnan och kroppen.
Nu kanske den traumatiserade personen lagt till “bastu” som en nod i trauma-nätet. Även om det aldrig fanns där från början. Att då förstå vad en bastu har att göra med ett övergrepp på ett sjukhus, kan då bli väldigt knepigt. Den traumatiserande hjärnan samlar på sig signaler och intryck, och är väldigt känslig för nya trauman, i miljöer och med personer som egentligen inte alls har med det ursprungliga händelserna och omständigheterna som skapade den traumatiserade tillståndet.
Den lagrade informationen, och därmed de framtida signalerna kan innefatta i princip vad som helst. Kroppshållning, ordval, dofter, smaker, färger, känslor, tankar, melodier, årstider, klockslag, ljud, ljus, mörker, yrken, åsikter, ideologier, religioner, mönster. Kombinationerna är också oändliga och unika för personen som drabbats. De är också flexibla och till viss del plastiska. Som exemplet med bastun. Det är svårt att se vart början och slutet är.
Den traumatiserade hjärnan och kroppen kommer också likt hur man springer från tigern när man är i fara, försöka göra allt för att undvika att samla på sig signaler som sätter igång hotet. Strategin för att undvika traumat/hotet ser dock olika ut. Som “flight, fight or freeze” finns det olika sätt man hanterar hot. Vissa saker flyr man ifrån, vissa saker kanske man försöker att slåss mot och möta “face on”. Andra saker får en att bara stelna till. Eller att göra sig undergiven. “The fawn response”, den fjärde responsen man pratar mer sällan om.
Att förstå att olika människor reagerar olika på hot, skapar också förståelsen för att olika traumasignaler kan bemötas olika. Om vi går tillbaka till tidigare exemplet om personen som var med övergrepp på sjukhuset. Kanske undviker personen att titta på Facebook, för att det är mycket kattbilder där. Eller kanske behandlar den katter illa. Kanske stelnar personen till i sjukhusmiljöer, utan att förstå varför. Kanske gör sig personen undergiven när den pratar med personer med kraftig skånsk dialekt. Traumasignalerna sätter igång traumaresponserna. Olika beteenden för att svara på vad hjärnan och kroppen upplever som en farlig situation, farliga känslor, farliga tankar, farliga upplevelser.
Albin Gustafsson
