Altinget, 2022-06-07
Många pratar om långa perioder, ibland år, av plågsamma fysiska symptom när de slutar med antidepressiva efter en lång tids användning. Snabba utsättningar tycks vara normen och primärvården kan för lite. Genomgående är bristen på stöd.
Över en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel. Ändå omgärdas psykofarmaka fortfarande av stigma och starka åsikter likaväl som en vård full av frågetecken för den som vill sluta.
För några år sedan startades International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW), ett institut som strävar efter bättre och bredare kunskap om nedtrappning av psykofarmaka.
I maj hölls den första internationella konferensen, med forskare, vårdpersonal och patienter från hela världen. En av initiativtagarna till konferensen, psykoterapeuten Carina Håkansson, säger till tidningen Socialpolitik:
”Men om en person kommer till vården och vill trappa ner och ta bort psykofarmaka är min erfarenhet att en övervägande del av berörda läkare svarar att ’då måste du ta ansvar för detta ensam’.”
Ibland kan det bara bättre att ta ansvar för det själv. Eller att man av andra patienter, tidigare patienter, inhämtar kunskap och/eller stöd.
Sämre, än att berörd läkare svarar att man MÅSTE ta ansvar för det själv, kanske är/vore
om läkaren går till någon form av angrepp och bestämt gör allt i sin makt för att få patienten att fortsätta äta, eller byta eller höja medicin/medicinerna, eller andra former av subtila hot som verkligen ligger långt ifrån något som kan uppfattas som stöd. Tror det kan vara minst lika vanligt som “då måste du ta fullt ansvar för det själv”.
Kanske är läkarna rädda för att bli prickade eller anmälda, utifall någonting med patienten skulle ske..