Bipolär 1 – Jag är ett alternativ

0
176

2018 stod jag i mitt drömscenario. Jag var 36 år gammal och jobbade som konsult. Mitt område var ledarskap, gruppdynamik och personlig utveckling. Efter knappt tio år som egenföretagare hade jag jobbat med alla mina drömkunder. Jag hade jobbat mig in på stora välrenommerade bolag inom offentlig och privat sektor, utbildning, retail och tech. Jag var gift med mannen i mitt liv och vi hade precis fått vår andra dotter och vi ägde en fantastisk vindsvåning i Stockholms innerstad.

Plötsligt drabbades jag av existentiell ångest. Jag började fråga mig själv; Vad är meningen med livet? Har jag något syfte? Vad är mitt bidrag? och Vart är jag på väg? Jag har alltid ställt mig stora livsfrågor, gjort aktiva val och genomfört svåra beslut i mitt liv. Men den här gången var det annorlunda. Nu var jag lyckligare än någonsin, tryggare än någonsin och jag mådde hur bra som helst – trodde jag. Men, frågorna slutade inte snurra i mitt huvud och de ökade i både omfång och intensitet. Frågorna sträckte sig plötsligt långt bortom min vardag och mitt liv. Frågorna blev globala där det mänskliga lidandet blev överväldigande och framför allt det enorma lidande som pågår för kvinnor och barn. Jag kände en konstig blandning av både stolthet över allt jag åstadkommit och skuld över att få ha det så bra. Jag kände en sorg över allt jag hade varit med om och en enorm tacksamhet för hur allting blev.

Ångesten växte sig starkare och gjorde det svårt att sova om natten. Jag kunde inte ignorera min uppfattning, att världen var på väg åt fel håll. Jag bar på en stark känsla av maktlöshet samtidigt som jag gick runt med uppfattningen om att jag var en liten del av allt det stora och påverkade i det lilla. Men hur? Vad var bra och vad var dåligt? Vad var rätt och vad var fel? Jag hörde goda intentioner hos dagens ledare men såg avståndet växa mellan intentioner och faktiskt resultat. Förvirringen var total. Jag försöker använda mitt förnuft. Det rationella tänkandet. Jag försökte få mig själv att sluta tänka. Ingenting fungerar.

Plötsligt upplever jag att min oro släpper. Någonting klarnar. Rädslan och ångesten släpper taget om mig och plötsligt får jag svar på mina frågor. Svar som jag själv aldrig hade kunnat tänka ut som verkar helt logiska och rationella. Svaren är kraftfulla, fyllda av kärlek och förståelse, fred och frihet. Svaren är bemyndigande, fria från skam och skuld, med en uppmuntran till total frigörelse.

Höga berg och djupa dalar

Det skulle visa sig att jag var i ett skov, som övergår till mani, som övergår till en psykos och en vecka senare, den 11 februari 2019, blir jag tvångsinlagd på S:t Görans mentalsjukhus.

Jag går från ett drömscenario till en mardröm på en vecka. Sjukdomsinsikten infinner sig relativt snabbt – jag förstår att jag inte förstår vad som hände och att jag behöver hjälp. Jag gör det jag blir tillsagt och tar mina mediciner. Jag blir utskriven tre veckor senare.

Detta markerar ett “före och efter” i mitt liv. När jag kom ut från sjukhuset var jag fullproppad med piller. Hela min självbild, min identitet var raserad. Jag kunde knappt skriva eller läsa. Jag kunde inte hålla koll på dagar, datum eller tider. Jag hade ingen uppfattning om tid generellt; 5 minuter eller två timmar, upplevelsen kunde vara densamma för mig. Under ca 6 månader var jag i ett avtrubbat tillstånd med stort avstånd till min omgivning. Naken och sårbar, förvirrad och avtrubbad, så upplevde jag det. Jag loopade tankar om mitt eget misslyckande och fann en viss njutning i vetskapen om att jag kunde avsluta allting när jag själv ville. Önskan om att bli påkörd av en lastbil infann sig mer än en gång. Vid två tillfällen började jag skriva på ett avskedbrev i mitt huvud men kom aldrig längre än till tacksamheten för allt jag fått i livet. En högst märklig, sorglig och ensam period i mitt liv samtidigt som livet fortsatte med semester, middagar och resor. Jag var en främling i mitt eget liv, stod innanför men kände mig utanför. Jag var en del av allt men aldrig riktigt med.

Vägledning för återhämtning

Efter ett halvår av apati händer det någonting märkligt. Jag sitter vid vårt matsalsbord och observerar när min man leker med våra två barn på rumsgolvet. Plötsligt hör jag en röst från ingenstans som säger till mig “Sofia sluta med din självömkan. Du har kompetensen och självförtroendet att ta dig ur den här röran; gå tillbaka in i din framtid”.

Givet min historik och min situation blir min första tanke, att jag ska öka min dos och ta ett bedövande piller till. Men min andra tanke är att jag inte vill det. Istället vill jag utforska vad den rösten sa. Vad menade den med “Gå tillbaka in i din framtid”. Och så plötsligt mins jag en överlevnadsstrategi jag lärde mig från unga år; Jag lyssnar inte på vuxna som inte lyssna på mig. Och från den stunden började min läkningsprocess och min resa tillbaka till passionen, meningen, klarheten och visionen om en ny framtid. Tillbaka till glädje, hopp och en vardag helt utan piller.

Psykiatri, diagnos och psykofarmaka

Under den här tiden, från februari 2019 och till slutet på 2020, är jag inskriven på Norra Stockholms psykiatrimottagning. Jag träffar professionella människor som vill mig väl. Min utredning resulterar i en diagnos, bipolär 1 och min prognos är dyster. Jag kommer att behöva äta medicin, om inte hela livet, så stora delar av livet. Jag borde ta en anställning för att reducera stressfaktorer och för att säkra ett social och ekonomiskt skyddsnät inför nästa “crash”.

Vi är överens om att jag behöver göra stora livsstilsförändringar, vi är bara inte överens om vad, varför och hur. Jag har aldrig varit positivt inställd till substanser, lagliga eller olagliga. Det tar emot att äta litium varje dag och det är ingenting jag vill fortsätta med. Jag vet vad priset är för social och ekonomisk trygghet och stabilitet. Det innebär konformitet till narrativet i rådande kontext. Och det var ifrågasättandet av narrativet i samtliga delar och min oförmåga att kontrollera den processen som hade tagit mig hit. Moment 22. Var bedövande “stämningsstabiliserande” piller min enda utväg?

Målning ett steg mot återhämtning

Åter till hösten 2019 och min fortsatta läkningsprocess. Eftersom jag inte kunde formulera mina tankar och känslor i skrift började jag måla träd. Ett nytt träd för varje dag. Idén fick jag från en dokumentär jag sett på tv. Innan jag gick och la mig frågade jag mig själv; hur ser min tillvaro ut och så målade jag ett träd som jag så småningom kunde beskriva med ord i skrift. Att måla träd stimulerade min fantasi. Det blev ett samspel mellan min vänstra och högra hjärnhalva. Efter ytterligare ett halvår, februari 2020, börjar jag meditera. Efter endast ett meditationstillfälle kunde jag sluta med mina sömnpiller. Jag lägger till verktyg i min verktygslåda som yoga, dagliga promenader i naturen, jag skriver dagbok varje dag och målar mina träd, jag mediterar ibland flera gånger om dagen, och jag fortsätter att bearbeta mina trauman. Jag lyssnar på musik och låter mig inspireras av sociala medier.

Plötsligt blir jag påmind om svaren som jag fick under mitt skov. De är logiska, kärleksfulla och sanna även i “nyktert” tillstånd. Jag börjar läsa om medvetandet och kvantfysik. Jag tar del av olika människors berättelser som liknar min. Människor som på något sätt har upplevt någon nivå av självförverkligande som drabbas av existentiell ångest där tomrummet inte går att fylla med fler certifikat eller materiella ting. Vi är många och vi blir bara fler. Önskan om att fortsätta växa, att bidra på riktigt till en bättre värld och önskan om verkligt djupa och meningsfulla relationer var inte bara min önskan. Det är en rörelse, fylld av fantastiskt inspirerande människor som vill precis samma sak och som har lyckats med det. Nu delar de sina erfarenheter och verktyg och jag låter mig inspireras.

Återhämtning och medicinfrihet

I dag är det april 2022. Det har gått över tre år sedan jag blev utskriven från sjukhuset. Jag är helt medicinfri sedan augusti 2020 och tillbaka på jobb med full kraft. Det har kostat mig rutiner, uthållighet, en tro på min egen förmåga, några applikationer, en smartphone, internetuppkoppling, en förstående och stöttande man och stort mod. Ett stort mod att gå bortom mina egna tvivel och öppna upp för det metafysiska där tankar och tron på min egen förmåga betyder allt, styr allt. Utan en förändring i den undermedvetna trosföreställning om det egna värdet blir ingen önskad livsstilsförändring långvarig.

I dag är jag tillbaka. I dag delar jag den kunskap som jag har förvärvat genom egen upplevd erfarenhet. Jag pratar om epigenetik, socialpsykologi, kvantfysik, neuroforskning, medvetandet och meditation och hur allt detta hjälpte mig igenom mitt kraftigaste uppvaknande hittills.

Det är inte uppvaknandet som är problemet. Det är bristen på väl fungerande metoder för att uppdatera sitt ramverk när det gamla ramverket för livet inte längre håller ett högre medvetande.

Övertron på vetenskap

Människans enorma tilltro till vetenskapen har bidragit till det sofistikerade, moderna och högteknologiska samhälle vi har i dag. Vetenskapen var en gång frigörelsen ifrån dåtidens tyranner som begränsade människans potential. Vi har humanisterna att tacka för mycket, till lika deras absolutism kring avsaknaden av någonting allsmäktigt. När det mänskliga medvetandet nu expanderar ytterligare står vetenskapen som en väktare. “En tilltro till”, blir nu återigen, “en övertro på” och nutidens präster är högutbildade individer och mäktiga företag, med önskan om makt och kontroll. Övertron på vetenskap har bidragit till en bristfällig vård där människan är mer av ett objekt än ett subjekt. Där piller ska bota själens önskan, för själen finns inte på riktigt. Där medicinska utredningar blir till tid- och kostnadseffektiva standardiserade processer på bekostnad av den enskildas upplevelser. Jag fick fylla i några papper med ett antal frågor där svaren aldrig gavs utrymme till fördjupning, sen fick jag min diagnos. När fler människor vittnar om en kontakt med en enorm kraft, någonting större och allsmäktigt följs det inte med nyfikna frågor och ett vidare utforskande. Det följs heller inte av information om medvetandet. Inte en enda gång blev meditation en rekommendation. Däremot lyssnade jag på ett helt kurstillfälle om bara piller. Istället blir mottagandet en diagnos med ett numera vedertaget symptom “The Messias komplex”. Ett symptom, som nu bekräftar diagnosen, och allt är skapat av människor som själva anser sig veta att en gudomlig kraft inte finns.

Vägar till hållbar återhämtning

Men värderingar, trosföreställningar och själen finns. De är verkliga men går inte att objektivt observera, mäta eller kvantifiera. De lever i det omedvetna bortom fysikens lagar. Trots det styr dem den tro vi skapar om oss själva i väldigt tidig ålder och stora livsavgörande beslut genom hela livet. Det är en viktig del i den mänskliga utvecklingen och en uppgift för varje ny generation att ifrågasätta begränsade ramar och regler om människans potential. Och det hör till historien att tankar om den egna krafter möter motstånd hos de med kontroll och makt över andra.

Har du varit helt fri från rädsla någon gång? Har du varit helt fri från önskan om att kontrollera ett vist utfall eller människorna i din omgivning? Har du någon gång kunnat släppa förbindelsen med det önskade resultatet och bara varit fri från alla begär? Har du någon gång upplevt ett tillstånd helt fritt från skam, skuld, ångest eller rädsla där allt som någonsin har hänt dig presenteras på en utvecklingslinje. Där du inte längre är ett offer, du är en observatör fri från alla känslomässiga förband till händelserna som formade ditt liv?

Det har jag!

Det var det jag upplevde i mitt skov och i min mani. Rädslan gick helt ur kroppen. När ramverket för rätt, fel, bra eller dåligt, skam och skuld inte längre är kännbart öppnar sig en värld av möjligheter. Det tillståndet är en välsignelse. Det tillståndet är läkande. Det befriar dig från smärtsamma upplevelse och ger dig inspiration och kraft att vilja bidra och ge av dig själv till människan för du ser inte bara godheten, du känner den inom dig och omkring dig. När din produktion av kortisol och adrenalin ersätts med serotonin och oxytocin händer det någonting med hela ditt väsen.

Nu kan jag ta mig tillbaka till detta tillstånd genom meditation. Nu är den här upplevelsen tillsammans med de insikter som jag får en mycket uppskattad del av min fortsatta utveckling. Och det underbara med den tid vi lever i nu är att min upplevelse, och många andras, kan delvis bevisas i den senaste forskningen inom epigenetik, neuroforskning, biologi, kemi och psykoneuroimmunologi. Enligt mig har vetenskapen redan bevisat själens existens och tanke över materia, nu handlar det om att vi ska våga tro, lyssna till och lära oss tolka vår själ för att slutligen; göra världen till en bättre plats.

Sofia Arvegård Wallin