En fiktiv berättelse baserad på verkligheten
Första gången jag träffade Alicia var vid gungorna på skolgården. Det var hennes första skoldag. Det var också första gången jag förstod att hon var speciell. Inte bara i mitt hjärta, men att hon också inte var som andra barn.
Jag hade ramlat av gungan med en kraftig smäll i sanden. Mina händer var blodiga och sandiga. Jag var förtvivlad och grät, men tacksam att ingen annan av barnen hade sett mig. Eller så trodde jag. Alicia hade kommit fram till mig och frågat om hon fick hålla min hand, så skulle det bli bättre.
Mina händer kliade och skavde med en brännande känsla. Trots den pinsamma känslan av att ha ramlat ur gungan — dessutom framför en tjej med såna vackra gröna ögon och ljust slätt hår — så gjorde jag som hon sa. Kanske just för att hennes vänliga blick inte alls kändes dömande.
Hon kupade mjukt sina händer över varsin handflata. Det stack till, men höll mina händer i ett bestämt grepp. Att vara svagare än en tjej som inte såg ut att kunna göra en fluga förnär, borde också ha varit pinsamt, men jag hade blivit van vid det här laget. Van att göras till åtlöje. Det spelade ingen roll. Magen berättade att det var okej.
Hon släppte taget om mina händer. Jag tittade ner på handflatorna och gapade. Inget blod var längre kvar. Inte en skråma. Bara ren mjuk fin sand.
Alicia log mot mig.
“Lova mig att du inte berättar för någon?”
Jag tittade djupt in i hennes gröna ögon.
“Jag lovar…”
***
Den dagen då universum bestämt sig för att Alicia och jag skulle bli vänner, var den dagen som mitt liv förändrades. Jag var fortfarande en outsider, som alltid hamnade med huvudet nertryckt i en toalett, på marken med sparkar i magen eller grus på tallriken i matsalen.
Men nu var jag i alla fall inte ensam. I alla fall för ett tag.
Det var en varm sommardag som hon berättade för mig att hennes mamma hade blivit sjuk och hamnat på sjukhuset. Och att hennes styvpappa skulle flytta. Hon var tvungen att flytta med.
Tanken på hennes styvpappa fick mitt ansikte att bränna av ilska. Solen var kylig i jämförelse med hur jag kände mig inuti. Trots att Alicia kunnat hjälpa mig med alla de sår, skråmor och all värk från min vardag i skolan, kunde inte hon hjälpa sig själv sudda bort de blåmärken som han gett henne. I alla fall inte helt. Hennes förmåga var inte lika stark när det kom till henne själv.
Vi låg ute i gräset och hon hade plockat en vissen blomma till mig. I hennes hand hade den fått nytt liv. Jag försökte övertala henne den dagen att fly. Att berätta för någon. Men hennes mamma var på sjukhuset för att styvpappan betalade. Skulle hon berätta, skulle det innebära slutet för hennes mamma. Jag var tvungen att lova att tiga även den gången, när hon gav mig blomman från hennes hand.
“Lova mig att behålla den. Den kommer aldrig vissna. Så länge vi är vänner. Även om vi aldrig ses igen.”
Jag grät så många tårar den kvällen att jag trodde min kudde skulle dränka mig.
***
Efter alla skolåren var över, och mina betyg hade hamnat någonstans där i avgrunden, tog jag ett jobb som en vaktmästare på ett sjukhus.
Jag var trots allt väldigt bekant med toaletter, smuts och alla de gömställen som allt skräp brukade leta sig till. Jobbet var också ett bra extraknäck för att smuggla läkemedel. Ett av gängen jag blivit inblandad i var väldigt tacksamma över min position.
Jag insåg också ganska snabbt vad sjukhusen egentligen var, för en stor del av patienterna; förvaringsutrymme för de som inte passade in i samhällsramarna. En försäljningsplats av läkemedel, där läkarna i många lägen inte var mer en läkemedelsmatchare och precis lika dåliga som knarklangarna på gatan. “Statens knarklangare” som vi brukade kalla dem i gänget. De var inte bättre än oss, men de droger som vi sålde hade i alla fall någon känsla av positivitet. Våra kunder visste också bättre om riskerna i relation till nyttan.
Men på en av avdelningarna där psykiatrerna jobbade, fanns det mediciner som inte en borde kallas för något annat än gift. Jag var ofta där och såg unga mammor och unga vuxna som hamnat i någon tillfällig kris och som kom ut som zombies. Det viskades också om övergrepp från personalen. Det var när jag började städa längst upp på de låsta avdelningarna som jag insåg att sjukhus i många fall inte räddade människor, utan bröt ner dem. Utan någon förvarning innan det var för sent.
Jag behövde ta mig därifrån. Jag kände mig delaktig. Jag visste ju vad som pågick.
En läkare som hette Oskar, som hade blivit min vän, hade slutat av samma anledning. Han berättade för mig under hans sista arbetsdag att en stor del av hans utbildning hade varit ren lögn. Hans tappade tro på systemet hade fått honom att starta smugglandet.
“Du har inte pluggat ett skvatt, så du behöver inte tvätta dig ren från all hjärntvätt. Ta dig härifrån också. Det finns inget vi kan göra här annat än skada.”
Jag undvek patienterna som pesten, för jag ville inte se dem brytas ner. Ville inte se dem skrika. Lida. Vill inte se dem bli missförstådda.
Och jag var på väg att sluta.
Oskar hade pratat om att ta ett sabbatsår i väg från alltihop, innan han skulle försöka verka för förändring i systemet. Jag hade lovat att fundera på saken, och hade fått adressen till en stuga han hyrt någonstans ute i skogen.
Då kom dagen då en ny patient hade kommit till avdelningen. Som vanligt hörde jag det vanliga skvallrandet när det kom en ny patient. Men denna gång var det något som fångade mitt intresse. Något som fick mig att lyssna, som jag inte kunde tränga undan, genom att spela en robot i samhällets malande kugghjul.
En ung tjej som trodde sig ha krafter. Deprimerad. Tror sig kunna prata med blommorna och med fåglarna. Tror sig kunna bota andra från sjukdomar. Någon som tror sig vara Jesus? Sjuk som sin mamma. Det ligger i släkten. Orolig styvfar. Orolig och hårt arbetande.
Vissa kommenterar hade också varit vulgära och antydande. Det var då ordet vackra gröna ögon hade varit i omlopp i fikarummet på avdelningen.
På något sätt hade Alicia hamnat på avdelningen. Det visste jag. Och jag visste att nu var det min tur att rädda henne. Jag behövde lämna dödsfabriken för gott.
***
Hur jag och Oskar hade lyckats få ut Alicia den natten är som en stor tjock dimma. Hon hade rullats ut sovande i en rullstol och tillsammans hade vi skjutsat henne till den lilla stugan. Det hade tagit lite tid att få tag i Oskar och Alicia hade blivit starkt neddrogad innan vi lyckades få planen i rullning. Brasan som värmde stugan den natten var fylld med bredden av journalpapper från sjukhuset. Vi hade bestämt oss för att ta varenda bit papper vi kunde hitta och elda upp lögnerna.
Orden från Alicias journal gav mig mardrömmar den natten.
Ung flicka, deprimerad över sin mors död. Skyller på sin styvfar, som tagit hand om familjen sen mamman också insjuknat i psykisk sjukdom med vanföreställningar. Inbillar sig ha speciella krafter. Påstår sig kunna läka mammans huvud med sina krafter som bara blivit starkare med åren. Förnekar misshandel från sin mamma. Skyller på styvpappa som försörjt familjen och alltid funnits där. Lider av vanföreställningar. Vägrar hjälp. Förslag på behandling; elchocksterapi och neuroleptika.
***
Oskars bakgrund som läkare gjorde det svårt för honom att förstå att Alicias krafter var allt annat än påhitt i hennes huvud. Han visste mycket väl hur skadliga behandlingarna på avdelningen var. Att de inte fungerade annat än att göra patienterna till zombies som var lätta att hantera. Och oavsett vad patienterna tänkte eller kände, så förtjänade de inte en sådan behandling. Men han skulle få se, precis som Alicia visade mig den där dagen på skolgården.
Journalpapperna var sedan länge uppeldade och vi spenderade dagarna att hugga ved och laga mat från konserverna som fanns i huset och fisken vi fiskade i sjön bredvid. Oskar hade råkat ut för en olycka under fisketuren och fått ett rejält sår från en krok.
Alicia hade sovit som i en dvala under flera veckor. Bara under korta stunder vaknade hon till för att äta maten vi serverade. Hon visste inte vem någon av oss tre var. Hennes minne var som bortsuddat. Oskar var osäker om det någonsin skulle komma tillbaka.
Jag nämnde för honom att hon kanske skulle kunna läka sig själv. Hans respekt för mina känslor och hans omtanke för Alicia gjorde att han inte sa något om det, men jag visste att han inte trodde på hennes förmågor.
Men en dag när han serverade fisksoppan till henne i sängen så bad hon honom att få hålla i hans hand med det stora såret.
Han frågade varför, men jag hade tittat på honom och nickat. När hon släppte taget om handen gapade han stort. Alla år som läkare hade nu helt runnit av honom. Han var nu helt ren från hjärntvätten. Och hans händer likaså. Renare än de någonsin känts på många år.
Från och med den dagen fortsatte vi att laga mat och hugga ved. Vi tog ut Alicia små stunder i solen i rullstolen. Och vi uppmuntrade henne att hålla händerna mot huvudet så mycket hon kunde.
Dagarna gick och sakta så började hon yttra några ord. Sedan hela meningar. De gröna ögonen blev klarare och klarare. Ord förbyttes till meningar. Och hon stakade sig fram då hon berättade mer och mer vad som hänt henne. Den röda tråden blev allt tydligare.
Hennes “psykiskt sjuka” mor hade blivit inspärrad mot sin vilja av hennes manipulerande styvfar som kontrollerade henne med droger från läkarna. De boxade in henne i ett fängelse av diagnoser och mediciner medan han förgrep sig på Alicia om kvällarna.
När Alicias krafter hade blivit starkare med åren och hon besökt sin mamma på sjukhuset hade hon börjat att läka mammans minne och sinne med bara sin beröring.
Alicias mamma hade börjat prata om övergreppen under ett besök när pappan var där. Pappan hade då sett till att hon dog i en överdos, innan någon skulle börja ställa för många frågor.
Och Alicia bröt ihop.
Hon försökte berätta för läkarna om vad som hänt och be dem ringa polisen och gripa pappan. Men i stället hade hon hamnat själv på psykiatrisk avdelning. Hennes historia var bara ett tecken på att hon, precis som sin sjuka mamma, var oförmögen att se sin egen sjukdom. Och att hon valde att beskylla sin omhändertagande och ansvarsfulla styvfar som hjälpte deras mamma ekonomiskt att kunna bo på sjukhuset och få vård. Vård som såg till att hon inte längre ägnade sig åt konstiga handlingar och vanföreställningar.
Bit för bit kom Alicia tillbaka. Och en dag var hon samma gamla Alicia jag träffade den där dagen på skolgården. Den där Alicia som jag vet nu räddade mitt liv. Mitt liv hade fått en ny mening. Hon var den första vår lilla trio räddade tillsammans.
Men det var bara början.
Albin Gustafsson
