Jag minns första gången som jag hörde ordet dissociativ. Det var ett par år efter min socionomexamen då jag arbetade med familjebehandling tillsammans med en co-terapeut som är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Det var under en sommardag som vi gick tillsammans genom Lunds stadspark och småpratade kring jobbet så som vi brukade göra. Jag märkte inte att min kollega studerade mig och även om jag vetat, så hade jag inte låtsas om det. Skammen över att vara annorlunda och rädslan i att bli påkommen med det jag hade lyckats dölja sedan unga år var större än något annat. Just den här dagen avbryts jag mitt under en egen lek med handväskan. Jag är bortom tid och rum, svänger med handväskan fram och tillbaka. En liten vit sten på marken fångar mitt intresse och medan jag studsar ner på grusvägen väcker min kollega mig med orden:
– Maya, jag har tänkt på en sak som återkommer till mig. Jag undrar om inte du är dissociativ, är det något du är medveten om eller har hört förut? Du försvinner ibland och jag får svårt med kontakten stundtals. Du blir som en liten flicka.
Min kollega sa det med värme och ett förmedlat lugn vilket gjorde mig mindre rädd. Det var ingen dom utan en iakttagelse. Jag svarade inte direkt på hans fråga utan slätade över det hela så gott jag kunde.
Jag hade kunnat ta tag i det den dagen men det skulle gå 10 år till innan en rad privata händelser utlöste ett större sammanbrott. Tillsammans med psykiatrin började jag undersöka vad det handlade om. Jag har mycket minnen, svåra trauman och många år av tidigare psykoterapi. Jag var inlagd inom psykiatrin som tonåring och i pusslet vi nu skulle börja lägga läste jag mina gamla journaler. Elva diagnoser som flyktigt varierade under tid. De som träffade mig bäst var identitetsstörning, ångestsyndrom, ätstörning och återkommande depressioner medan schizofrensk var den största missträffen. Det var den feldiagnosen som höll på att ödelägga hela min framtid och där långsiktig vård med tung medicinering var inplanerat. Lyckligtvis blev jag räddad ur den situationen genom ny behandlingsansvarig med annan frågeställning. Jag kände mig svår och missförstådd redan som barn och den känslan har sedan bekräftats genom åren ända fram till medelåldern där jag just nu befinner mig.
Psykiatrin påbörjade nu en flerårig utredning som startade med en hjärnscanning för att utesluta demenssjukdomar. Många av mina symtom liknar demens men de kommer och går. Vissa timmar känns det som om att jag klarare än vad hjärnan mäktar med men så följer timmar av total förvirring, minnesbortfall och ångest. Ångesten som stegras över att jag plötsligt inte vet var jag är och vart jag ska gå, vilse i en värld som jag inte känner mig hemma i.
En annan pusselbit som föll på plats var min hittills outredda smärta i hjärttrakten. De svåra kramperna liknades vid kärlkramp men utredning övertygade om att mitt adrenalinpåslag har varit kraftigt förhöjt under lång tid. Stress gör ont både i kropp och själ.
Nästa steg i utredningen var att utreda psykossjukdomar med ett team av specialist i psykiatri och legitimerad psykolog. De mötte mig men även andra delar i mig med många olika åldrar. Det var inte läge att hålla hemligheten tillbaka längre och det var som att mitt psyke inte hade kvar förmågan att dölja något. Min kontroll var som bortblåst och jag var redo för ett svar jag länge motat bort. Risken att missförstås är ett ständigt överhängande hot, särskilt om det handlar om konsekvenser som medicinering eller att bli feldiagnostiserad. Det ligger något oerhört kränkande i det och samtidigt känns det farligt att ge iväg hela sitt jag och vem man är till psykiatrin.
Under utredningens gång hade jag regelbundna och täta samtal med psykiatriker och legitimerad psykolog inom allmänpsykiatrin. Det var i en nyare journal som jag läste att det sannolikt handlar om dissociativ identitetsstörning eller det som tidigare benämndes som multipel personlighet. Jag började söka information på nätet men kände inte igen mig i dessa färgstarka utåtriktade personer som på YouTube lade upp mängder av videos för att visa upp sina delpersonligheter eller alters. Jag kunde inte förlika mig med den fantastiska och upprymda glädjen eller stoltheten som genomsyrade filmklippen. Mitt problem, mitt tillstånd är tvärtom det mest tragiska och förvirrande, det mest skamfyllda och hemliga någon kan äga. Redan som liten flicka väckte det en rädsla inom mig och att inte heller kunna ha kontroll på de olika delarna full ut innebar att ständigt vara på sin vakt och hålla tillbaka, ljuga och smyga undan. Jag hamnade i åtskilliga jobbiga eller pinsamma situationer där lögnen var den enda utväg jag kunde komma på. Jag kom inte alltid ihåg vad jag stod anklagad för eller vad jag hyllades för. De gånger jag mindes kunde jag ändå inte på något sätt känna att det skulle ha varit jag som utfört något hyss eller något ovanligt stort och gott. Det bara hände saker, bra som dåliga. Övermodig eller paniskt skräckslagen, beräknande tjuv eller söndagsbarnet i kyrkan som inte visste vad ont var. Motstridighet inte bara i känslor utan i agerande där minnet aldrig tycktes följa händelserna. Ibland tvärtom att minnen fanns där handlingar inte verkar ha uppfyllts. Ett enda stort liv i röra där sant och falskt var svårt att reda ut. I min familj sågs jag som oerhört kreativ och full av fantasi i kombination med en överkänslighet så pass att det på något vis skulle förklara bort det faktum att mitt sätt faktiskt var ett skydd undan tidigare och följande trauman.
Många är de stunder som jag undrade om jag var en människa på riktigt eller om jag var besatt av utomjordingar. Att de bara använde min kropp för att nå ut på något sätt. Ett helt liv med de här känslorna gör något med ens psyke men också med kroppen. Jag känner mig så gammal trots att flera delar i mig är barn och det är som att störningen i sig är lika energikrävande som om att det faktiskt var parallella liv vi levde. Alla konsekvenser som måste tas om hand, all röra som måste redas ut, alla minnen som måste sättas på plats och all flykt undan skammen som kommer av att bli påkommen. Det handlar om att hela tiden försöka anpassa sig i situationer så att ingen ska märka vad som händer och sker inuti men även utanpå. Det som händer inuti är mycket men mimik, tonfall, ordval eller rörelser kan avslöja eller väcka frågor som jag inte kan eller vill svara på.
Att vara uppdelad i olika personer med olika åldrar innebär också att vara oskyddad. De små delarna kan inte värja sig och de blir lätt utnyttjade. Jag kan stoppa mycket men det är också kraft som måste läggas ner till det. Det är som att ständigt vara mamma till små barn, i ett helt liv utan paus eller hjälp. Det är som att vara beskyddare åt många för att lyckas minimera skadan på min kärna. Det är också som att vara medberoende i ett helt liv till delar som har ätstörning eller någon drogproblematik. Det har hänt att jag vänt mig bort från delar för att jag inte mäktar med och det skapar naturligtvis en skuldkänsla, ett svek gentemot dem men också direkt mot mig själv. Vi är ju i samma kropp, samma människa men uppdelad där alla har sina tankar och känslor, intressen och kompetens. Ett kraftpaket som har större energi än vad en kropp tål. Det är så det känns. Energin kunde räcka till att skjuta oss tillbaka till yttre rymden, för heta för att stå kvar på jorden. Hur skulle det ens vara möjligt att vara enad med all denna energi brukade jag tänka.
Som tonåring försökte jag förklara hur det kändes vilket också ledde till missförstånd med frågeställning kring psykossjukdom. Jag minns så tydligt hur jag beskrev det för jag upplever det ungefär på samma sätt nu som då. Huden håller på att spricka itu, utspänd till max av allt som måste få rum men inte får plats. Som en utomjordisk energi instängd i en mänsklig tunn kropp där flera individer ska samsas om samma utrymme under samma huddräkt.
Trots att vi delar på en och samma kropp så uppfattar vi kroppsliga smärtor olika. Jag dras med frekventa bröstsmärtor kring hjärtat och migränliknande huvudvärk medan de yngre delarna inte känner av det alls. Vi reagerar olika på stress och hanterar känslor på lite olika vis. Ingen av oss är aggressiv på det sätt biofilmer målar upp de motstridiga karaktärerna som ska få publiken att tydligt se skillnaderna i personlighet och växlingar. Hela jag, alla i mig är rädda för våld och flyr undan genom olika strategier så fort vi ens misstänker en aggressiv ton eller situation. Ofta är det en liten del som tar över och jag har tänkt att det kan liknas vid djur som lägger sig ner och visar magen i total underkastelse för att rädda sig själva undan anfall.
Vi har olika smak vad gäller mat och hur vi äter, olika stil på kläder och musik men oftast syns det inte utåt. Byten eller växlingar mellan oss kommer fort och ofta utan att vi har en föraning om det. Det går inte att planera på morgonen att ha en viss klädstil eftersom vi växlar fram och tillbaka under samma dag, ibland flera gånger i timmen. Det händer att jag kommer fram och inte alls känner mig glad över att sitta i tonåringens val av plagg och det påverkar förstås hur man känner sig, att det känns obekvämt och främmande även om man vet att en växling skett. När en växling sker så är det som att vakna upp ur en dröm och det är ett tydligt avbrott som känns i hela kropp och psyke. Detta känns så starkt och det är inget jag har velat visa upp eller låta någon annan se. Det är som en ständig påminnelse om att vara annorlunda och jag vill ju vara som de flesta andra. Djupt rotat ligger det i människan en önskan om att ingå i ett större sammanhang, bli accepterade och omtyckta men som många med en funktionsnedsättning eller en brist fasar över – att bli exkluderad eller tillrättavisad eller bli hunsad med eller på annat som bidrar till att inte få känna sig som en av del i det gemensamma stora.
Som barn förstod jag att det var något annorlunda men uppdelningen var mer vag och jag uppfattade mig mer som splittrad i en god del, en ond, en blyg, en utåtriktad, en rädd, en modig snarare än olika personligheter med namn och åldrar. Med åren lades fler och fler bitar på plats och särskilt under nya trauman av övergrepp. Det var som att de delar som redan fanns formade sig till mer helheter och egna individer, att de växte och blev mer tydligare. Jag har alltid varit mån om att tänka att vi är en och att detta med splittring är ett psykologiskt hantverk. Ett hantverk som barnet bygger på i sin ensamhet och utan vägledning, ett hantverk som en dag står färdigt. Det var detta hantverk som raserades när jag för några år sedan fick kontakt med psykiatrin igen efter 20 års frånvaro. Jag var skräckslagen på tanken att åter hamna i en spiral av feldiagnoser och prövning av olika mediciner. Det går att bedöva och skala bort känslor men inte en personlighet. Växlingar kommer inte enbart under ångest utan utlöses av minsta möjliga känsla eller tanke som stimuli utifrån. Det är något som sker till vardags och som ligger djupt rotat i min personlighet. Att arbeta med integrering av splittring är för mig komplext då jag alltid önskat vara hel men samtidigt inte vill förlora delarna som är sina egna. Det låter ju enklare i litteraturen om integrering av delpersonligheter men det är att rubba på ett helt system av det som är jag. Det är inget enskilt problem som ska bort eller en brist som ska fixas utan mer något som rör min själ, min grund. Efter snart fem år i intensiv psykoanalys befinner jag mig i ett tillstånd där jag inte längre är skräckslagen inför att vara jag så som jag har blivit. Jag har lärt mig förstå hur det har varit möjligt att bli så som jag är och att den förståelsen är mycket värt. Så integrering ligger långt fram och visst tvivlar jag på om det ens är möjligt och ibland funderar jag på att acceptera och lära mig att leva med detta på ett så säkert sätt som går. Att acceptera och lägga skammen därhän lyfter min livskvalitet.
Försäkringskassan frågade inför min sjukersättning om hur jag hade kunnat utbilda mig på högre nivå och klarat av arbete under så många år. Jag tror ärligt att jag på grund av min hemliga agenda sedan unga år har lärt mig att ”lura” omgivningen. Jag har en kapabel hjärna och jag vet hur jag ska parera och planera för att lyckas. Akademisk utbildning i sig var inget svårt men relationerna och det sociala livet på högskolan var kämpigt.
Att sedan arbeta som akademiker innebär ju att jobba självständigt och det fanns mycket egentid. Jag har kunnat smyga undan många gånger per dag och jag har kunnat åka hem tidigare när växling skett från den professionella delen till annan del. Enda gångerna någon verkligen sett mig tona ut på arbetsplatsen är när en tyst växling skett. Ofta har kollegor sagt om mig att jag är en tänkande människa som tonar ut ibland. I verkligheten har jag haft dåligt samvete över alla missade arbetstimmar eller den tid som jag har behövt åt denna tysta växling där ett annat liv utspelar sig som om det vore i en annan dimension.
Pusslet för att klara arbetslivet har varit absolut vedervärdigt och en stress som är övermänsklig. Ett växande självhat, misslyckandekänslor och sorg, känslor av oärlighet och rädsla för att bli upptäckt. Till det kommer att leva i självförnekelse, att inte se sina behov utan ge av sig själv tills allt brister och ändå försöka lite till. Jag presterade och var duktig de timmar jag arbetade men för att komma ikapp arbetade jag dygnet runt. Jag läste nätterna igenom och hade ett pärmsystem hemma. Varje morgon läste jag i den pärm som skulle kunna få just den dagen framåt. Det var viktigt att påminna sig om kunskaper om och om igen då alla delar inte har samma kunskaper eller samma minnen. I kaoset av förvirring och glömska måste kunskap ligga ytterst och längst fram i ett hopp om att kunna växla tillbaka till den professionella utan att avslöja sin förvirring eller avbrott i känslor, tankar, kunskap och samvete. Att prestera bra och ha huvudet med sig säger inget om mitt psykiska mående. Sjukperioder, flytt till nya städer och nya anställningar likt någon som försöker dölja något hemskt och som drar vidare innan ett avslöjande. Men alltid ett avsked med god resumé och bästa omdöme. När det fungerar kan jag göra vad som helst, jag hade kunnat bli nästan vad som helst men avbrotten lever sitt eget liv. Växlingarna är för mig inte heller som på film där personligheter tydligt byter plats och snabbt kan infinna sig och fortsätta på sitt eget spår. Det vore kanske smidigare och lite lättare men jag har en period av total förvirring med svimningskänsla och yrsel mellan växlingarna där jag under någon minut inte riktigt vet var jag befinner mig eller vad som sagts i en konversation.
Att bli accepterad är ett känsligt ämne för mig då jag aldrig har blivit accepterad så som jag är av min egen familj. Psykiatrin som missförstod allt när jag var tonåring bidrar också till rädslan över att inte bli sedd som en människa bakom psykisk ohälsa. Att växla från stor till liten innebär ju också att omgivningen som inte vet kan få ur sig meningar om att man är naiv eller överkänslig. Att som liten få detta till sig är ett av de mest smärtsamma bemötanden jag får uppleva genom mitt sätt att fungera på. Eller pressen som läggs på små delar att klara allt det som en vuxen klarar. Jag har vardagliga rutiner där jag måste planera för växlingar. Små barndelar kan inte laga mat själva och de betalar inte räkningar. Jag förbereder gärna mat men en del av mig äter inte och det blir ytterligare ett hinder. Andra förberedelser är dagliga scheman med påminnelser som ljuder från mobilen. Det är mycket dubbeljobb med flera olika svårigheter samtidigt som stör varandra. Det blir svårt att tillfredsställa allas behov och det är svårt att känna sig helt pålitlig och beskyddande gentemot de andra.
Att leva i detta är en konstant stress utåt och inåt, att passa in, att göra rätt sak på rätt plats i rätt tid men samtidigt att ta hand om alla sina och att försöka hitta kapaciteten till det.
Det är inte många gånger som de olika delarna samarbetar men vi känner varandra väl. Ibland hör jag deras röster och ibland händer det att någon av oss talar för en annan del. Det finns speciellt en del av oss som är stum. Hon försöker uttala ord men det kommer inget annat än frustrerande pustar men hon kan lite teckenspråk. Vi andra kan bli otåliga då hon verkligen vill och behöver säga saker men inte kan och det händer att jag måste tolka för henne.
I mitt sökande efter svar på allt om diagnosen så har jag funnit god litteratur, för den finns. Den skiljer sig från allt vad filmer från Hollywood och YouTube klippen förmedlar och det var genom den här litteraturen som jag för första gången kände igen mig. Och när jag kände igen mig så kändes det också lite tryggare. Det är en ensam tillvaro men vetskapen om att det faktiskt finns några därute som vet vad detta är och vad det innebär känns viktigt. I Sverige finns blandad kunskap om tillståndet de kallar dissociativ identitetstörning och det behövs fler berättelser till den knapphändiga svenska litteratur i ämnet. Det är inget amerikanskt påfund utan något som troligen funnits i alla tider men inte alltid varit betrodd eller till och med utmålats som en farlig störning. För mig är både splittring och dissociation logiska och att de också fungerar ihop sida vid sida gör det hela inte mer ologiskt utan kanske mer komplicerat.
Maya Rondahl
