Psykiatrin hjälpte mig inte förstå att jag är ansvarig för min återhämtning. Begreppet återhämtning uppfattade jag inte ens att någon upplyste mig om. Psykiatrin lyckades inte heller att finna och ge mig rätt stöd – för komplex traumatisering. Först när jag slutade be om hjälp pga vårdskada 2017 och slutade medicinera började min återhämtning. Min drivkraft till förändring kom ur övertygelsen att jag skulle dö mycket snart om jag inte fann ett tillfredställande liv. Den drivkraften blev början till återhämtning.
Jag tror vårdtiden hade blivit mycket kortare om vården haft fokus på att skanna efter trauma redan på vårdcentralen och akuten med de somatiska besvär jag hade redan som treåring. Mitt liv hade också varit annorlunda idag om jag hade sluppit leva med obehandlad trauma under mer än fyra decennier. Mina relationer, mitt arbete och min fritid hade varit radikalt annorlunda. Eftersom min vårdskada uttrycks genom att jag inte söker hjälp i slutenvården vid försämring har jag inte accepterat talterapi eftersom det kan uppstå behov att vara inneliggande periodvis. Den risken utsätter jag mig inte för igen.
Stöd finns utom i offentlig vård
Det finns kroppsorienterade terapier privat som bidrar till att utveckla förmågan att känna igen och utstå starka känslor för att självreglera – innan dissociation, oförmåga att slappna av och sömnlöshet uppstår. Utan förmåga att självreglera kan talterapi förvärra en persons mående och återtraumatiserar varje gång övergreppen ältas. Det är inget hittepå utan ett känt fenomen bland de bäst insatta, bland annat i gruppen av behandlare som känner till hur nervsystemet fungerar vid kroniska symtom av trauma.
Det är ett allvarligt fel i offentlig vård att inte söka efter obehandlad trauma eftersom risken för somatisk och psykiatrisk sjukdom som följd är mycket stor. Idag kan psykiatrin oftast bara erbjuda hjälp till dem som har lätta till medelsvåra psykiatriska utmaningar. Finns det dessutom flera diagnoser är chansen än mindre att få rätt stöd. Fram till idag lämnas människor till sitt öde med diagnosen komplex posttraumatisk stresssyndrom (CPTSD) utan att ges chans till bättre motståndskraft och återhämtning. Finns inte kompetensen i Stockholm där jag fått mina erfarenheter är jag tveksam att den finns någon annanstans i landet – förutom eventuellt i Skåne som tycks vara i framkant inom samordnad psykiatrisk vård och verkar ha något som liknar rehabilitering.
Återhämtning
Vården och 1177:s text om återhämtning nämns inget om att all utveckling startar om du kan uppleva en trygg plats eller situation där återhämtning kan ske. Utan upplevelse av trygghet uteblir återhämtning. Inte heller är anhörigstödet tillräckligt bra då texten förutsätter att nätverket patienten har är trygga, utan egna trauman och har resurser att stötta. Att dumpa ett sådant ansvar till anhöriga eller förening är mer uttryck för brist på adekvat stöd än en bra lösning. Texten retar mig än mer då den påminner mer om politik än adekvata råd, som vikten av sysselsättning istället för att fokusera på känslan av meningsfullt sammanhang.
På Stockholm regions 1177-plattform beskrivs begreppet återhämtning som en process bara du kan göra något åt och som vården undantagsvis kan bistå med. Om en patient inte kan uppleva trygghet eller inte inser vad som behövs uteblir tillfrisknandeprocessen: När en person blir sjukskriven längre än tre månader och förbättring inte skett SKA vården aktivt informera om hur återhämtning kan se ut, vad som bidrar till återhämtning OCH följa upp hur det går över lång tid. Samtal om återhämtning överstiger långt mer än att rabbla om vikten av att motionera och att äta enligt tallriksmodellen. I vissa fall är allmänna råd försämrande om läkaren inte tar reda på vad patienten redan gör i detalj.
Det krävs också en övertygelse att du kan få ett tillfredställande liv. En fråga som psykiatrin och socialpsykiatrin lätt missar, ibland för att diagnoser inte träffar rätt, medicinering inte minskar symtom eller rentav försämrar genom ökat beroende av fler mediciner (då läkare och patient inte förstår att biverkningar kan misstolkas som försämring). Återhämtning berör därutöver förmågan att acceptera sitt liv som det är, att finna svar och orsaker till beteenden, symtom och förståelse för psykosociala uttryck – som din roll i olika grupper (familj, vänner, arbetsplats med flera).
Utan vision om hur livet kan vara när det är som bäst blir begreppet obegripligt och meningslöst. Med samtal ur helhetsperspektiv behöver varje människa ha förståelse för vilken vision som behövs på ett personligt plan och kan motivera i vardagen. Alltför många ställer sig aldrig frågan – inte ens de som helt friska, om hur de vill vara mot sig själv och andra när de lever ett tillfredställande liv. Vid sådana frågor blir det också tydligare vilka som levt sina liv för andras skull och förlorat förståelsen om egna mänskliga behov och gränser. Personer som inte heller förstår att deras beteenden påverkar andra och att det inte är andras fel att en mår dåligt bör få stöd. De här frågeställningarna klarar inte all vårdpersonal att leda idag ens om uppgiften var obligatorisk för jag misstänker att det blir för smärtsamt för många då de inte tränat sig i att vårda sig själva innan andra kan vårdas effektivt.
Sjukdom kan uppstå när en människa förlorat hoppet om kunna att ändra sitt förhållningssätt till en svår situation eller upplevelse. Utan hopp som t ex suicidala personer och traumatiserade personer kan uppleva sker inte heller återhämtning och är därför är grymt att lämna till vårdtagaren.
Min återhämtning började efter 45 år
Jag gjorde länge det jag trodde förväntades av mig utan förståelse var mina egna behov och gränser fanns. På så sätt levde jag mitt liv som jag trodde andra gjorde – utan att ha förmågan att förstå meningen med livet. Redan som åttaåring grät jag floder och var skräckslagen vid upplevelser om att framtiden var “svart”. Jag signalerade ofta med magont som uppstod efter gräl och konstant spänd stämning i hemmet. Den enda som kom undan med att uttrycka ilska var en förälder och vi andra blev bestraffade med hån och slag när vi var glada eller ledsna. Känslor blev kopplat till bestraffning och jag saknade alltför länge uttryck för vad jag själv upplevde.
Som vuxen upplevde jag mig som frisk med förmåga att arbeta på heltid, vara välorganiserad och ha partner. Jag kände förakt för svaghet och var hård mot mig själv som var mitt omedvetna sätt att skydda mig mot all smärta jag bar och oförmågan att förstå mina känslouttryck. Jag projicerade problem hejvilt på allt från enskilda till grupper av människor som var triggers men insåg inte att det var jag som bar emotionell ammunition i form av i huvudsak upplevelse av att vara ensam och utan sammanhang, ilska, sorg med flera.
I psykiatrin såg läkare en välklädd, vältränad och välorganiserad person i mig och grävde inte djupare. De nöjde sig med att medikalisera för depression, noterade att jag var utmattad, utredde aldrig eller tog reda på hur många somatiska smällar jag fått mot mitt bakhuvud och jobbade utan precision med att hitta en diagnos som passade mina symtom. De nöjde sig med slaskdiagnosen emotionellt instabil personlighetssyndrom vars nischade och tidsbegränsade terapiers effekt uteblev.
Fram till 2017 fick psykiatriker chansen att slarvigt läsa tidigare kollegors begränsade tolkningar vilket ibland ledde till fördomsfulla och okunniga slutsatser. Istället för att fokusera på min symtombeskrivning struntade de i symtom som inte passade in i psykiatrisk diagnos och förväntade sig att jag skulle driva mitt ärende med genomtänkta beslut, exempelvis som att avstå ECT när jag mådde som sämst. Och jag mådde dåligt, så dåligt att jag inte ville leva under drygt fem år. Idag är jag tacksam för att jag tog mig levande ut ur psykiatrins så kallade vård.
Ulrika Westerberg
Tack Anna. Jag hoppas att vi med våra erfarenheter kan väcka de utredare som kan göra skillnad och faktiskt – lägga ned psykiatrin och starta en funktionsmedicinsk approach som söker orsaker. Med proaktivt arbete i vården blir det kanske lite mer pengar över till de traumatiserade.
Tack för en intressant artikel. Känner väldigt väl igen mig i din beskrivning av hur vården fullständigt missar oss med barndomstrauman. Även jag har varit en fullt fungerande och väl presterande person tills jag inte orkade längre. Jobbar nu med att läka mig själv och hittar precis som du kunskap och hjälp utanför vårdapparaten. Finns tyvärr alltför lite kunskap om trauma. Men har faktiskt hittat på 1177 att man i Värmland har något som heter Centrum för traumatisk stress och där man verkar ha kunskap om detta. De driver också en podd som heter Traumpaodden. Önskar att fler vårdinstanser tillägnade sig denna kunskap.