Alla, läs detta! av Dunja Grisell

1
172

Hur kan jag förklara för er. Hur kan jag övertyga er om att deras liv varje dag är i fara. Att varje dag de vaknar som fria människor, så begår de en upprorisk handling. Det är ett under att de överlever och förlåter. De borde enligt alla förutsättningar vara döda.

Låt er inte luras, ni välanpassade människor äger världen och den enda anledningen till att ni har blivit skonade är att ni har haft tur eller lyckas hålla fasaden. Ni välanpassade människor har privilegier som tillåter er att leva utan fruktan. Men ni lever inte bara liv befriade från fruktan; ni tar det även för givet.

Varje dag tar psykiatrin och samhället någon av dem. Oavsett om det är en död i ensamhet på grund av omgivningens passivitet eller en psykiatrisk tvångsåtgärd, så blir de systematiskt utrensade och de kommer att fortsätta att bli utplånade tills ni inser att om de tar en av dem, så kan de även ta en av er.

Att vara normbrytande eller funktionsvarierad handlar om att dagligen överleva mot förtryck och funkofobi men många gånger även ett självhat. De har internaliserat er stigmatisering av dem, ni behöver inte längre visa förakt, det finns redan inom dem.

Jag är förbannad. Jag är förbannad över att mina vänner döms till döden av främlingar som säger: ”De måste tvångsvårdas!” Förbannad när mina vänner får lika många diagnoser som psykofarmaka. Raseriet bryter fram när människor gör skillnad på mina vänner och de själva enbart genom en psykiatrisk etikett. Förbannad när jag ser mina vänner fattiggjorda för att alla arbeten och akademier är anpassade efter er. Förbannad för att jag aldrig bevittnat en ljusmarsch för psykiatrins offer.

Och jag blir förbannad när tidningarna kallar dem för psyksjuka och ljudligt varnar för att de kan vara farliga. Och jag vill skrika: ”Vad i helvete är du då?” Jag är förbannad och jag vill skrika åt Sveriges psykiatri med sina landstingslakan och dess patriarkala maktstrukturer. Och jag är förbannad på de välanpassade som självgott sitter inneslutna i sina skyddande skal av normalitet. Jag är förbannad.

Mina vackra survivors, normbrytande och funktionsvarierade, var stolta. Gör vadhelst ni behöver göra för att slita alla oss andra ur vårt sedvanliga tillstånd av acceptans. Var fri. Skrik! I USA slår ni tillbaka. I Sverige säger ni okej.

Nästa gång ni säger ”de har rättigheter”, eller ”du överreagerar” eller ”de har en offermentalitet”. Säger jag till er: Stick iväg och prova deras värld, tillbringa en månad i tvångsvård, ett år med tvångsmedicinering, elchocker och bälten och försök sedan att gå på gatorna med stolthet. Efter att ha överlevt det, då kan vi lyssna på vad ni har att säga om ilska. Annars, håll käften och lyssna!

(Det här är en omarbetad version av Queer Nation-manifestet från 1990, här omarbetat till ett psykiatrikritiskt manifest. Alla förtryck vilar på samma grund och alla förtryckta grupper har samma dröm.)

Dunja Grisell

Previous articleUtan stubiner och krut av Stefan Bergström
Next articleGott Nytt År 2021!
Dunja Grisell överlevde med permanenta skador efter att ha utsatts för elchocker (ECT) år 2007. Hon studerar nu genusvetenskap och är psykiatrikritisk aktivist. Sedan flera år tillbaka administrerar hon psykiatrikritiska grupper och sidor på sociala medier. Hon arrangerar även nätverksträffar och manifestationer.

1 COMMENT

  1. Jättebra skrivet, fina Dunja!

    Angående det där “de har rättigheter”, så är det ju en väldig skillnad på att få någonting provat i domstol, med en bra advokat, och att få det prövat av lilla IVO. Ivo anställer ofta personer som antingen har intressen att skydda eller inte har tid, ork och engagemang att göra patienten eller den utsatte, 100% rättvisa, och det är ofta långt ifrån rättvisa. Att få 10-20% rätt kan ju kännas rätt futtigt, speciellt om det är något allvarligt.
    Bland advokater finns inte samma kåranda att tänka på, men väldigt få har nog pengar och kapacitet att skaffa advokat när något hänt eller händer.

    “Offermentalitet” det där ordet borde priviligierade mänskor stoppa tillbaka upp i röven på sig själva. Många av dessa priviligierade mänskor tror dom “jobbat så hårt” för att “komma dit dom är”, men sanningen är ofta att dom har haft det väl förspänt. SPeciellt är det många gubbar ur boomer-generationen, som haft fruar som varit hemmafruar, och i övrigt har dom mestadels tagit för sig utan skam. Det är många av dessa gubbar ur boomer-generationen som sitter på maktpositioner i samhället och på de ställen där rättigheter ska försvaras.

    Vidare borde man nog ganska ofta vara försiktig innan man bestämmer sig för om någon verkligen är privligierad eller inte. Så det är ju inte bara för att man tillhör en viss ålderkategori eller stat eller “på ytan” ser ut att vara något, som det går att avgöra.