Ovanstående rubrik på Mad in America länkar till en artikel av Isaac Prilleltensky: Mattering at the intersection of psychology, philosophy, and politics.
Begreppet ”mattering” kan översättas med ”att betyda något”. Tillämpat på nedanstående citat från Hjalmar Söderberg innebär ”känsla” att man vill ”matter”.
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst”.
Vid undersökningar av vad som bidrar till hög ålder är en viktig orsak ”att betyda något” i meningen att ha en meningsfull uppgift i ett socialt sammanhang. Prilleltensky sammanfattar att mattering i ett friskt samhälle borde handla om att uppnå balans mellan att känna sig uppskattad samt att tillföra något värdefullt till andra.
Dock är inställningen i kapitalismens nyliberala värld att egoism går före kollektiv. ”Satsa på dig själv” blev 80-talets svenska melodi. Från vi-kultur till jag-kultur med stora vinster för den industri som producerar diagnoser och psykofarmaka för de icke anpassade.
Vissa personer kan reagera på trycket från jag-kulturen genom att bli depressiva eller aggressiva. Det finns även växande grupper som känner att de kan betyda något genom att omfatta främlingsfientliga och nationalistiska idéer
Erfarenhet av att betyda något bidrar till individuell hälsa och lycka samt motverkar personlig nedvärdering och depressioner. Omotiverat hög självvärdering leder till narcissism (sjuklig självförälskelse) med företagsfinansierade influencers. Åtföljande relationsstörningar innebär isolering, ensamhet och rastlös relationskonsumtion. Minskad social tillit och ökad ojämlikhet ger samhällsupplösning.
Åter till den citerade rubriken. Det slår mig hur sorglig socialdemokratins ledarskikt ter sig när de intalar sig att en befolkning inte förr eller senare reagerar när den reduceras till enbart konsumenter och vinstdrivande tillväxtfaktorer – utan betydelse som mänskliga varelser. Är det då så konstigt att kriminella gäng rekryterar allt yngre barn ”som ryser för tomrummet”?
Isaac Prilleltensky avslutar: ”Vi kan bygga ett samhälle där jämlikhet och lika villkor ersätter nationalism och narcissism. Genom att visa att vi bryr oss om andra människor, andra arter, vår planet samt framtida generationer kan vi förhoppningsvis finna mening och tillhörighet i våra egna liv”.
Lars Lundström
Läsvärd och relevant text med många möjliga ingångar att kommentera kring och spinna vidare på.
Det är lätt att enbart lägga en negativ betydelse i begrepp som egoism och individualism, så att det i värsta fall kan leda till för snabbt dragna slutsatser om att individen ska offra sig för sitt land, sitt folk, eller vara ogenomtänkt självuppoffrande. Men jag tror jag förstår vad betydelsen i denna kontext är och därför håller jag i stort sett med vad som står. Det finns både en sund egoism och individualism, men den har ingenting med marknadsvärde, exponering eller konsumtion att göra.
Det går att vrida och vända på alla ord. Mattering blir i värsta fall till något som kan liknas vid att, bara en mänska har en sysselsättning eller ett jobb, så är detta bättre än “ingen sysselsättning” eller “Inget jobb”. Finns någon sådan där ytligt begripen företags-“kunskap”, tror jag, där man liksom ska få medarbetaren eller den anställde att känna sig “betydelsefull” genom att göra den ansvarig för något särskilt område, som kanske ändå inte går att diskutera fritt eller utan repressalier.
Rastlös relationskonsumtion, företagssponsrade influencers, ökad ojämlikhet: inget jag gillar, och självklart sådant som har en koppling till nyliberalism. Begreppet verkar vara ganska dåligt begripet bland många som kallar sig för liberaler. Det går alltid att skylla på en gemensam välfärd som fått sina resurser strypta genom stålbad och andra nyliberala förändringar, och sedan peka på att vi måste gå ännu längre och låta företag ta över allt, så att till slut ingenting utgår från lika stor makt att påverka demokratin. Pengar är makt och det är inte bara att välja pengar, (om man nu skulle vara så dum att sätta det som ett moraliskt fundament för något). Tyvärr har många experter i samhället lagt yrkesetiken på hyllan och pratar (enligt min erfarenhet) ofta om “vad skattebetalerna kan tänka sig att betala för” som om experten i en situation ska ta hänsyn till det i första hand.
Det är stor skillnad på att växa upp eller som ung vuxen födas in i ett nyliberalt system och ett före, säg, 90-tals-krisen, på vilken det efter följt många förändingar som är klart nyliberala. Allt hänger samman och det går så klart inte att enbart säga att nyliberalism är den enda orsaken till allt ont. Iden om “klassresa” tror jag bidragit till att många av dem som tillhör boomer-generationen sett det som en självklarhet att ta så mycket av kakan som det går, för att nästan visa för sin föräldra-generation hur “väl dom lyckats i livet”.
Mattering kan leda till utnyttjande och ensidig exploatering, där många delar av mänskan glöms bort, eller inte ses, eller ses som självklara som “individens ansvar”. Tänker jag. Bekräftelse på tidigare insatser för kollektivet eller för den andre, suddas snabbare ut och glöms, när vi också lever mer som specialister och längre från varandras verkligheter, som nästan av nöd och tvång för att “duga på marknaden”. Mot det kan det vara lätt att vilja vara föraktad hellre. Och mot det stupida i “positivt tänkande” som nästan eller helt kan göra en till ett offer, eller någon som kan utnyttjas.
Lite av mina tankar som väcktes av texten.