Ljudet. En silvrig piercing genom frisk vävnad.
En elektrisk våldtäkt med samtycke.
Motsägelsefullt tycker du. Skuld känner jag.
Du kunde väl ha sagt nej?
Ensam med legitimerad Gud en grå novemberdag.
Hjälp mig.
En skonsam behandling lilla vän.
Jag får i alla fall sova, jag vill bara få sova.
Hemma måste jag hela tiden vara på min vakt med Honom.
Sömnen på gränsen. Från Off till On. Gummiplugg i munnen.
Ljudet.
Grand mal seizure.
Uppvaknandet då allt är borta. Som nyfödd: Vem är jag, vad är jag?
Tomt.
Därefter en snabbspolad barndom. Hur plockar man ur en diskmaskin? Hur tittar man på TV? Vem är du?
Hjärnan minns inte men kroppen minns
huvudvärken
de ömmande käkmusklerna
mardrömmarna
rädslan
paniken
Tre gånger, tre hål av elektricitet genom skör hjärna.
Sedan kom den. Den förvrängda verkligheten.
Inte jag väl?
Galen på riktigt.
Förvrängda ansikten, bygga månraketer och vaken hela natten.
Ingen mer ECT.
Ingen mer ro.
mardrömmarna
rädslan
ilskan
Ljudet. En silvrig piercing genom trasig vävnad.
Dunja Grisell
Det är hemskt och ledsamt. Det som sjukvårdspersonal gör mot en, är ingenting man kan känna något ansvar för, eller någon skuld för. Är det inte tvång så är det under stark påtryckning och långt ifrån ett fritt val. För att något ska vara ett informerat samtycke så kräver det ju också att informationen verkligen är långsiktigt hållbar, och inte bara någon nationell eller temporär riktlinje. I alla fall när riskerna är stora. Och att man själv är i stånd att informera sig själv tillräckligt.
Ibland tror jag inte att ens all tid i världen räcker till för att (helt) bli av med smärtsamma minnen, händelser och erfarenheter, utan det blir väl som bäst något att försöka lära sig bara leva med. Så det där ordspråket “tiden läker ALLA sår” tror jag inte stämmer. Hoppas ECT avskaffas. Ta hand om dig Dunja.