När vården särar på det som hör ihop

1
213

Något jag aldrig riktigt har förstått är att man inte bara inom psykiatrin utan även inom primärvården inte bara skiljer på det fysiska och psykiska utan även skiljer olika symtom åt som om de vore olika saker eller olika sjukdomar.

När jag var 19 år och kom i kontakt med psykiatrin hade jag även olika somatiska besvär. Jag blev utredd hos en reumatolog för ledsmärtor. En annan utredning gjordes hos vårdcentralen för magsmärtor. Ytterligare en annan hos ögonspecialist för svidande ögon. Ingen instans hittade något fel på mig men mina smärtor fortsatte. Jag fick starka smärtmediciner istället för en utredning var smärtorna kom ifrån.

Inom psykiatrin har man också särat på olika symtom och behandlat de som om de inte hörde ihop. Olika enheter tar emot olika problem. En ätstörningsenhet. Ett team för självskadebeteende. En psykolog för PTSD. En sjukgymnast för kroppsuppfattningen eller massage. En läkare för mediciner. Hade man flera saker samtidigt körde det ibland ihop sig och någon av dessa hjälpinsatser kunde då utebli.

Som svår självskadepatient lade läkare all fokus på just det, mitt beteende, och man behandlade inte orsaken, mina trauman. När självskadorna hade minskat ökade mina problem med ätstörningen och plötsligt var det detta man fokuserade på. Mina fysiska smärtor ville psykiatrin inte behandla utan då kopplade man in neurologen.

Jag kände mig ofta som om jag var multisjuk. Jag hade så många olika symtom och problemen i min vardag tycktes aldrig ta slut. Vården delade upp alla mina symtom och satte olika etiketter på dem. Jag skickades till olika mottagningar där den ene inte visste vad den andre gjorde. Det fanns ingen kommunikation mellan den somatiska och psykiatriska vården som om kropp och psyke är vilt skilda saker. Men även kommunikationen inom psykiatrin var bristfällig. En utredning på den psykiatriska öppenvården lästes inte av läkarna inom slutenvården vilket ledde till negativa konsekvenser för mig.

Alla dessa uppdelningar efter symtom och olika diagnoser gjorde att man missade att allt hängde ihop med en enda orsak och att alla symtom hade kunnat lindras och även helt fås bort genom att börja behandla grundorsaken, trauma. Så där gick jag i 18 år och man delade upp mig i olika kroppsdelar istället. Mitt destruktiva beteende hamnade på ett behandlingshem för borderline problematik. Min PTSD ledde efter 10 år till en psykolog. Min ätstörning ledde mig till en sjukgymnast. Min svåra RLS till en neurolog. Min värk till smärtkliniken. Min burning feet syndrom och brister i kroppen till vårdcentralen. Mina magsmärtor till gastro. Mina svidande ögon till ögonkliniken. Min psykiska ohälsa till psykiatrisk slutenvård. Istället för att se att mina problem var olika delar som hörde ihop i ett större pussel och att varje bit hörde ihop med nästa bit särade man på alla bitar och såg till att pusslet aldrig blev komplett. De lade varje pusselbit ifrån de andra pusselbitarna och hoppades på att det skulle lösa mina problem.

All information som de hade behövt för att hjälpa mig fanns i min bakgrund, min historia. Jag var tydlig med att på olika sätt tala om vad jag hade varit med om. Allt de hade behövt göra var att lyssna och inse sambanden mellan min bakgrund, svåra och många trauman och min ohälsa, både den psykiska men även den fysiska. Allt fanns där, framför deras ögon. Men man ville inte se hur alla mina symtom, de olika pusselbitarna, hörde ihop. Man lät bli att se hela bilden.
Idag har jag fått bukt med de flesta av dessa symtom genom adekvat traumabehandling där man tar hänsyn till och behandlar helheten. I behandling enligt Mind recovery terapi görs ingen skillnad på kroppsliga och känslomässiga symtom. En och samma terapeut behandlar båda då de hänger ihop och har en gemensam orsak. Vården slösade både tid och pengar i onödan eftersom ingen instans gjorde annat än att arbeta med att lindra mina symtom var för sig. Men framför allt lät man mig lida i onödan! När ska man förstå och framför allt ta till sig av den forskning som finns sedan många år tillbaka att kropp och psyke hänger ihop och påverkar varandra i allra högsta grad? Bara faktumet att vi idag vet att vi kan få fysiskt ont av ofrivillig ensamhet borde få många att inse hur känslor, trauma och kroppen hör ihop och påverkar varandra. Behandla mig med ett helhetstänk, inte som tusen olika delar som om de inte vore sammanlänkade! Jag och min kropp, vi hör ihop! Plocka inte isär det som är en enhet!

Bianca Andersson

1 COMMENT

  1. Intressant och bra skrivet, Bianca! Jag kan tänka mig att det omvända också existerar: att man kopplar samman sådant som skulle kunna hänga ihop, men som inte gör det, och därmed missar man behandla grundorsaken, t.ex. magont som inte beror på ångest eller något psykiatriskt. Samvariation görs ofta i vården om till orsak-samband, tänker jag.