Av Alain Topor, Inger Beate Larsen och Tore Dag Bøe.
En av de stora landvinningarna som återhämtningsforskningen har bidragit med är att förstå att personer som diagnosticerats med olika ”allvarliga psykiska problem” inte var passiva offer för en sjukdom, utan var aktörer i sitt eget liv. Återhämtningsforskningen och personernas egna berättelser visade hur dessa personer försöker på olika sätt att hantera sina problem, ”symptom”, och hur de även hanterar kontakten med anhöriga och personalen inom hälsovården och socialtjänsten. Många hade dessutom utvecklat egna sätt att handskas med oönskade verkningar av läkemedel.
Denna nya förståelse av personen som aktör i sin egen återhämtningsprocess bidrog till ett erkännande av brukarnas medborgerliga rättigheter och rätt att delta i planeringen och besluten om vilka insatser hen skulle få.
Denna individuella förståelse formulerades 1993 av Bill Anthony i en av de mest använda definitionerna av återhämtningen [i].
Återhämtning beskrivs som en djupt personlig, unik förändringsprocess av ens attityder, värden, känslor, mål och/eller roller.
Det är ett sätt att leva ett tillfredsställande liv, även inom ramen för de begränsningar som sjukdomen skapar.
Återhämtning kräver att man utvecklar en ny mening med livet och nya livsmål, samtidigt som man lämnar sjukdomens katastrofala effekter bakom sig [ii].
Även om denna definition citeras flitigt så är den inte invändningsfri. Den sätter fokus på en individuell förändring, en inre reformering, som personen genomför på egen hand och är frikopplad från hens sociala och materiella sammanhang.
Vi har identifierat tre centrala antaganden som är implicita i Anthonys definition och som vi vill utmana genom att föreslå en alternativ definition:
Anthonys definition beskriver återhämtningsprocessen som en individuell personlig process. Vi föreslår att den är en grundläggande social process.
Definitionen beskriver återhämtningsprocessen som en inre psykologisk process och bortser från individens materiella och sociala levnadsomständigheter. Vi föreslår att återhämtningsprocesser alltid sker i speciella situationer på bestämda platser där de materiella levnadsvillkoren är avgörande.
Definitionen förstår återhämtningsprocessen som något inom ramen för en sjukdomsmodell. Vi föreslår att en social modell utgör en mer adekvat ram för att förstå återhämtningsprocesser.
Återhämtning blir då lika mycket en fråga om sociala förändringar som en om personlig utveckling.
Vi har därför försökt att omformulera Anthonys definition:
Återhämtning är en djup social, unik och gemensam process där våra livsvillkor, materiella sammanhang, attityder, värden, känslor, färdigheter och/eller roller förändras.
Den är ett sätt att leva ett tillfredställande, hoppfullt och ömsesidigt liv med andra även om vi fortfarande kan uppleva svårigheter och göra problematiska erfarenheter [iii].
Återhämtning innebär att vi kommer in i nya materiella och sociala sammanhang och deltar i öppna dialoger där nya sätt att förstå och hantera vår situation utvecklas i takt med att vi går vidare bortom den psyko-sociala-materiella krisen [iv].
Denna definition är som återhämtningen själv; en process. Och någon gång i en process kan det vara läge att konstatera att så långt kom vi denna gång. Det betyder att definitionen inte ligger fast, bara att nu kan andra ta vid.
Alain Topor (1&2), Inger Beate Larsen (1), Tore Dag Bøe (1)
(1) Universitetet i Agder, Norge. (2) Stockholms Universitet
iv. Recovery is a deeply personal, unique process of changing one’s attitudes, values, feelings, goals, skills, and/or roles. It is a way of living a satisfying, hopeful, and contributing life even within the limitations caused by illness. Recovery involves the development of new meaning and purpose in one’s life as one grows beyond the catastrophic effects of mental illness. (Anthony, 1993,15).
ii. Hämtad från RSMH (odat).
iii. Här skulle vi vilja hänvisa till det som kallas “distress, unusual experiences and troubled or troubling behaviour” i Power Threat Meaning Framework modellen som försöker formulera alternativ till det medicinska språket (se Johnstone, L. & Boyle, M., 2018).
iv. Recovery is a deeply social, unique and shared process in which our living conditions, material surroundings, attitudes, values, feelings, skills, and/or roles are changing. It is a way of living satisfying, hopeful, and contributing lives together with others even though we may still experience distress unusual experiences and troubled or troubling behaviour. Recovery involves engaging in new material and social contexts and in open dialogues where new understandings of the situation we find ourselves in are created as we move beyond psycho-social-material crisis.
Referenser
Anthony, W.A. (1993). Recovery from mental illness : The guiding vision of the mental health service system in the 1990s. Psychosocial Rehabilitation Journal, 16, 11-21.
Johnstone, L. & Boyle, M. with Cromby, J., Dillon, J., Harper, D., Kinderman, P., Longden, E., Pilgrim, D. & Read, J. (2018). The Power Threat Meaning Framework: Overview. Leicester: British Psychological Society.
RSMH (odat). Återhämtningsinriktat arbetssätt. http://www.samordningvastmanland.se/nv/utbildning/documents/utbildning_kur_aterhamtning.pdf
För vidare läsning
Mezzina, R. Davidson, L., Borg, M., Marin, I., Topor, A. & Sells, D. (2006). The social nature of recovery: discussion and implications for practice. American Journal of Psychiatric Rehabilitation, 9, 63-80.
Tew, J., Ramon, S., Slade, M., Bird, V., Melton, J. & Le Boutillier (2012). Social Factors and Recovery from Mental Health Difficulties: A Review of the Evidence. The British Journal of Social Work, 42, 443-460.
Topor, A., Borg, M., Di Girolamo, S. & Davidson, L. (2011). Not just an individual journey. Social aspects of recovery. International Journal of Social Psychiatry, 57, 90–99. DOI: 10.1177/0020764010345062.
Läste allt en andra gång nu, och fastnar vid det där som jag håller med om, och som lite ifrågasätter att det enbart är individen själv som ska förändra sig. Som ju är så poppis inom bl.a. “kbt”.
Det sociala, som väl täcker en väldig massa, tror jag också vi får räkna med att det oavsett system, kommer finnas mänskor som faller ut i periferin från, och som inte går att “rädda” med samhällsinsatser. Men kanske om samhället ändras i grunden, så att mänskor har mer tid för varandra, att förstå sig själva och andra. Eller varför inte citera en rad från Ekelöf, (som någon annan läsare och medlem till mig nämnde en gång): “Då den tiden kommer skall vi få en kraft att leva varandras liv och rätt att leva vårt eget.”
Det är tråkigt när “social” kokar ner till arbetsterapi, arbetsförmedlning, religiösa sammanhang, folkförankrad idrott- och föreningsverksamhet, eller aktivitetscenter och liknande.
Ju tidigare åthämtning, desto bättre, förmodligen. Men om tolkningen av återhämtning blir för snäv och ovanpålagd tror jag likaväl den kan skapa mer problem.