Efter några år inom psykiatrin förvärrades mitt självskadebeteende avsevärt eftersom rätt hjälp uteblev. Jag beskrevs vara kronisk suicidal och att det fanns en ständig risk för att jag skulle avlida till följd av mina destruktiva beteenden. Men jag ville inte dö innerst inne. Av alla självskador och självmordsförsök jag gjort fanns det ”bara” två eller tre som var avsedda att leda till döden. Resten var desperata försök att slippa känna inre smärta och en annan sak.
Jag hade ett behov av att känna att jag blev räddad. Jag satte mig i situationer som var livsfarliga, där risken att dö fanns, men även att bli räddad. Jag hade som barn inte blivit räddad från alla år av sexuella övergrepp. Ingen kom och tog mig därifrån i stunder då jag trodde jag skulle dö. Jag väntade förgäves på att någon skulle öppna dörren och ta mig bort från allt det hemska som liten. Men ingen kom och längtan efter att bli räddad blev som en drog för mig när jag blev äldre.
Åter och återigen satte jag mig i situationer där antingen ambulans, polis eller personal på psyk eller behandlingshem tillkallades och räddade mig. Jag lät alltid dörren vara på glänt, visste när de skulle titta till mig eller att ambulansen skulle hinna dit i tid. När väl någon kom var det precis som om jag åter var en liten flicka och någon öppnade den där dörren och tog mig bort ifrån övergreppssituationen. Jag kunde inte låta bli. Jag hade ett outtömligt behov, ja ett sug, efter att bli räddad. Endast efter att jag blev räddad kände jag ett tillfälligt lugn och att jag inte var kvar i just övergreppssituationen.
Problemet var att psykiatrin inte förstod det. Jag fick höra åtskilliga gånger att om jag verkligen hade velat dö hade jag gjort det ordentligt för länge sedan. De drog därefter slutsatsen att jag bara ville ha uppmärksamhet och manipulerade min omgivning. De förstod inte hur stark känslan var som drev mig till att t.o.m. vara beredd att dö för att få känslan av att bli räddad ännu en gång. De ville inte se kopplingen mellan då och nu.
Läkarna tycktes vara överens om att detta bara var teaterspel från mig och en del av min problematik som svår borderline patient. Diagnosen borderline hade jag fått utan utredning och mitt beteende uppfattades som snarare störigt och resurskrävande än för vad det faktiskt var, förknippat med ett ofattbart lidande för mig. Jag visste att jag kunde dö eller bli handikappad för livet men kunde inte låta bli och det skapade fruktansvärt mycket ångest och även samvetskval. Jag visste att det kunde gå snett och jag var ofta livrädd men känslan av att bli räddad från att bli skoningslöst våldtagen drev mig till samma handling igen och igen. Och ingen ville se och förstå utan avfärdade mig med rullande ögon och suckar. De som borde ha förstått bäst förstod minst.
Till slut, när jag hade åkt in och ut så många gånger på psyk, tröttnade de på mig och skickade hem mig när jag återigen kom dit med polistransport. De kunde inte hjälpa mig sa de. Det blev inte bättre av att vara inlagd sa de. Jag hade ingenstans att ta vägen, åkte hem och satte mig i samma situation på nytt så att jag kördes till psyk akut igen samma dag. Då blev jag inlagd. Men även på avdelningen fortsatte jag med samma beteende. Det de inte förstod var att jag inte behövde bryta beteende utan ha hjälp med mina trauman som orsakade detta lidande. Jag behövde hjälp med att komma ur känslan av att vara fast i övergreppssituationer. Där låg problemet ingen ville ta sig an.
Ingen inom psykiatrin kunde hjälpa mig med att bli kvitt känslan av att vilja bli räddad för den känslan gick inte att medicinera bort! Även när jag skadade mig i mindre omfattning längre fram hade jag kvar suget efter att bege mig in i farliga situationer. Efter 18 år hittade jag till slut Mind recovery terapi där man behandlade orsaken till mitt beteende, en metod som gjorde att jag blev kvitt känslan av att behöva räddas.
Att läkare år efter år kallade mig för att vara ute efter uppmärksamhet och att jag bara spelade teater var både förnedrande och kränkande. De förstod inte sambandet mellan trauma och dess konsekvenser. De såg inte den uppenbara kopplingen och lade skuld och skam på mig istället. Det är verkligen hög tid att psykiatrin arbetar utifrån tic (trauma informed care) och inser att människor inte beter sig på olika sätt för ingenting utan att det finns en orsak! Konsekvenser av trauma yttrar sig på många olika sätt men om man inte arbetar utifrån att och hur trauman påverkar oss, kommer man inte kunna ge adekvat hjälp heller och människor fortsätter att lida i onödan!
Bianca
