Uppror för värdelöshet, eller varning för pedagogisk antifilosofi och diagnossofisteri

1
72

Om vi inte har någon gemensam definition av vad ett funktionellt beteende är, kan vi då bestämma vad som är dysfunktionellt? Mattias Nilsson Sjöberg vänder sig mot det han kallar ”diagnossofisteri”, strävan att sätta diagnostiska stämplar som ADHD eller NPF, utan vetenskaplig konsensus om begreppen eller normalitet och drar paralleller till Sokrates och Platons argument mot sofismen.

”Inkluderingstanken har gått för långt”, är ett av huvudbudskapen i Januariavtalet, närmare bestämt dess femtioandra punkt. Januariavtalet som signalerar tidigare regeringsbeslut om att öka och sprida kunskapen om så kallade neuropsykiatriska diagnoser, eller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) som bland annat ADHD. Är det inte snarare så att inkluderingstanken har mycket lång väg kvar att vandra innan någon gemensam lösning nåtts och därmed behöver bearbetas ytterligare? Tämligen beaktansvärt är att konsensus inte råder om vad NPF är samtidigt som undervisning och informationsspridning om NPF ska ske.

Den som ifrågasätter en till synes cementerad sanning tenderar möjligen att gå Sokrates öde till mötes. Sokrates dömdes till döden för att han, likt en stingande broms, försökt väcka nytt liv i stadens medborgare genom att tillsammans med dem tänka kritiskt för att slå hål på dominerande sanningsanspråk. Sokrates vars dödsdom föranleddes av hans kamp mot sofism, något som Platon anslöt sig till. Enligt Platon syftade sofism till att få medborgarna att följa ”hemmasnickrade halvsanningar” för att tro de var något som de inte var, att de vore något värda fastän de ursprungligen var fullkomligt värdelösa. Den franske filosofen Alain Badiou, som tar stöd hos Platon för att hantera vår tids sofisteri, uttrycker det möjligen tydligare när han via matematisk mängdlära når fram till den ontologiskt universella principen att ”allting är vävt ur det tommas namn”.

Sofisten tillhör dem som imiterar, men eftersom sofisten alltid finner ett egenvärde i de sanningar hen producerar, så är sofistens imitation inte en ren representation av varat, utan en presentation från ett visst perspektiv. Vidare är sofistens imitation vid en närmare granskning alltid full av sprickor – och igenom dessa sprickor lyser den verkliga sanningen, det rena varat, något som sofisten med olika medel försöker undkomma att stå till svars för. Sofist är helt enkelt den som vill tjäna sin egen framgång på bekostnad av andra och det genom att avbilda det som inte är, som om det vore något absolut och givet existerande i världen. Ett exempel är att sofisten menar sig kunna lära ut vad duglighet (areté) är utan att ge ett universellt ontologiskt svar på just frågan om vad duglighet är. I vår tid skulle duglighet möjligen kunna ersättas med funktionalitet.

Hösten 2014 skrev jag, som nyanställd doktorand i ämnet pedagogik, mitt första och tills nu enda inlägg i Skola och samhälle. Inlägget skrevs och publicerades i nära anslutning till Skolinspektionens rapport ”Skolsituationen för elever med funktionsnedsättningen AD/HD”. Att jag skrev ett debattinlägg hade sina orsaker. Debattinlägget var väl egentligen mindre riktat mot Skolinspektionen än mot en globalt växande diagnostisk kultur och identitetslogik och tillika en bristernas (special)pedagogik och patologiska inkluderingstanke. Annat som motiverade var att Allen Frances – av New York Times utnämnd till en av världens mest inflytelserika psykiatriker – gav sig till känna och uttryckte att diagnoser som ADHD inte var att betrakta som något annat än (med hans egna ord) ”bullshit”. Innan jag sände iväg inlägget uppmanades jag av en etablerad samhällsforskare att vara försiktig och tänka på min framtida akademiska karriär, detta eftersom jag ville göra min röst hörd gällande ett känsloladdat och infekterat ämne. Det har gått några år sen dess och en hel del har hänt.

Det är lockande att travestera den ”gamle” filosofen Herakleitos och säga att mycket är det vatten som i floden runnit sedan mitt förra inlägg, med hänvisning till alla tings föränderlighet. Men även om kunskapen om NPF/ADHD oavbrutet förändras så tycks de sanningar (i plural) – de distinkta varanden/kategorier – som genereras, innebära att fenomenet i fråga står mer stabilt än någonsin och samhället ordnas därefter. Intressant är den massiva kunskapsproduktion avseende NPF/ADHD som, istället för att leda till klarhet, grumsar den rena sanningen, det rena varat. I denna grumsiga kunskapsproduktion rör sig de som av olika anledningar drar nytta av diagnosen. Vid en närmare granskning rymmer diagnosen även repressiva, och gällande kunskaps- och sanningsanspråk, totalitära element. Väl passande är väl därför ett yttrandet som också tillskrivs den nyss nämnde Herakleitos, att ”svin njuter av gyttja mer än rent vatten”. Det är också så att jag på universitetet återkommande möter studenter som säger sig agera på ett visst sätt för att deras hjärna är dysfunktionell, åtminstone menar de att diagnosen vittnar om denna ”sanning”. Eller framväxten av en teknologisk irrationalitet där pedagogisk effektivitet tros kunna sökas i neurobiologiska laboratorier, där diagnostiserade likställs med och behandlas i linje med manipulerande av laboratorieråttor. Med andra ord kan jag inte längre vara tyst – och på nytt har jag fått höra att jag bör vara försiktig och tänka på min framtida akademiska karriär.

Om Skola och samhälle haft mer textutrymme kunde jag, då som nu, adderat ett otal studier, som alla, på olika sätt avslöjar att en diagnos som ADHD (och paraplybegreppet NPF) inte korresponderar med en given essens ”där ute”, eller kanske snarare ”där inne” (i hjärnan). Men för att nämna ett exempel, så ansåg FN nyligen det vara högst relevant att informera om ett nödvändigt paradigmskifte: bort från ”chemical imbalances” till ”power imbalances”. På samma sätt befinner vi oss i ett läge där en diagnos som svar på en individuell dysfunktion anges vara, om än inte ett fullständigt gott, så till mångt och mycket ett nödvändigt pedagogiskt ont.

Ett mer lokalt exempel på pedagogisk antifilosofi och diagnossofisteri är den forskarskola för lärarutbildare i specialpedagogik som relativt nyligen tilldelats fyrtio miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Det är bara att gratulera dem som tilldelats dessa medel, men bekymmersamt nog är att det är ett statligt finansierat forskningsanslag till ett projekt som utgår från ”skenbilder” (det vill säga NPF) som om konsensus skulle råda. Det bygger vidare på kunskaper som vilar på mycket lös grund, samtidigt som det ger uttryck för att re/producera en samhällsordning utifrån det Enas perspektiv på världen. Kanske är det överflödigt, men nog kan det vara en god idé med ett tydligt exempel på att det inte föreligger konsensus om så kallat NPF. Passande är den notis (kanske flera?) som gruppen ”Varierade studenter” formulerat och satt upp vid ett av de lärosäten som är involverade i forskarskolan:

”Akademin kommer alltid att producera ord och begrepp för att beskriva oss så ”tolerant” som möjligt. Normiesamhället kommer alltid att producera ord och begrepp för att förlöjliga oss. Vi tillåts i slutändan inte äga definitionen av oss själva, som människor”.

Att betydande kapital tillägnas forskning och kunskapsspridning gällande ”hemmasnickrade halvsanningar” om så kallat NPF, utan att det finns en (gemensam) definition av vad som är ett funktionellt beteende, är pedagogisk antifilosofi. Det är att undvika de svåra, och eviga, frågorna som pedagogiken ständigt brottas med och som får betydande konsekvenser beroende av hur de besvaras. Och hur de besvaras är högst beroende av vem som tillfrågas. Att även försöka övertyga så många som möjligt om att diagnoserna bygger på adekvat kunskap och samtidigt tjäna egna intressen, är inget annat än diagnossofisteri.

Avslutningsvis till er som går under namnet Varierade studenter, och alla andra som känner sig berörda: tro inte att ni är någonting, för på det rena varats nivå är ni, precis som jag, rent värdelösa och därmed ovärderliga!

Mattias Nilsson Sjöberg

Artikeln är tidigare publicerad i Skola & Samhälle.

Referenser

Badiou, A. (2005). Being and Event. London: Continuum.

Badiou, A. (2012). Plato’s Republic. Cambridge: Polity.

Dahlbeck, J. (2018). At the wake, or the return of metaphysics. Educational Philosophy and Theory, 50(14): 1462-1463.

Förenta Nationerna, FN (2017). Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health.

Holmqvist, M., Aspelin, J., Bölte, S. & Karlsudd, P. (2017). Application for Post Graduate School of Special Education for Teacher Educators (SET). Mah Dnr FO 4.2‐2017/339.

Nilsson Sjöberg, Mattias (2018). Toward a Militant Pedagogy in the Name of Love: On Psychiatrization of Indifference, Neurobehaviorism and the Diagnosis of ADHD – A Philosophical Intervention. Studies in Philosophy and Education, 37(4): 329-346.

Nilsson Sjöberg, Mattias (2019). Reconstructing truth, deconstructing ADHD: Badiou, onto-epistemological violence and the diagnosis of ADHD. Critical Studies in Education.DOI: 10.1080/17508487.2019.1620818

Platon (2000). Sokrates försvarstal. Stockholm: Atlantis.

Platon (2006). Sofisten. Stockholm: Atlantis.

1 COMMENT