”BUP kan inte ensamt lösa barnens problem”

1
244

SvD, 2019-08-01

Över en miljon besök genomfördes hos Barn- och ungdomspsykiatrin under förra året. Ändå är behoven större än BUP:s kapacitet. Men barns och ungdomars känslor är inte sjukdomar. Samhället är komplext och det krävs mer än hänvisningar till psykiatrin, skriver Nicolas Fälth, socionom, verksam inom BUP Göteborg.

Efter ett år av stort fokus på BUP-köer släpptes nyligen den årliga psykiatrimätningen. Under hela 2000-talet har antal besök inom BUP ökat dramatiskt och trenden fortsätter. Mellan 2016-2018 ökade besöken hos Barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige med 24 procent. Totalt genomfördes svindlande 1 048 981 besök på BUP under år 2018.

I jämförelsestudien om barnpsykiatri med 13 andra länder sticker Sverige ut. Vi ligger i topp vad gäller andel barn av befolkningen som varit aktuella inom BUP (5,5 procent). Vi ligger också högst vad gäller läkarbemanning.

BUP gör alltså mer än någonsin! Vi genomför fler behandlingar och når fler patienter och föräldrar. Samtidigt har trycket på BUP aldrig varit högre. Vårdsökande ökar kraftigt för varje år. Den ökade tillgängligheten och besöken har därför generellt inte gett avspegling i minskade köer. Jag frågar mig, är det mediala fokuset på kris och BUP:s långa köer verkligen motiverat? Jag menar att vi behöver förebygga psykisk ohälsa i mycket högre omfattning, så att färre barn är i behov av specialistvård.

För att komma in på BUP krävs idag att man ha stora psykiska besvär. Det handlar ofta om flera års lidande, utanförskap, misslyckanden i skolan eller utåtagerande beteenden. Min bild är att BUP alltför ofta ensamt förväntas lösa problemen i barnens liv. Symtomen, diagnosen eller depressionen blir svaret på alla frågor om varför barnet är som det är.

Läs hela debattartikeln av socionomen, Nicolas Fälth, här.

1 COMMENT

  1. Som jag ser det finns det så många underliggande problem i samhället, samhällsbyggnaden, och i vad som ses som allmänt accepterat, att oavsett hur mycket behandling som ges, så kommer de verkliga orsaksambanden ändå finnas kvar. Även hur vi ser på vem och vilka det är som “har uppdraget” att ta fram kunskapen är en del av de sambanden. Vad som är “evidens”, är inte något som står fritt från politisk-filosofisk uppfattning, eller andra ramar, premisser. Tänker lilla jag…

    Jag instämmer i att BUP ( och även andra experter/institutioner ) ensamt förväntas lösa problem. Att förebygga “psykisk ohälsa”(eller vad vi nu önskar kalla det) kräver andra och ganska radikala förändringar. Och då tänker jag inte på tvångsinkludering, vuxendagis.. Worst case scenario: Föräldrarna tar med sitt barn till experten(BUP), som det vore deras bil till bilreparatören, och förväntar/kräver sig en lösning.