Psykiatrilotteriet

1
237

För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.

Empati och intresse för mig som person bakom mediciner, symptom och diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom psykiatrin. Läkare som ställer sina frågor men inte verkar bry sig om vad jag svarar. Psykologer som kastar tillbaka allt jag säger på mig när jag har synpunkter på deras bemötande. Sjuksköterskor som inte kan uppträda professionellt, utan måste försvara sig istället för att försöka sätta sig in i min situation.

Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin – inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.

För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning, och blev diagnosticerad med Aspergers syndrom. Att göra den utredningen utgjorde tyvärr inte något undantag till mina tidigare erfarenheter av psykiatrin och deras bemötande. Jag kom att känna mig illa behandlad, och inte respekterad som den individ jag är. Bland annat upplevde jag att psykologen och läkaren inte förstod mig, och jag fick inte resultatet av utredningen presenterat för mig på något schysst sätt. Istället fick jag en chock av att läsa en massa saker om mig som jag inte alls kände igen mig i, när papprena kom hem i brevlådan. Det gör fortfarande ont att tänka på!

Utredningen och att få diagnosen asperger förstörde en stor del av min självkänsla och raserade min identitet. Jag visste inte längre vem jag var.

Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (en mottagning som till och med är specialiserad på personer med asperger!), fick jag inget stöd. Istället kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg hos mig och min diagnos. Återigen kände jag mig inte sedd som den person jag är bakom diagnoser och symptom! Min dikt handlar om just det:

—-

Asperger

Att bli beskriven enligt en mall
utan nyanser
analyseras in i minsta del
tolkas som någon jag inte är
och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig
med förklaringen att allt bara var ett missförstånd

—-

Jag har märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till! Det är helt oacceptabelt, men så ser verkligheten ut idag.

Det verkar som att psykiatrin tror att en diagnos i sig gör att man mår bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det dock meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning med den stress det ofta innebär. Dessutom hade jag behövt få mer stöd och hjälp för att ta mig vidare i livet och kunna må bra.

Känslan när jag fick diagnosen men ingen bra hjälp har jag också beskrivit i en av mina dikter:

—-

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur
panik som inte får existera längre
eftersom den tiden ska vara förbi
eftersom jag är färdigutredd
färdigdiagnostiserad
förväntas kunna leva

—-

Nu har jag hittat en ny väg som jag tror och hoppas kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Vägen har jag hittat främst på egen hand, men med stor hjälp av förstående vänner och familj. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel!

Anna Nyström

Previous articleÖkad psykisk hälsa med naturnära barndom
Next articleAtt bli mött där man är
Jag har länge kämpat mot psykiatrin som har stora problem i hur de bemöter människor. Det är som ett lotteri om du får någon hjälp eller inte. Till stor del tack vare mitt skrivande har jag nu hittat en ny väg framåt. År 2018 gav jag ut en bok och startade en facebook-sida där jag når ut till andra som också kämpar. Det är mer stärkande än någon medicin!

1 COMMENT

  1. Det är väldigt tråkigt att höra att du(liksom många andra) fått självkänslan förstörd av en diagnos. Jag kan delvis känna igen mig. Och jag tror fler med mig kan känna igen att Diagnosen(vilken den än är) ofta används mot en själv, för att ifrågasätta ens egna erfarenheter och upplevelser. Ibland kan psykiatrins “validerande” låta rätt falskt och som ur en manual också, typ “jag förstår att du upplever det så”, som om det inte finns någon verklighet bakom det man säger.

    Tyvärr tror jag inte alls på några av samhällsinstitutionerna(psykiatrin inräknad) och att det bästa är om man har bra vänner eller familj, eller lyckas hitta en styrka inom sig själv att hålla sig ovanför ytan och mot.

    En psykiatriker, psyk-ssk, kurator, osv, kan alltid motbemöta en patient med “men det är ju pga din diagnos som du känner dig missförstådd”, osv. Jag tänker att en del som får diagnos hamnar i något slags sårbart stockholms-syndrom, där dom slutligen ser det som minst smärtsamma väg att (om än temporärt eller tillfälligt) acceptera dom mvg-duktiga psyk-arbetarnas diagnoser och färdiga behandlings-scheman.

    Ett lotteri blir det ju också, i och med att man inte vet vem man får träffa, eller om det är någon man kommer få träffa regelbundet, eller vilken bakgrund personen har.