• AKTUELLT •
Den ökande psykiska ohälsan bland unga är inte ett mysterium – utan en logisk följd av samhällsförändringar. I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Sven Bremberg och Gunnar Ågren för att fokus måste flyttas från individens symtom till de strukturer som skapar otrygghet, prestationskrav och brist på framtidstro.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet argumenterar barn- och ungdomsläkaren Sven Bremberg och socialmedicinaren Gunnar Ågren för att den ökande psykiska ohälsan bland unga inte är ett mysterium – utan en logisk följd av djupgående samhällsförändringar.
Trots kraftigt ökade resurser till barn- och ungdomspsykiatrin har de psykiska besvären fortsatt att öka. Samtidigt har förskrivningen av både adhd-läkemedel och antidepressiva flerdubblats. Enligt debattörerna visar detta att vårdens insatser inte träffar problemets kärna.
Ett mönster i höginkomstländer
Bremberg och Ågren pekar på internationella jämförelser som visar att ökningen av depression och ångest bland unga främst återfinns i höginkomstländer. Det tyder, menar de, på att orsakerna inte i första hand är individuella eller biologiska, utan hänger samman med ungas levnadsvillkor i senmoderna samhällen.
Som stöd hänvisar de till den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz, som beskriver psykisk ohälsa som ett rationellt svar på strukturell otrygghet. När arbetsmarknaden präglas av konkurrens, osäkerhet och ökade prestationskrav tenderar unga att internalisera samhällsproblem som personliga misslyckanden.
Från trygghet till osäkerhet
I Sverige lyfts 1990-talskrisen fram som en tydlig brytpunkt. Avregleringar, ökande arbetslöshet bland unga och minskade sociala utgifter har, enligt debattörerna, förändrat villkoren för unga generationer i grunden. Arbetslösheten bland 16–24-åringar har legat på en betydligt högre nivå än före krisen, samtidigt som inkomstskillnaderna har ökat.
Denna utveckling sätts i relation till sociologen Zygmunt Baumans idé om ”flytande modernitet”, där fasta livsbanor och stabila identiteter ersatts av ständig osäkerhet. Strukturella problem presenteras som individuella utmaningar, vilket enligt Bauman skapar skam, ångest och depression.
Även filosofen Byung-Chul Han lyfts fram. Han menar att dagens unga inte främst pressas av yttre auktoriteter, utan av kravet att ständigt optimera sig själva. Misslyckanden tolkas som personliga brister, vilket leder till utmattning och psykisk ohälsa snarare än till kollektiv protest.
Begränsad effekt av behandling – behov av samhällsförändring
Mot denna bakgrund menar Bremberg och Ågren att det är förväntat att psykisk ohälsa ökar, trots mer medicinering och terapi. De hänvisar till forskningsöversikter som visar att effekterna av både psykoterapi och läkemedel ofta är begränsade på befolkningsnivå.
Debattörerna efterlyser därför ett tydligt perspektivskifte: ungdomars psykiska ohälsa bör behandlas som ett folkhälsoproblem med sociala orsaker. Det kräver åtgärder inom skola, arbetsmarknad, socialförsäkringar och civilsamhälle – inte enbart fler diagnoser och läkemedel.
Avslutningsvis lyfter de filosofen Ernst Blochs syn på hopp som något mer än en känsla. Hopp, menar de, är en praktisk och kollektiv förmåga som växer fram genom fungerande institutioner och gemensamma framtidsvisioner. Utan sådan framtidstro riskerar medicineringen att fortsätta öka, medan de bakomliggande orsakerna lämnas orörda.
Länk till originalartikeln:
🔗 ”Ungdomars psykiska ohälsa är logisk” (Svenska Dagbladet, 7 februari 2026)
