• AKTUELLT •
I en debattartikel i Aftonbladet varnar Carina Håkansson, doktor i psykologi och leg. psykoterapeut, för en diagnoskultur som riskerar att göra tolkningar till etablerade sanningar. Med utgångspunkt i SVT:s Uppdrag granskning om mamman Malin argumenterar hon för att bristande omdöme och löst underbyggda diagnoser kan få långtgående konsekvenser – och efterlyser mer tid, självkritik och mänskligt bemötande i psykiatrin.
I en debattartikel i Aftonbladet riktar Carina Håkansson, doktor i psykologi och leg. psykoterapeut, skarp kritik mot vad hon beskriver som en diagnoskultur som vilar på lösa grunder. Utgångspunkten är reportaget i Uppdrag granskning den 28 januari, där den nyblivna mamman Malin på felaktiga grunder fråntas sitt barn.
I programmet framkommer att uppgifter i Malins journal – bland annat om intellektuell funktionsnedsättning – saknade grund i den ursprungliga utredningen. Trots detta kom diagnoserna att ligga till grund för beslut om omhändertagande. Håkansson menar att fallet visar hur antaganden och tolkningar i krissituationer kan förvandlas till etablerade ”sanningar” i journaler och myndighetsbeslut.
Hon beskriver en psykiatrisk praktik där reaktioner på utsatthet riskerar att tolkas som symtom på fasta diagnoser, snarare än som begripliga svar på svåra livsomständigheter. När diagnoser väl har dokumenterats kan de, enligt Håkansson, komma att styra hur individen bemöts i framtida kontakter med vård och socialtjänst.
I debattartikeln kopplar hon också frågan till journalistikens roll. Under Göteborgs Filmfestival diskuterades grävande journalistik, där ansvarig utgivare för Uppdrag granskning, Axel Björklund, uttryckte frustration över att avslöjanden sällan leder till varaktig förändring. Håkansson menar att Malins fall illustrerar just detta: trots tydliga brister riskerar systemet att bestå.
Enligt henne är kärnfrågan inte enskilda misstag utan en kultur där diagnoser ges stor tyngd trots osäkert underlag – och där professionella inte alltid reflekterar över hur egna föreställningar påverkar bedömningar.
Håkansson efterlyser en psykiatri och social praktik som bygger mer på tid, omdöme och relationellt bemötande. Hon betonar vikten av att människor möts ”i ögonhöjd” och att språket i vård och myndighetsutövning inte låser fast individer i etiketter som kan få långtgående konsekvenser.
Debattören avslutar med en uppmaning till större självreflexivitet inom professionerna – och till utbildningar och arbetsmiljöer som ger utrymme att diskutera svåra bedömningar innan de riskerar att bli definitiva sanningar.
Länk till originalartikeln:
En diagnoskultur som vilar på lösa grunder (Aftonbladet, den 9 februari 2026)
