• DEBATT •
När medier återigen lyfter schizofreni som en i huvudsak genetisk sjukdom riskerar viktiga perspektiv att hamna i skuggan. Carina Håkansson efterlyser en mer mänsklig och relationell förståelse – där återhämtning, livsvillkor och beprövad erfarenhet får ta plats i det offentliga samtalet.
Jag läser Christian Dahlströms artiklar i SvD (13 januari 2026 och 14 januari 2026) vilka handlar om diagnosen schizofreni, och känner hur pulsen ökar. Inte för att Mats och Linda som får komma till tals i den första artikeln beskriver hur det är för dem att leva med schizofreni, men för slutsatserna som dras, och för att den andra artikeln så okritiskt beskriver den forskning som texten handlar om. Jag kan inte räkna alla gånger de senaste decennierna som liknande uttalanden har gjorts om att snart har forskare funnit de genetiska orsakerna. Miljontals miljoner har anslagits till dylik forskning.
Återhämtningen som aldrig nämns
Vare sig i den första eller andra artikeln nämns alla de som haft diagnosen schizofreni och som har återhämtat sig. De som idag lever väl fungerande liv tack vare att de inte längre använder mediciner. Istället presenteras en kunskapssyn som om den vore allenarådande, exempelvis står det i texten att man i århundranden känt till att sjukdomen i hög grad är ärftlig. ”Det krävdes ingen avancerad DNA-forskning för att se att psykoser främst drabbade vissa släkter”.
Varför psykoser främst drabbar vissa släkter vare sig problematiseras eller ifrågasätts. Detta trots att vi är många som vet att sociala, ekonomiska och psykologiska faktorer spelar roll, liksom bemötande, omsorg, tid och engagemang.
Relationer och sammanhang gör skillnad
Det finns en rad exempel på forskning och beprövad erfarenhet som visar på den avgörande betydelsen av sammanhang och relationer, inte minst när dessa äger rum i professionella sammanhang. I mitt arbete som psykoterapeut, och som varande del av ett stort internationellt nätverk har jag mött många människor som haft diagnosen schizofreni som återhämtat sig och lever ett gott liv utan mediciner.
Barbro Sandin och en annan kunskapstradition
Under flera år hade jag Barbro Sandin som handledare. Hon reagerade tidigt i sitt yrkesliv inom psykiatrin på sättet att beskriva och möta patienter med diagnosen schizofreni. I daglig praxis och forskning visade hon att det går att göra på ett annat sätt. 1986 publicerades hennes bok Den zebrarandiga pudelkärnan vilken inleds på följande sätt:
Sommaren 1983 deltog jag i psykiatrikongressen i Wien. Efter att ha lyssnat till många föreläsningar kände jag mig betryckt av hur lite intresse som ägnades åt de mänskliga livsvillkoren. Jag saknade tankegångar omkring människans inväxande i världen och människan som samhällsvarelse vars liv får mening och innehåll i relation till medmänniskorna och hur psykisk hälsa och psykisk ohälsa är intimt förbundna med de tidiga livsvillkoren och relationserfarenheterna.
Sandins doktorsavhandling som förutom sekretessbelagda fallbeskrivningar baseras på ovanstående bok publicerades några år senare. Båda verken är en svidande kritik av sättet att bemöta och behandla människor i djup kris, men också en kritik mot dåtidens diagnoskultur. Båda verken diskuterades och analyserades i media. De stora dagstidningarna men också fackpress beskrev ingående hennes och kollegornas sätt att arbete och den skillnad detta gjorde för patienterna.
Fyrtio år senare – och ändå samma berättelse
Det har gått 40 år sedan Sandins bok publicerades. När jag läser Dahlströms artiklar tänker jag på hur lite som förändrats inom psykiatrin och synen på människor i kris, men också hur media i vår samtid beskriver mänskliga kriser och komplexa fenomen. Det råder stor obalans vad gäller vilken kunskapssyn och erfarenhet som presenteras.
Jag saknar någon som likt Barbro Sandin rakryggat står för en annan sorts kunskap, och jag saknar att denna kunskap och beprövade erfarenhet får den plats den förtjänar i det offentliga rummet. Det är viktigare än på länge att påminna om människovärde, komplexitet och ansvaret som följer i att möta en annan människa i kris.
Carina Håkansson
Dr i psykologi, leg. psykoterapeut
I min avhandling The Extended Therapy Room (2014) skriver jag om erfarenheten att möta människor utifrån ett relationellt icke medicinskt perspektiv.
