Den medicinska modellen – tjänar den mänskligheten?
”Två unga fiskar kommer simmandes och de stöter på en äldre fisk som simmar åt det andra hållet. Den äldre fisken hälsar med en nick på dem och säger ”God morgon, pojkar, hur är vattnet?” De två unga fiskarna simmar vidare en stund men till slut tittar den ena på den andre och frågar ”Vad katten är vatten för något?” — David Foster Wallace, This is Water
Det samhälle som vi ser runtomkring oss – och som vi knappt lägger märke till – är vårt vatten. Vi lägger normalt inte märke till dess mekanismer och de villkor detta ”vatten” skapar för våra liv, för vi är så vana vid att det är som det är. Vi är så vana vid det att vi inte ifrågasätter det. Vi accepterar det och tänker att det är så här ”verkligheten” ser ut.
Men vi har skapat våra samhällen. De är konstruerade av människor. De är mänskliga konstruktioner, skapade efter mänskliga koncept. Och när vi ser det, blir det tydligt att vi lever i ett ”Matrix”. I en illusion. En gemensam illusion. (Matrix är namnet på en filmtrilogi som handlar om när några människor får syn på illusionen, och hur de bryter sig loss från den, https://sv.wikipedia.org/wiki/Matrix).
Men vi kan själva bestämma om vi vill stanna i illusionen eller inte.
När du väl ser att det samhälle vi lever i, och de institutioner vi har skapat i detta samhälle bara är ett av alla sätt vi kan leva och göra på, så ser vi att vi det finns andra val vi skulle kunna göra. Problemet är att de flesta människor inte ser ”vattnet de simmar i”. Och därför kan de inte ifrågasätta det. Och därför kan de inte heller se att det finns andra val att göra.
Och att vi kan välja om vi vill stanna i vår Matrix eller inte.
Det samhälle vi har är baserat på en slags gemensam överenskommelse att det är så här ”verkligheten” ser ut. Men för de flesta av oss så känns det inte som om vi någonsin har gått med på de konstruktioner och koncept som formar det vi kallar för ”samhälle” – eller vad de flesta på ren svenska skulle kalla för ”verkligheten”
Vad är en Matrix?
Vår Matrix är vårt samhälles val av utbildningssystem, hälso-och sjukvårdssystem, våra legala system, våra politiska system och så vidare. De ser lite olika ut i olika delar av världen, men de är i grund och botten bara variationer på samma tema.
Vi kan välja vilken skola våra barn ska gå i, vi kan välja vilken universitetsutbildning vi ska skaffa oss (ifall vi har pengar nog och pengar är ett annat av de här koncepten som vi har kommit överens om är en styrande faktor för vem som kan göra vad i våra samhällen). Vi kan söka olika slags jobb, och välja mellan att hyra eller köpa vår bostad, och vi kan välja vilken livsmedelsbutik vi ska köpa våra matvaror i.
Och när vi blir utmattade av all den stress vi upplever från att leva i vår samhällsversion, så kan vi gå till doktorn och få våra mentala dysfunktioner och oförmågor diagnosticerade… och medicinerade – så att vi blir fungerande igen (vilket innebär att vi får medicin som får oss att känna mindre, och därför ifrågasätta mindre).
Men vad händer när du börjar ifrågasätta grunden för de här systemen? När du börjar ifrågasätta hela Matrix-systemet?
Då kan det bli lite läskigt. För då börjar du se de val du faktiskt har. Du ser att det finns mer frihet än vad du först trodde. Att det finns fler val att göra, ifall du vill. Det är en nivå av frihet som oftast skrämmer skiten ur de flesta människor. Så de flesta av oss skyndar oss tillbaka till ordningen och låtsas att vi aldrig såg de val vi faktiskt har.
Varför reagerar de flesta så?
För att när du börjar välja, så medför det förändringar. Ifall vi börjar välja annorlunda, så kommer saker och ting att förändras. Och med förändringar kommer konsekvenser. Och ofta är det svårt att se vilka slags konsekvenser ens nya val kommer att föra med sig. Klart är att du kommer att få mer ansvar för ditt liv. Och det vill, till syvende och sist, de flesta inte ha.
Slaget om ”det rätta”
Några av våra samhälleliga konstruktioner och koncept är ganska lika varandra världen över. Men ofta är det tillräckligt annorlunda från varandra för att människor ska börja slåss med varandra över vilken samhällelig konstruktion (eller gemensam illusion) som är mer rätt än en annan.
Är kristenheten bättre än islam? Är den politiska högern bättre än den politiska vänstern? Är socialism bättre än liberalism? Är dollarn starkare än yenen? Är jazz bättre än hiphop? Är vita människor smartare än svarta människor? Är kvinnor mer emotionella än män? Är det bättre att vara hetero än homo? Är rött vackrare än blått?
Listan kan göras hur lång som helst…
Människor brukar ha starka åsikter om vad som är mer ”rätt” än något annat, utan att se att deras ”rätt” bara är en version av samma Matrix. Att vi alla lever i samma gemensamma illusion, av liknande samhälleliga koncept.
Vad vi förbiser är att de här koncepten ofta tillhandahålls oss från ovan, av de som sitter på makten. Och att vi ärver dem från de som kom före oss, från olika slags auktoriteter i våra liv.
Och sedan får vi alla veta att det enda sättet vi kan förändra de här koncepten är att rösta. Att rösta på dem som vi tror kommer att ställa till minst skada (många tror inte längre att de som de röstar på kommer att åstadkomma stora och fantastiska förändringar, nu för tiden verkar de flesta rösta på dem som de tror ska ställa till minst skada).
Vad händer om vi börjar bygga ett annat slags samhälle?
Men vad händer om vi i stället börjar bygga ett annat slags samhälle?
Vi skulle fortfarande bygga ett slags Matrix. För när vi bygger tillsamman, så måste vi vara överens om vad det är vi vill bygga. Vi måste dela samma vision.
Och när vi kallar det för vision, så blir det klart att för oss att det inte är ”verkligheten”. Utan att vår vision är en konstruktion. Ett koncept. Ett sätt att se på saker och ting som vi väljer. Vi väjer en vision och sedan bygger vi efter den. Det är så människor bygger någonting alls tillsammans.
Men majoriteten av oss deltar inte i något samhällsbyggande (vare sig i själva konstruerandet eller i konceptualiserandet av vad som behöver byggas). Vi föds bara rätt in i existerande koncept och konstruktioner, färdigbyggda samhällen och institutioner, som vi bara accepterar och av misstag blandar ihop med verkligheten.
Och vi har speciella system på plats för att det ska förbli så här. Det kallas för ”utbildning”. Och på vår utbildning lär vi oss dessutom att utbildning är kunskap.
I den här processen så glömmer vi bort den kunskap, eller vishet, som kommer från upplevelser som vi har haft och som vi har processat, analyserat och integrerat som medveten kunskap, en kunskap som vi kan känna. En kunskap vi äger, för att vi har skaffat oss den genom att göra och sedan tänka, inte tvärt om.
Sedan har vi ett par system som vi har utvecklat för att se till att alla är så lydiga och lugna som möjligt. Ett av de här systemen är religion. Jag tänker inte ta upp mer om religion här, andra har redan analyserat religionen och hur den pacificerar (och passiviserar) människor. Men jag vill ta upp ett annat system som vinner mark – vårt sjukvårdssystem för mental hälsa.
”Rädsla är den ultimata formen av kontroll. Så har det alltid varit. Och så kommer det alltid att vara. Och vad skulle kunna vara ett smartare sätt att kontrollera mänskligheten på, än att göra människor rädda för sina egna inre upplevelser? Att få dem att ifrågasätta sina egna känsloreaktioner som annars normalt skulle få dem att göra motstånd, att växa, och att förändras? Det här är både ondsint och genialiskt, när du kan få människor att rädas sin egen känslomässiga makt, så behöver du inga yttre fängelsekedjor. De kommer villigt att låsa in sig själva i fängelser bestående av receptbelagd medicin och sjukdomsetiketter.” — Why They Want You Numb — by Dr. Roger McFillin
Är det trauma?
Länge tänkte jag att om jag bara kunde få människor att se att det egentligen inte finns några psykiska sjukdomar, utan att vad de upplever egentligen bara är stress och trauma och känslomässiga reaktioner på sin stress och sina trauman, så skulle folk förstå att det inte är något fel på dem. Jag satsade alla mina kort på det som kallas traumamedveten omsorg. Det verkade vara det mest humana jag kunde göra. Och jag tror fortfarande starkt på det, att det är viktigare att fråga människor vad som har hänt dem, än vad det är för fel på dem. Men sedan har trauma också gjorts om till en psykisk sjukdom…
”Förekomsten av trauma-scenariot kommer inte som en överraskning i en tid där begreppet trauma har blivit all-uppslukande. Dess vanligaste kliniska inkarnation, PTSD, är den fjärde vanligaste diagnosticerade psykiska sjukdomen i USA, och tar sig an att täcka in ett ofantligt stort område. Definierat i DSM III, på 1980-talet, som en händelse ”utanför normala mänskliga upplevelser”, så definieras trauma idag som ”något som kroppen bedömer vara för mycket, för fort eller för snabbt”, enligt vad Resmaa Menakem berättar för oss i ” My Grandmother’s Hands: Racialized Trauma and the Pathway to Mending Our Hearts and Bodies” (2017). Den utökade definitionen har gjort att fler människor kan få hjälp, men har också gjort att 636 120 kombinationer av symptom nu Kan tillskrivas PTSD, vilket innebär att 636 120 människor kan en unik samling symtom men få samma diagnos. Parul Sehgal, The Case Against the Trauma Plot, The New Yorker
Det leder till frågan; varför har vi som lever idag ett sådant starkt behov av att se mänskliga livsvillkor som sjukdomar? Varför har vi ett så stort behov av att vara sjuka, när vi känslomässigt lider? Eller att se andra som känslomässigt lider som sjuka?
Det är lätt att skylla allt på psykiatrin, på psykiatriker, på psykologer och på psykoterapi. Och ja, i viss mån så bär de här institutionaliserade vårdsystemen ansvar för vårt sätt att se på oss själva. De tränar människor i att se sig själva som sjuka. Och det blir en del av hur vi som mänsklighet ser på människor, på oss själva, som en gemensam illusion (eller desillusion). Det blir en del av vårt Matrix för mental hälsa.
Men vi alla bär var och en ett ansvar här. Vi kan alla ifrågasätta de här ”sanningarna” om psykisk hälsa och ohälsa.
Varför sjukförklarar vi känslor?
Om en person blir brutalt våldtagen, hur kommer det sig att vi tänker att den här personens respons på den händelsen är en sjukdom? En slags sjukdom med symptom som misstro, sorg, ledsenhet, ilska, rädsla, och så vidare?
Hur kommer det sig att vi tror att det är någon slags sjukdom personen har när hen blir rädd i situationer om påminner om det som hänt? När hen har mardrömmar om det som hänt? När hen tänker på händelsen, fast hen kanske inte vill det, eller försöker undvika tänka på den fastän det finns ett behov av att tänka på den?
Det verkar ganska logiskt tycker jag. Vad personen upplever är en logisk konsekvens av vad hen har gått igenom – en våldtäkt. Varför kallar vi de här logiska konsekvenserna av en våldtäkt, för sjuka, i stället för att normalisera dem?
För att vi får lov att vara sjuka ifall det skulle hända oss? För att det är lättare att se våldtäktsoffer som sjuka än att erkänna att våldtäkter frekvent förekommer i framför allt kvinnors liv?
För att det är enklare för oss att acceptera att människor som blivit våldtagna blir sjuka av det, än det är för oss att se att våldtäkter inte är okej och att vi brådskande behöver göra något åt att de så frekvent händer?
Vi har sett till att mänskliga trauman passar in i vår existerande modell av ”psykiska sjukdomar” och jag vill mest bara gråta över eländet.
För det innebär att den som har haft den förkrossande upplevelsen av ett mellanmänskligt trauma, som till exempel en våldtäkt, också måste vänja sig vid att vara psykiskt sjuk. Stigmatiseringen blir dubbel.
För att det passar bättre in i vår delade desillusion om att vem som helst inte blir våldtagen. Ifall någon blir våldtagen, så beror det troligtvis på att personen är psykiskt sjuk (eller uppförde sig olämpligt på något sätt). Konsekvenserna av våldtäkten blir beviset på den psykiska sjukdomen.
Och tja, vi vet ju alla att det inte är så nödvändigt att lyssna på psykiskt sjuka människor, eller hur? Hur skulle de kunna veta någonting om någonting? De är ju trots allt psykiskt sjuka…
Att säga att någon är mentalt instabil eller psykiskt sjuk är att säga att de inte går att lita på. Det är ett väldigt effektivt sätt att begrava vad de än varit med om i deras så kallade psykiska sjukdom. Vårt vårdsystem för psykisk ohälsa och dess koncept och tanke-konstruktioner om mänskligheten är en del av vårt väldigt närvarande ”vatten” som vi simmar i.
Och vi simmar (lever) alla i samma vatten, så vi ser det inte. Vi accepterar alla vårt synsätt på psykisk hälsa/ohälsa som en sanning, och ser inte längre att det är en ”sanning” baserad på teorier, koncept, sociala konstruktioner och är sätt vi valt att se vår verklighet på.
Vattnet är vår Matrix
I filmtrilogin Matrix, så kan du välja mellan att ta det röda pillret eller att ta det blåa pillret. Det röda pillret symboliserar att du kommer att se genom slöjan (the Matrix), eller till och med bakom slöjan (som döljer den verkliga verkligheten). Det blåa pillret symboliserar att acceptera det du lärt dig om samhället som sant och som ”verkligheten”.
”Det röda pillret och det blå pillret är metaforer som representerar ett val mellan att lära sig en omvälvande eller livsavgörande sanning genom att ta det röda pillret eller att stanna kvar i den rådande verkligheten genom att ta det blå pillret. Pillren användes som rekvisita i filmen Matrix från 1999″ — Wikipedia
Haken är att om du tar det röda pillret, så finns det ingen väg tillbaka. Du kan inte ”icke-se” vad du nu har sett (förstått), du kan inte återgå till att vara ovetande.
Så nu är ditt val att antingen att gör du något med det du vet nu vet, eller så drar du dig undan och bor i en stuga i skogen, eller så drunknar du i mardrömmen av att nu veta hur det verkligen ligger till.
Att se vattnet som vi simmar i
Vad händer med vårt samhälle om fler människor börjar se vattnet vi simmar i? Ifall fler människor väljer att ta det röda pillret? Det skulle skaka om vårt samhälle i grunden och kanske förändra det. Det vi inte ser, det vi inte vet, kan vi inte förändra.
Så jag förstår att människor skyddar sig mot att veta. Jag förstår varför de fortsätter att ta det blå pillret. Det är lättare. Men det valet leder heller ingenstans.
“När du en gång har lärt dig att urskilja Moder Kulturs röst som ständigt surrar i bakgrunden, och berättar sin historia om och om igen för de människorna som lever i ditt samhälle och i din kultur, så kommer du aldrig igen att kunna bli omedveten om den. Var du än går, under resten av ditt liv, så kommer du att känna dig frestad att säga till de människor du har runt omkring dig ”hur kan du lyssna på det där och inte känna igen vad det är? ― Daniel Quinn, Ishmael
Och jag fortsätter att säga med Ishmaels ord – vi bygger vår egen bur. Vi burar in oss själva genom att fortsätta ta det blå pillret. Men så fort du tagit det röda pillret, så kommer du att se vattnet vi simmar i (du kommer att höra Moder Kultur humma i bakgrunden) och du kommer att se att det vi kallar för ”verkligheten” bara är ett av många möjliga sätt att se världen på.
Så, lek med tanken – tänk om mänskliga emotioner (känslor) inte är en sjukdom? Oavsett hur många och starka känslor du har, så är de bara en del av vad det är att vara människa. Och att reagera på det som händer dig, speciellt om du känner dig djupt sårad och kanske skrämd av det som hänt, är bara en väldigt normal sak att göra.
Tänk om det är så att vårt utbildningssystem bidrar till att vi inte ifrågasätter våra samhällssystem?
Tänk om vårt vårdsystem mer är ett dödssystem? Visste du att den tredje vanligaste dödsorsaken i USA är vårdrelaterad?
”Makary är otroligt modig, säger James. Många läkare som gått i pension kan tala om för dig att sjukvården är en enda stor och förskräcklig röra. Men att en ung läkare kliver fram och säger vad han sa, det är otroligt starkt. Makary är en modig man”.
”James hemsida, ”Patientsäkerhet i Amerika”, listar tre sätt en patient kan skydda sig själv på. De inkluderar att vara en klok konsument av sjukvård, genom att kräva kvalitativ och kostnadseffektiv omvårdad för din egen del och för dina nära och kära, genom att delta i och föra fram patientsäkerhetsfrågor i olika råd, grupper och kommissioner som utformar och implementerar regler och lagar och genom att pusha för lagar om gynnar säkrare vård, transparens och ansvarstagande.” — Ray Sipherd, The third-leading cause of death in US most doctors don’t want you to know about
Man vet också att den som diagnosticerat med en psykisk sjukdom förväntas få sin livslängd förkortad med tio år.
”För dödlighet av alla slags orsaker, är den sammanslagna relativa riken för dödlighet bland personer med psykiska störningar (från 148 studier) 2,22 (95 % KI, 2,12–2,33). Bland dessa, visade 135 studier att dödligheten var signifikant högre bland de med en psykisk sjukdom än i kontrollgruppen. Totalt dog 67,3% av de med en psykisk sjukdom av naturliga orsaker, 17,5% av icke-naturliga orsaker och resten av okända orsaker. Medianen av antal år som potentiellt förlorades till psykisk ohälsa var 10 år (n=24 studier). Vi uppskattar att 14,3% av alla dödsfall globalt, eller ungefär 8 millioner dödsfall varje år, kan tillskrivas psykiska sjukdomar. — Elizabeth Reisinger Walker, et al. Mortality in Mental Disorders and Global Disease Burden Implications
Svåra barndomserfarenheters påverkan på vår hälsa
Vi vet också att svåra händelser i barndomen (adverse childhood experiences) leder till försämrad hälsa. Det var vad den banbrytande ACE-studien (ACE = Adverse Childhood Experiences) tittade på.
Svåra händelser i barndomen (ACEs) är vanliga. Runt 64% av alla vuxna i USA rapporterar att de har upplevt minst en slags svår barndomshändelse innan de fyllt 18 år. Nästan en av sex (17,3%) av alla vuxna rapporter att de har upplevt fyra eller fler svåra barndomshändelser.
Tre av fyra studenter i high school rapporterade att de upplevt en eller flera svåra barndomshändelser och en av fem hade upplevt fyra eller fler svåra barndomshändelser. De vanligaste svåra barndomshändelserna bland high school studenter var emotionell misshandel, fysisk misshandel, och att leva i ett hushåll där det förekom dålig psykisk hälsa eller missbruk.
Att förhindra svåra barndomshändelser skulle potentiellt kunna reducera förekomsten av många olika hälsotillstånd. Beräkningar visar att upp till 1,9 miljoner fall av hjärtsjukdom och 21 miljoner fall av depression skulle kunna ha undvikit genom att förebygga svåra barndomshändelser. Att förhindra svåra barndomshändelser skulle kunna reducera antalet självmordsförsök bland high school studenter med så mycket som 89%, minska missbruk av receptbelagd smärtstillande medicin med så mycket som 84% och minska ihållande känslor av ledsenhet och hopplöshet med så mycket som 66%. — About Adverse Childhood Experiences, CDC webpage
Och nu vet vi också att de biologiska markörer vi antog skulle finnas hos de som har en psykisk sjukdom knappt alls existerar.
”Sociala miljöförhållanden, speciellt barndomstrauman och en upplevd låg social status, ligger bakom den största variationen i befolkningens psykiska hälsa.” — Do Current Measures of Polygenic Risk for Mental Disorders Contribute to Population Variance in Mental Health? | Schizophrenia Bulletin | Oxford Academic
Den medicinska Matrixen
Har vi en övertro på den medicinska vetenskapen och den medicinska modellen?
Jag tänker att allt jag hittills sagt pekar på hur gärna vi vill tro på medicinen som en vetenskap. Och hur det sammanfaller eller inte sammanfaller med vad medicinen som vetenskap faktiskt är kapabel att vara och göra.
Det visar också på den starka korrelation som finns mellan den stress och de trauman vi går igenom som barn och unga och de livsproblem och det mänskliga lidande vi senare upplever. Ifall vi känner till den här korrelationen – varför gör vi inte mer för att förebygga och förhindra att detta lidande och dessa problem utvecklas?
Vi vet att ifall barn får hjälp när de är barn, nära i tiden till den stress och de trauman de upplevt hände, så utvecklar de flesta av dem inte stress-relaterade ”sjukdomar” (vare psykiska eller somatiska).
Vi vet också att vad som händer i små barns liv sällan noteras, med att deras beteenden noteras desto oftare, och att de ofta diagnosticeras.
”Till min förvåning, så nämndes sällan de ofta fullständigt vidriga livserfarenheter barnen hade med sig i personalens diskussioner på avdelningen, eller vilken effekt dessa trauman hade på barnens känslor, tänkande och förmåga att emotionellt reglera sig själva. I stället så var barnens medicinska journaler fyllda med diagnostiska etiketter: Trotssyndrom, uppförande-störningar för de arga och rebelliska barnen, eller bipolär sjukdom. Nästan alla fick också en ADHD diagnos. Doldes deras underliggande trauma av den här anhopningen av diagnoser?” ― Bessel van der Kolk, Kroppen håller räkningen: Hjärna, sinne och kropp vid läkning efter trauma
Dags att se och diskutera vår Matrix
Vad vi bidrar till när vi vägrar att ta det röda pillret och vägrar att se att våld av olika slag ligger bakom mycket av vårt mänskliga lidande, är att vi förevigar och cementerar det här lidandet.
Det vi skapar med vår övertro på den medicinska vetenskapen och den medicinska modellen – är mer lidande. Medicinen som vetenskap räddar liv – men den tar också liv och förstör liv.
Vi har blivit lärda att söka medicinsk hjälp när vi har något slags ”symtom”. Men vad vi inte har fått lära oss, vad ingen har berättat för oss är att när vi söker hjälp, är risken stor att vi i stället för att bli hjälpta, blir skadade.
Att se på våra mänskliga livsvillkor, genom den medicinska vetenskapens lins, den somatiska såväl som den psykiatriska medicinvetenskapen, har blivit en del av vår Matrix.
Och ifall du har tagit det röda pillret och kan se det – så kommer du att bli förlöjligad och driven med för att du säger som det är. Och du kommer inte att bli inbjuden till några balanserade diskussioner.
Först så trodde jag att de flesta och största problemen fanns inom psykiatrin, men när jag började undersöka problemet närmare, så verkar det som om hela den medicinska vetenskapen har ett problem. Ett problem som den vill dölja.
Den medicinska modellen och hur den lär oss att se på världen, på oss människor och på vår smärta och vårt lidande har verkligen blivit en del av det vatten vi simmar i. Till en så hög grad att vi inte längre kan se vilka val vi har.
Är det dags att ta det röda pillret? Så vi kan diskutera vattnet om vi alla simmar i? Kanske är det dags för oss att ha de här diskussionerna när det gäller vår psykiatriska vård och undersöka vad den medicinska modellen, som vi alla på olika sätt är bundna av, och till, gör med oss när vi använder den som förklaringsmodell till mänskligt lidande och mänskliga problem?
Katarina Lundgren
