Jag vet inte vilken dag det är.
Jag vet inte vad klockan är. Eller vad det är för väder ute. Knappt ens vilken årstid. I mitt minne är det alltid höst. Enligt mina journaler var det mars. Det spelar ingen roll, för jag fryser ändå. Den sterila gummimadrassen – ovärdigt ditslängd för att bespara Tvätteriet i Alingsås diverse av kroppsvätskor impregnerade ejderdunsbolster – verkar snarare kyla ned än isolera den lilla kroppsvärmen jag förmår alstra och den blåvitrandiga landstingsfilten som jag har hårt virad omkring mig hjälper mycket litet. Men det är allt jag har. Om inte annat så är det den enda trösten som finns här, på avdelning 362 på Östra Sjukhuset i Göteborg. En av bipoläravdelningarna, som jag egentligen inte tillhör men blivit skickad till på grund av den sedvanliga platsbristen.
Jag har kommit hit från den kirurgiska akutvårdsavdelningen, där jag tills dags dato tillbringade en vecka innan jag drabbades av mitt tredje mentala sammanbrott den våren. Koledukussten med ikterus hette det och det skall visst göra ont. Det var mitt minsta problem med den vistelsen. Personalen – i alla fall de flesta – var snälla och det var svårt att hantera. Efter alla i år i psykiatrin så är det som programmerat i mitt själva DNA att vårdpersonal inte vill mig väl och jag undviker i största möjliga mån sjukvård sedan flera år tillbaka. Om det inte är absolut nödvändigt. Är ganska säker på att jag bröt foten en gång, men förmådde mig inte att söka vård. Det gick över, det också. Är det något som aldrig kommer på fråga så är det kirurgi för jag kan inte förmå mig att ge den totala makten till en läkare. Tråkigt nog var det precis vad de rådde mig att göra. ”Måste” var ordet de använde.
Ett par dagar innan hade jag fått lov att akut avliva min katt. Ytterligare någon vecka innan hade en annan läkare satt ut en 12 år lång Sertralinkur på två veckor. Det skulle sedermera ta ungefär tre år innan de sista abstinensbesvären upphörde. Någon vecka innan det hade det tagit slut mellan mig och min dåvarande flickvän. Ytterligare dessförinnan hade jag haft covid och ådragit mig långvariga andningssvårigheter som vårdcentralen vägrade att undersöka. När jag hade covid läste jag i mina journaler att jag hade blivit utskriven från öppenpsykiatrin i Gamlestaden. ”Omotiverad” löd förklaringen. Då hade jag kämpat i tre år för att få hjälp med den posttraumatiska stressen som bitvis förtärde mig. Den, som delvis var ett resultat av slutenpsykiatrin. Senare också öppenpsykiatrin, som vägrade lyssna.
Skadorna på min lever hade gjort mig gul, där jag låg och huttrade i den hårda sängen. Det måste ha skurit sig något förskräckligt mot de blåa sängkläderna. Du gamla, du fria. Jag stirrade rakt fram, ut genom fönstret som vette mot en annan del av sjukhuset. Vågade ingenting annat än att ha blicken fäst på en anonym punkt på den smutsiga betongväggen, för det kändes som om jag skulle förintas om jag tänkte på någonting alls. Att blunda kom inte på tal. Jag befann mig i aktiv svält, hade gått ned elva kilo på en månad, men det hade jag ingen aning om än. På medicinakuten hade jag testat positivt för ketonfrisättning, men det var ingen som reagerade. Det kändes som om jag konstant föll, rakt ned i en nattsvart avgrund och det enda som kunde hålla mig uppe var den intetsägande betongpunkten rakt framför mig.
”Jag förstår manier och psykoser, men jag förstår inte sorg”, hade överläkaren på avdelningen sagt. Hon gav först ett snällt intryck och det hade känts bra. Som en liten förlängning av det mestadels vänliga bemötandet jag hade fått hos kirurgen. Hon kom in i mitt rum en morgon. Jag sov fortfarande – fortfarande invaggad i det mjuka moln som sömntabletterna gav upphov till – och förstod inte vad som hände. Hon sade åt mentalskötaren hon hade i släptåg att ge sig ut och hämta en kopp kaffe till mig, för såg han inte att jag var trött? ”Kan vi prata?” frågade hon mig och innan jag visste ordet av hade jag blivit placerad i en stol och fått en kopp kaffe i näven. Jag berättade vad som hade hänt. Hon sade att jag var välkommen att stanna, och sedan de där orden. Att hon inte förstår sorg. Jag fick gå tillbaka till min säng. Och till min sorg som ingen förstod.
Mitt försök till medels betongväggsutlöst självhypnos bryts lite lätt när jag hör en ung människa – hen i rummet bredvid – utanför dörren. Hen står och talar i telefon. Kanske lite för högt för att det skall vara brukligt för en vårdavdelning, fast det är bara spekulationer. Jag är ju ingen expert. Jag vet inte om det finns någon lågmäldhetskutym på sjukhus. Efter ett par minuter hör jag en mentalskötare närma sig hen och en diskussion om något – kanske om hens högfrekventa telefonvanor – utbryter.
”Ta det lugnt!” kommer det från mentalskötaren. Också han verkar inte ha någon vidare koll på om det finns en lågmäldshetkutym på sjukhus eller inte, för han hade höjt rösten flera decibel. Hans kollegor kommer springade och nu står de allihop och gapar. ”Ta det lugnt! Ta det lugnt! Ta det lugnt!” mässar de i kör runt omkring den unga människan. Hen blir märkbart stressad och höjde rösten ytterligare, hen också. Det hade jag också blivit. Stressad, alltså. Inte hödljudd. Jag hade inte vågat annat. Någon trycker på sin larmknapp och bältningslarmet vrålar över hela avdelningen.
Bältningslarmet. Jag vet inte hur många människor som har hört ett bältningslarm förut, om det ens går att föreställa sig hur det är innan man har gjort det. En olycksbådande hybrid mellan en brandsirén och Hesa Fredrik känns som en nog så träffande beskrivning, men det ger inte hela bilden. Bältningslarmet är utformat så att det skall låta så pass högt att det hörs från alla avdelningar på hela psykiatrienheten. Varför de nu inte bara har larmande personsökare eller någon annat gemytligare alternativ övergår mitt förstånd, men det är så mycket jag inte vet. Bältningslarmet skär genom märg och ben och det är omöjligt att bli kvitt ljudet, hur man än försöker. Efteråt ringer det i öronen en bra stund och är man liksom jag var då akut utmattad och därmed hyperkänslig för minsta, lilla ljud så är det snudd på tortyr vi har att göra med.
Jag hör hur människor kommer springande utanför min dörr och jag kniper ihop ögonen, fastän jag inte vågar. Pressar desperat kudden mot öronen för att försöka stänga ute ljudet men det hjälper inte hur hårt jag än trycker. Jag hade lika gärna kunnat låta bli. Den unga personen – hur gammal kunde hen ha varit? Nitton, tjugo år på sin höjd – skriker. Ett skrik i ren, djurisk dödsskräck; hen vädjar till dem att släppa hen när hen med ett brak brottas ned på golvet.
”Ni kan inte behandla människor såhär! Ni kan inte behandla människor såhär! Ni kan inte behandla människor såhär!” ekar hens röst genom korridoren när hen släpas iväg till bältessängen, förnedringen och utsattheten. Både hen och larmet tystnade efter ett par minuter och jag har tårar i ögonen, absorberar en del av hens rädsla och gör den till min. För att jag inte kunde hjälpa. För att allt jag kunde göra var att ligga här med min sorg som ingen förstår, totalt maktlös inför faktumet att en annan människa misshandlades med bara en tunn vägg mellan oss och jag kunde inte stoppa det.
”Upp med dig!”
Det är morgon. Jag minns inte att jag hade somnat. Någon står i mitt rum och skriker.
”Upp med dig! Du skall inte ligga och lata dig hela dagen!” fortsätter den hårda rösten och jag känner att någon sparkar på sängen. En arm grabbar tag i min och rycker upp mig ur sängen.
Den snälla överläkaren, som inte förstod sorg men som förstod manier och psykoser håller min överarm i ett omilt grepp.
”Du skall inte ligga i sängen hela dagen!”
Jag stirrar på henne i något som jag måste likställa med chock.
”Vad tycker du att jag skall göra då?” frågade jag missmodigt.
”Du kan rita!”
Det skulle jag förvisso kunna. Alla avdelningar har ett pysselrum. Jag hade varit där några dagar innan för att sondera terrängen, då jag faktiskt tycker om att rita. De är utformade på samma sätt; två stora skåp står mot innerväggen och ett långbord med stolar runt stoltserar i mitten av rummet. Bara materialet skiljer sig åt mellan avdelningarna. Det beror lite på hur vårdenhetschefen budgeterar. Ofta finns det pärlor, hobbyfärger, ritpennor, pastellkritor, papper i några väl valda kulörer, penslar och vattenfärger. På avdelning 362 fanns det en liten burk med färgpennor. De flesta var orange, ett par stycken var blå. Jag tror att jag lyckades hitta en grön också. Som komplement till dessa fanns det en mindre trave vita kopieringspapper. Det fanns ingen pennvässare heller, så de flesta pennor gick inte att använda då de var för nedslitna. Där det på avdelningarna brukar finnas en tv fanns en tom vägg. Sofforna – som sedermera har bytts ut mot stolar på alla avdelningar utom en då det hette att patienterna inte skulle bli för bekväma – fanns inte där heller. Det fanns inte ens stolar, annat än i matsalen. Vad som fanns var en stor whiteboardtavla, som i gräll, röd spritpenna annonserade reglerna på avdelningen. Alla patienter måste vara vakna vid 07.30. Middag serveras klockan 15. Man får inte vistas i de gemensamma utrymmena annat än vid måltiderna, som man inte får intaga på rummet.
Jag förmår inte att svara. Det behövs förvisso inte heller för den snälla överläkaren som inte förstod sorg har fått korn på vad jag har på mitt nattduksbord. En hundragramspåse med Gott och Blandat, två tredjedelar av innehållet kvar och en halvdrucken flaska Coca-Cola. Det är allt jag har fått i mig på tre dygn.
”DU SKALL UPP!” skriker hon. ”Du skall inte ligga här hela dagen och trycka i dig godis och cola!”
Hon tågar med bestämda steg ut ur rummet. Jag tittar på klockan. Hon var inte ens 08 på morgonen.
Jag känner att någonting i mig, en urkraft av något slag vaknar till liv. Den som säger till mig att jag inte under några omständigheter skall acceptera det här längre. Med min sista ork häver jag mig upp ur sängen och ned i mina skor och går efter den snälla överläkaren. Hon som inte förstod sorg. För jag vill förklara att det inte, absolut inte är såhär man gör med människor i sorg eller ens mot någon och det förstår till och med jag, avsaknad av högskolepoäng och ST-tjänstgöring till trots. Hon hade redan försvunnit in bakom den tunga, låsta slussdörren mellan avdelningen och resten av världen när jag kommer ut i uppehållsrummet. Då stegar jag bestämt till receptionen och kräver att få skriva ut mig istället. Det finns en viss risk med att göra det. Det kan hända att man får valet mellan att stanna kvar på avdelningen ”frivilligt” eller att ett vårdintyg skrivs. En gång frågade jag en överläkare om det verkligen var lagligt att göra så. ”Vill du ha det lagligt? Då gör vi det lagligt!” fick jag till svar. Jag invände med att det absolut inte behövdes.
När jag står där och väntar på personalen överhör jag en konversation mellan en mentalvårdare och en annan patient. Av hänsyn till denne tänker jag inte återge den så som den var. Men jag kan säga att hen grät. Hen grät tröstlöst och berättade hur hen inte ville leva längre. Att hens liv kändes outhärdligt och hur hen hade planerat att söka fly från sitt lidande innan polisen kom och hämtade hen dit. Jag kastar en blick åt hens håll, och jag ser att mannen ur personalstyrkan som hen talar med – sannolikt på uppmaning av den snälla överläkaren som inte förstod sorg då jag hade blivit uppmanad till samma sak vid vårt första samtal – gör sig själv oåtkomlig. Han stirrar rakt fram, rör inte en min. Ger ingen som helst indikation på att han överhuvudtaget uppmärksammar att hen är där. Hen gråter och säger att hen inte vill leva. Han ignorerar hen.
Det är som om någonting brister i mig. Det är så omänskligt. Det enda egentliga stöd som erbjuds de här människorna – människor som liksom jag befinner sig i djup sorg fast under en annan diagnoskod – är att få hålla monolog framför någon som så uppenbart gör allt för att inte lyssna. Fastän det borde vara så självklart att det är just precis det som en människa i sorg behöver. Det är en mänsklig reflex att vända sig till andra människor när vårt lidande blir för övermäktigt. Till och med människor med obotlig cancer skattar lägre på smärtskalor när de får hålla en älskad medmänniska i handen en stund och nog borde den snälla överläkaren som inte förstod sorg åtminstone någon gång i livet ha varit så evinnerligt ledsen själv och vänt sig till en medmänniska för att få tröst och stöd, för att sedan må lite bättre? Ändå finns det ingen förståelse för att människor med psykiatriska diagnoser har det behovet, för att våra känslor aldrig tycks få vara känslor utan reduceras ned till medicinska symtom. Att det behovet är tillräckligt påtagligt för att någon skall finna sig i att stå och hålla monolog framför någon som gör sig till en vägg är talande.
Den snälla överläkaren sade sig inte förstå sorg, men manier och psykoser. Frågan är om det inte är exakt samma sak, ändå? Den enda skillnaden mellan mig och dem – mellan bipolärdiagnosen och min av expertisen erkända sorg – var att jag kunde presentera ett tydligt händelseförlopp som lett mig dit jag var och det var för att det inte låg så långt tillbaka i tiden. Som exempelvis en trasig barndom som kanske ingen någonsin har lyckats identifiera som den utlösande faktorn till manierna och psykoserna, trots att vetenskapen talar sitt tydliga språk. Det finns en bakomliggande orsak till var människas lidande och den stavas inte kemisk obalans i hjärnan. Boten finns inte medicinering, bältessängar, tvång och väggmonologer utan i någon som tar dig i handen och säger ”Vet du vad? Jag förstår din sorg.” Kanske i att man får ligga i sängen hur länge man vill och att få äta godis när inget annat fungerar.
När jag äntligen fått till ett utskrivningssamtal (den snälla överläkaren vägrade resolut att träffa mig och skickade för mig okänd kollega) och vandrar ut genom den tunga slussdörren som skiljer psykiatriska patienter från omvärlden så tänker jag att hen hade haft helt rätt, den rädda unga människan i rummet bredvid mitt.
Ni kan inte behandla människor såhär.
Carro Magnusson
