Duktig flicka av Katarina Lundgren

0
102

(Vem är det som är galen?)

Hon går in på hans rum.
Med vidöppna ögon.
Trots medicin-dimman
Hennes hjärna simmar omkring i.

Hon ser honom.
Hur han måste ha rätt.
Hur han måste bli hörd.
Och beundrad.

“Hur mår du idag?”
Frågar han, utan att titta upp.
Från sitt anteckningsblock.

”Jag har ångest”, svarar hon.
Sedan väntar hon. På hans svar.
Det tar en stund, han är upptagen med att skriva något i sitt block.
”Så medicinen hjälper inte?”
Nu ser han på henne.
Och lägger till. ”Du står på en väldigt hög dos.”

Han fortsätter. “Hallucinerar du fortfarande?”
Hon tänker på hur hennes kropp blir vidrörd.
På tyngden av en annan kropp, ovanpå hennes.
På smärtan i underlivet när hon blir penetrerad.
Hur det känns som om hon klyvs på mitten.

Hon står där.
Han har inte bett henne sitta ner.
Stänger sina ögon.
Hon känner rytmen en annan kropp försätter hennes i.
Hon känner stötarna.
Smärtan i sina inälvor.
Hon hör de nästan ohörbara ljud hon gör.
Små tysta kvidanden.
Hon hör de ljud han gör.
Hur han stönar.
Hon känner hans lukt.
Av kaffe och tandkräm – lukten av honom.

”Ja”. Säger hon. “Jag hallucinerar fortfarande.
Jag ser, hör, känner och smakar saker.”
(Hon säger saker och inte “honom”,
för att skydda både sig själv, ”honom” och läkaren.)
Han ser på henne och ler.
Han ser ut som om han tänker säga ”Duktig flicka”.
Precis som han sa. När hon gjorde som hon skulle.

Men läkaren nickar i stället gillande,
nöjd över sin egen förmåga och viktighet.
Och säger, “Din sjukdomsinsikt växer.
Det gör mig glad.
Det hjälper dig att bli bättre.
Att bli fri från dina vanföreställningar”.
Han lägger till, ”Jag höjer dosen på din anti-psykotiska medicin.
Det kommer att bota dina psykotiska villfarelser.
I kroniska fall som ditt.
Handlar det helt om att hitta den rätta kombinationen och de rätta doserna av medicin.

Hon ryser till.
Men försöker kontrollera kroppen.
Hon vet att hon inte kan vinna mot honom.
Hon vet att medgörlighet är vägen ut härifrån.
Men hon vet också att hon inte är galen. Inte psykotisk. Inte schizofren.

Eller så är hon just det?
För alla andra på avdelningen med liknande historier som hennes.
Har alla fått samma slags diagnoser.

Historier som inte får berättas.
Som i stället förmedlas genom ärr på armarna, utsvultna kroppar.
I sorg så stark att människor blir sängliggande.
Eller vandrar fram och tillbaka i korridorerna.
I rädsla för de onda som kanske övervakar dem?
Så de kan kontrolleras bättre.

Och i självmordsförsöken.
De som misslyckas.
Och i de fullbordade.

Människor dör.
Och de som ska hjälpa dem.
Räds dem.
Som om deras galenskap smittade.

Hon är så gränslöst trött.
Hela kroppen värker.
Hjärnan är klar.
Men den hittar inte ut.
Ut ur mer manipulation, övergrepp och förmynderi.

Hon suckar.
Hon vill kriga mot honom.
Hon vill befria sig själv
Men hon vet också varför hon är där.

Hon är rädd.
För livet. För att leva.
För att röra sig bland andra.
Rädd för människor.

Hon vill inte råka ut för något mer.
Hon skulle inte stå ut med ytterligare en man som våldtar henne.
Ytterligare en kvinna som lurar och utnyttjar henne.

Hon har ingenstans att ta vägen.
Hon litar inte på någon.
Och där ute i världen är hon den sjuka.
Den farliga.
Den som ingen kan lita på.

Och ändå så vet hon att om hon inte lyckas ta sig ut härifrån.
Kommer hon att dö.
Och hon vill inte dö härinne.

Så, hon säger “Tack”.
Han ser nöjd ut.
Återigen förväntar hon sig att få höra ”Duktig flicka”.
Men han säger inte det. Han säger.
”Vet du, när du slutar slåss mot oss och i stället gör som vi säger.
När du har accepterat din sjukdom och att du inte alltid vet vad som är bäst för dig.
Så kommer du att bli bättre och kunna lämna sjukhuset fortare.”

Och hon vet att det är sant.
Att hon måste återspegla dem så perfekt.
Att de inte märker att hon inte har brutits ner av deras behandlingar.
Hon vet när hon inte ska slåss.
Utan i stället koncentrera sig på att bevara –
de inre oskadda och orörda delarna av sitt själv.
Sin kärna.
Sin klarhet.
Sitt hopp.

Så hon böjer sig.
För att inte brytas.
Hon böjer sig för hans auktoritet.
Precis som hon gjort inför så mång andra i sitt liv.
Så att deras sanning om henne också skenbart blir hennes sanning.
Om henne själv.

”Du kan gå nu”, säger han.
Samtidigt som han skriver i sitt block igen.
Han lägger till. ”Du får en ny tid om två veckor”.
Ifall den ökade dosen av anti-psykotisk medicin inte hjälper mot dina hallucinationer.
Får du prova en annan sort.”

Och hon gör en mental notis om att inte ha några hallucinationer nästa gång.
Hon är arg på sig själv för att någonsin ha nämnt de upplevelser hon haft.
Resterna av hennes barndom som hemsöker henne.
Dag och natt.

För hon vill inte dö härinne.
Det skulle på något sätt kännas som att låta dem vinna.

Hon vinglar ut ur hans rum.
Medicinerna gör henne instabil.
Obalanserad. Långsam.
Det känns som om hon sitter fast i en mardröm.
Som om hennes kropp knappt är I hennes tjänst.
Som om den inte kan leda henne ut därifrån.

Stel som en pinne följer hon korridoren ner till dagrummet.
Sjunker ner i en soffa framför Tv:n.
Utan att titta på vad som visas på den.
Utan på den inre TV-skärm hennes ögon sällan vilar ifrån.

Små flickor, som utsätts för sexuella övergrepp av vuxna män.
I hennes öron ekar det.
”Duktig flicka”. Tillsammans med ljudet från tunga andetag.
Hon känner värmen från hans andedräkt.

Hon krymper ihop.
Försöker dra sig inom sig själv.
Ut ur sig själv.
Så att hon slipper vara där.

Hon är en av de små flickorna på sin inre TV-skärm.
Hon lever i en parallell värld av minnen.
Att se sig själv som om hon vore utanför sig själv.
Är mindre smärtsamt än att vara i sig själv.
Och gång på gång uppleva allt igen.

Medicinen gör det omöjligt för henne att distrahera sig.
Så hon sitter bara där.
I soffan, framför Tv:n.
Där, men ändå inte där.

Inuti är hon som en glödande vulkan.
Som kastar kokande magma mot hennes inre väggar.
Känslor och fysiska reaktioner hon måste kontrollera.
För att inte bli ytterligare medicinerad.
Och hon undrar hur länge hon måste fortsätta.
Hur länge hon kan fortsätta göra det hon gör.
Hon är rädd för att hennes hjärna en dag inte ska orka.
Att den en dag ska gå i bitar och inte gå att sätta ihop igen.
Och då kommer hon att bli en av dem som inte längre.
Kan hitta ut ur sin ”galenskap”.

Och hon undrar om galenskapens nåd inte skulle vara att föredra.
Hon undrar varför hon är så motvillig till att släppa taget.
Varför hon inte accepterar sin ”sjukdom” och försvinner in i den?

Ren envishet.
Hon har alltid blivit kallad envis.
Och hon tycker verkligen om den delen av sig själv.

Så hon bestämmer sig för att fortsätta vara envis.
Och att hon genom att använda sig av sin medgörlighet.
Kommer att lyckas ta sig ut därifrån.

Senare, efter att hon tagit sig ut.
Ska hon att hitta ett sätt att leva.

—-

Jag har spenderat över 10 år inom psykiatrin. Jag kom med hoppet om att de visste något sätt att hjälpa mig mot mardrömmar, rädslor, påträngande minnen, avstängdhet, starka känslor och vad som kändes som att leva parallella liv. I stället eskalerade mitt självskadebeteende, och min självmordsbenägenhet. Jag mådde allt sämre och blev allt tyngre medicinerad. Till slut insåg jag att jag var tvungen att ta mig ut därifrån. Vilket var svårare gjort än sagt. Eftersom jag tvångsvårdades och var inlåst på en avdelning för särskilt vårdkrävande patienter.

Men jag lyckades. Och trots profetior från läkarna om att jag aldrig skulle kunna leva ett medicinfritt och självständigt liv, aldrig ha barn, familj, ett jobb och så vidare – så lyckades jag med allt det där (Nersövd – Mad In Sweden)

Jag jobbar fortfarande. Mer än de flesta. Jag skriver böcker, dikter, målar, skulpterar, fotograferar. Och gör vad jag kan för att hjälpa människor med svåra barndomstrauman, genom alternativa sätt, baserat på medmänsklighet, transparens, mod, öppenhet och lite annat smått och gott som jag lärt mig genom åren.

Katarina Lundgren

Det här dikten skrevs ursprungligen på engelska, och kan läsas i original här: https://medium.com/fourth-wave/good-girl-d60f158139bd