22 år gammal.
Han kommer in i rummet. Jag hör honom, men jag kan inte röra mig. Jag kan inte vakna. Jag känner hans närvaro med hela min kropp. Han pratar med mig, men min mun kan inte formulera ett svar. Min hjärna är där, men har ingen koppling till kroppen. Han drar av mig täcket. Ger mig en termometer och säger till mig att ta min temp. Mina armar och händer fladdrar runt, som på måfå, utan riktning. Jag kan knappt röra mig, men jag kan höra honom.
Han tappar tålamodet med mig. Min hjärna försöker välja vad den ska göra. Den ger order till kroppen. Men det hjälper inte. Vi är hjälplösa där inne, utan möjlighet att kommunicera vad som pågår för oss.
Jag hör hans röst. Han ber mig, han beordrar mig, han skäller på mig, han hotar mig, han försöker övertala mig. Det. Hjälper. Inte. För vi kan inte göra något. Vi kan inte få kroppen att utföra några medvetna rörelser.
Till slut drar han ner resten av täcket själv. Han drar upp min sjukhusnattskjorta, och drar ner mina underbyxor. Vänder mig på mage och för in termometern i min rumpa. Det enda jag kan göra är att ligga där, medan han tar tiden och sedan drar ut termometern igen.
Sedan går han.
Han kommer tillbaka en halvtimme senare och drar mig ur sängen. Nu kan jag samarbeta lite grand och lyckas klä på mig. Det är det sommar, som tur är, så så mycket kläder behöver jag inte. Han står där och tittar på mig medan jag kämpar med att dra på mig en kjol och knäppa knapparna i blusen. Vad ser jag I hans ansikte? Medömkan. Förakt. Otålmodighet. Överlägsenhet. En smula medkänsla?
Han tar tag i min överarm och leder ut mig i korridoren. Och säger till mig att sätta mig ner på en stol. Jag mer faller ner i stolen än sätter mig. Jag känner till proceduren. En man till behövs. Jag får inte gå ut utan minst två skötare. De flesta som jobbar här är män. Vi lämnar avdelningen, jag i mitten, två stora män, en på varje sida om mig, en yngre och en lite äldre. Om det inte hade varit för den situation jag var i, så skulle jag ha njutit av den fantastiska morgonen. Solen skiner. Vi går genom parken, omgivna av träd, blommor, fågelsång och det där speciella ljuset du bara ser tidiga sommarmorgnar. Jag lägger märke till min omgivning, trots att jag är så tungt medicinerad att jag knappt kan hålla mig upprätt. Flera gånger förlorar jag balansen eftersom jag inte lyckas få mina muskler att fungera. Jag är som en trasdocka, eller en mollusk. De två männen ramar in mig. Jag fokuserar på att gå mellan dem, utan att hela tiden stöta i dem, men jag lyckas inte, och emellanåt måste de ta tag i mig för att staga upp mig.
Vi går inte långt, det är bara några hundra meter mellan byggnaderna. Väl i nästa hus tar vi hissen upp några våningar. Vi kliver ur hissen och går mot ett ledigt behandlingsrum. Det är en litet rum med en säng och några maskiner. Jag blir tillsagd att lägga mig ner i sängen. Jag ska bli sövd, igen. Först blir jag tillsagd att gapa och någon lägger in en tjock gummiplatta i min mun. Sedan får jag sprutan, och är jag ”borta”. Igen. Nersövd.
Jag vaknar upp en kvart senare. Just då vet jag inte att det är en kvart som har gått, men det räknar jag ut en stund senare när jag är vaken nog för att kunna titta på klockan. Jag blir tillsagd att stiga upp och sedan går vi tillbaka till avdelningen, igen.
Det kallas ECT och är en förkortning av Electro-Convulsive Therapy, eller elchocksterapi, på svenska. Jag går inte frivilligt till de här behandlingarna. Men jag är inlåst ”på papper”, så jag har ingenting att säga till om när det gäller vilka behandlingar jag ska få. Totalt får jag 12 ECT-behandlingar. Läkaren som ordinerat dem tror att jag förbättras av dem, för jag självskadar inte lika mycket längre. Sanningen är att jag självskadar mindre för att jag har insett att de kommer att hålla mig inlåst här för evigt och att de kommer att fortsätta ge mig sådana här behandlingar ifall jag inte lyckas låta bli att skada mig själv.
Läkaren tror att jag blir bättre av de här ECT-behandlingarna och den enorma mängd medicin jag får – och det militäriska liv jag tvingas leva på avdelningen. Du måste göra som du är tillsagd. Och om du inte gör det, så blir det omedelbart påföljder.
De övervakar mina ”framsteg”
På den här avdelningen för särskilt vårdkrävande patienter, finns förutom jag, en kraftigt överviktig och väldigt aggressiv kvinna i trettioårsåldern (de säger att hon är schizofren) och en ung man med epilepsi, som han fått av ett stort antal misslyckade självmordsförsök (han lyckas ta livet av sig kort efter att jag blir utskriven). Resten av patienterna är dömda brottslingar som anses vara för mentalt instabila för att kunna sitta i fängelse. Många av dem är våldsamma och är dömda för våldsbrott. Allihopa är män. Jag tvingas stanna på den här avdelningen i nio månader, och sedan ytterligare fyra månader måste jag spendera en natt i veckan här så de kan övervaka mina ”framsteg”. Och ovan på det måste jag sedan gå till öppenvården varannan vecka i ytterligare sex månader för att få mina sprutor. Ifall jag inte följer det läkaren har ordinerat blir jag inlagd igen. Sprutorna jag får heter Cisordinol Depot (Zuclopenthixol Decanoate) och är ett tungt neuroleptikum med allvarliga biverkningar.
Innan jag blir insatt på Cicordinol Depot injektionerna, så har jag under åren fått alla möjliga andra neuroleptika (till exempel Hibernal, Haldol och Mallorol) men även andra mediciner (till exempel olika antidepressiva mediciner), allt tillräckligt för att söva en tjur. Men ingen av medicinerna har verkat göra mig ”frisk” eller ens bättre. Under de här åren förlorar jag förmågan att gå normal och går till slut som någon med Parkinsons syndrom. Jag får blodförändringar. Jag får svår svamp i munnen. Jag lider av en galen inre smärtsam klåda, det känns som om små nålar åker omkring i mina ben. Jag lider av muntorrhet och jag får synförändringar. Och naturligtvis påverkas min förmåga att tänka, min hjärna känns avstängd och dimmig (men min ångest påverkas inte). Mina hormoner hamnar i obalans och jag blir ordinerad Gestapuran. Jag får hjärtpåverkan med arytmier. Jag blir ordinerad Akineton och kalcium som biverkningsmediciner. Jag får också lugnande mediciner som Theralen (heter idag Alimemazine), Sobril och Stesolid och sedan får jag så klart insomnings- och sömnmedicin också, höga doser av Immovane och Propavan.
Jag existerar knappt. Men varje gång jag har kämpar emot behandlingar och medicinering, så har behandlingsförloppen bara förlängts. Ett par gånger efter min utskrivning från heldygnsvården på avdelningen för särskilt vårdkrävande patienter, faller jag tillbaka och skadar och svälter mig själv och då blir jag inlagd igen (under den tid jag fortfarande är under tvångsvård kan de beordra in mig som de tycker och vill). Men jag lyckas sakta “bevisa” för dem att jag blir bättre och de återgår till att släppa ut mig. Efter nästan ett och ett halvt år, så har jag lyckat ta mig ur de här läkarnas ”vård”. Totalt sett, om jag räknar både heldygnsvård, dagvård och öppenvård, så spenderar jag runt 10 år på att vara psykiatrisk patient och under den tiden läggs en ofantlig mängd nya trauman från den ”vård jag har mottagit, till i min redan av tidigare trauman överfyllda ryggsäck.
Triggande och återtraumatiserande “behandlingar”
Jag antar att deras beslut att ge mig ECT kom från hur ”behandling-resistent” jag var. Jag har inte ord nog att förklara hur triggande och återtraumatiserande de ”behandlingarna” var. Jag hade tur som inte blev av med minnet, eller upplevde några andra allvarliga bieffekter av ECT:n. Men jag upplevde heller inte några förbättringar. Jag tror jag hade så hög ångest och var så rädd att när jag kände mig hotad, så tvingade jag mig själv att vara hyper-alert. När jag var barn blev jag drogad och utsatt för sexuella övergrepp. Jag var inte som patient speciellt villig att bli nersövd och jag kämpade emot alla effekter av mediciner, men att bli sövd kunde jag inte slåss emot, vilket gjorde att jag var livrädd under ECT-behandlingarna.
När jag väl lyckas lämna psykiatrin mår jag mycket sämre än när jag kom dit från första början. Prick på dagen när jag inte längre är under tvångvård, så slutar jag tvärt med alla mediciner. Läkarna varnade mig och sa att om jag inte tog mina mediciner skulle jag vara tillbaka på sjukhuset på nolltid – allvarligt sjuk. Jag har aldrig tagit någon som helst psykiatrisk medicin efter den dagen. Jag fick inte ens några utsättningssymptom. Jag var antagligen för upptagen med min nyvunna frihet för att märka några symptom från att inte ta någon medicin. Däremot kände jag hur min kropp sakta började fungera igen. Jag kunde snart gå ordentligt igen, jag fick tillbaka en fungerande syn, så jag kunde börja läsa igen. Jag började hitta ord igen, mina muskler slappande av och så vidare – framförallt så klarnade min hjärna upp! Jag hade inte blivit av med några av de symptom jag en gång vände mig till psykiatrin och bad om hjälp med, och jag var inte ett dugg klokare när det kom till att förstå vad det var för ”fel” på mig, men jag fungerade igen, någorlunda.
Genom åren inom psykiatrin hade jag fått alla möjliga slags diagnoser. Men jag kände aldrig att någon av dem stämde. Jag gick till universitetsbiblioteket och läste igenom hela deras sektion med psykologi och psykiatri. Det enda jag kom fram till var att jag inte fanns beskriven i de där böckerna. Jag begrep mig fortfarande inte på mig själv. Och det verkade inte som om någon annan begrep sig på mig heller. Jag verkade vara en anomali. Jag hade en massa ”problem”, men jag kunde tänka. Och jag var förankrad i verkligheten. Men hur kan en människa på samma gång vara så icke-funktionell på grund av ångest och rädsla och ändå så funktionell på andra sätt?
Jag levde med allvarliga flashbacks, påträngande minnen, mardrömmar, sömnlöshet, minnesförluster och ”olika sätt att vara på”, utan att ha ord på vad jag upplevde eller någon kunskap om vad det här berodde på. Inte heller hade jag någon kunskap om att det gick att koppla ihop mina problem med mina traumatiska upplevelser och hur jag hanterat mina trauman för att stå ut. Jag förstod inte då, att så som jag upplevde världen, med alla mina rädslor, kom från mina trauman. Jag trodde bara att jag var svag, inte dög till att leva. Jag skämdes ofantligt för mina brister och min oförmåga att ta mig I kragen, att skärpa till mig och leva ett normalt liv.
Jag hade berättat för min psykolog/psykoterapeut att jag hade försummats som barn och att jag också utsatts för sexuella övergrepp som barn och tonåring. Men han hjälpte mig aldrig att koppla ihop den är försummelsen och övergreppen med min ångest och rädsla eller mina svårigheter med att lita på folk, eller mina svårigheter med att förstå mig på folk. Han kallade mig för en gåta och sa att jag var en konstig och udda patient (jag gick hos honom till och från i 11 år). När jag berättade för honom att jag varit utsatt för sexuella övergrepp som barn, så trodde han på mig, men han gjorde det också klart för mig att han kunde tro på en förövare, om jag nämnde mer än en, så sa han att jag fantiserade. Däremot la han mycket tid på att jag skulle erkänna att jag ville ha en sexuell relation med honom. Mitt vuxna jag var inte på något sätt sexuellt attraherad av honom. Yngre delar av mig såg honom som en fadersfigur och ville så klart bli älskade av honom. Jag tror inte han kunde skilja det där åt, dissociation var inte på tapeten på den tiden. Men han skrev i min journal åtminstone på ett ställe att han misstänkte multipel personlighetsstörning (MPD – multiple personality disorder), men han tog aldrig upp det med mig. Jag fick senare (1997) diagnosen MPD – idag DID – (Dissociative Identity Disorder), av en läkare som först (för vilken gång i ordningen vet jag inte) hävdade att jag var psykotisk, men som sedan ångrade sig och gav mig diagnosen MPD.
Men jag orkade inte lyssna på dem mer. Orkade inte försöka lita på dem en gång till. Orkade inte stanna kvar i det psykiatriska systemet och prova något mer. Speciellt inte eftersom det första de ville göra efter att ha gett mig den här nya diagnosen var att sätta in mig på en ny medicin. Jag vägrade börja med psykiatriska mediciner igen. Jag vet att det var rätt beslut för mig. Medicin gjorde min dissociation ännu värre. Och det är ju inte så konstigt tycker jag. Ifall att försvinna och gömma mig för mig själv (och alla andra) var mitt huvudsakliga försvar, så verkar det inte så vettigt att ge mig medicin som får mig att försvinna och gömma mig ännu mer. Det skulle vara motsägelsefullt och kontraindicerat. Jag dissocierade ofta och mycket och jag blev ofta rädd och ångestfylld, men jag levde hellre med det än som en levande död. Idag har jag en mängd olika strategier för att ankra mig i nuet, och de strategierna hindrar mig också från att förlora mig i ångestattacker och rädslor.
Ingen hjälp att få i Sverige
När jag lämnade psykiatrin 1997, så var jag fortfarande ett mysterium för mig själv. Och jag hade mycket liten tilltro till att någon någonsin skulle kunna hjälpa mig att förstå mig själv. Så jag stoppade ner allt jag varit med om livet, sexuella övergrepp och försummelse som barn, barnpsyk, socialtjänsten och fosterhem, vuxenpsyk, psykoterapi, alltihop, i en svart låda inuti mig. Jag låste lådan och slängde nyckeln. Det var inte förrän min styvfar dog, flera år senare, som jag ens erkände för mig själv att den svarta lådan fortfarande fanns, och när jag hittat den, visste jag att jag både ville och behövde öppna den igen. Och det gjorde jag. Men då upptäckte jag också att det fortfarande fanns väldigt lite adekvat och vettig hjälp att få för att kunna bearbeta mina trauman och hjälpa mig förstå mig själv. Åtminstone i Sverige.
Trots det, så har jag på egen hand hittat det jag behöver. Jag har sakta, från grunden, byggt upp mitt liv igen, mitt liv, ett riktigt liv, som jag är närvarande i. Jag behövde bygga en solid grund I MIG SJÄLV för att kunna bygga upp MIG SJÄLV. Jag hittade det mesta jag behövde på egen hand, men jag tog också hjälp av andra. Att helt bygga upp sig själv från grunden på egen hand, tror jag inte är möjligt. Det krävs att hela ”byn” tittar bort för att sexuella övergrepp och exploatering av barn ska kunna fortgå. Men det krävs också en “by” för att hjälpa till när en människa försöker komma tillbaka till samhället som en hel person igen. Jag tror inte någon kan läka och bli hel i isolering.
Så, här är jag. Och fortsätter att bygga mig själv och mitt eget liv. Och jag känner mig stolt över hur långt jag har kommit. Ibland drömmer jag om att möta de där läkarna och få tala om för dem att de hade fel. De som påstod att jag alltid skulle vara en mycket sjuk person, att jag skulle behöva medicinera hela mitt liv, att jag antagligen aldrig skulle kunna ha ett jobb, studera, bilda familj eller ens bo på egen hand. Men jag är också jätteglad att jag slipper träffa dem, de förstörde så mycket för mig. De gjorde det så mycket svårare för mig att hitta och förstå mig själv än vad det någonsin skulle behövt vara. Måste inte psykiatriker också hålla sig till grundläggande läkar-etik? Som säger att man inte får skada någon? Jag kan inte låta bli att bli arg över den arrogans jag blev bemött med. Hur kunde de vara så säkra på att de visste vad de gjorde? Hur kommer det sig att de inte för ett ögonblick stannade upp och funderade på om de i stället för att hjälpa mig, skadade mig?
Jag kan bara hoppas att de handlade i go tro och att de hade intentionen att hjälpa mig. Men vilken arrogans! När vi vet att vi vet så lite om hur vår hjärna fungerar. Och när det är så lätt att förstå att någon som upplevt många trauman och stor försummelse som barn, utan någon support eller hjälp, kommer sannolikt att senare i livet vara rädd och ångestfylld, om supporten och hjälpen fortfarande inte har getts? Att dessa personer ofta kommer att till synes överreagera I situationer om liknar de traumatiska upplevelser de tidigare varit med om och att de kommer att göra allt de kan för att inte behöva återuppleva sina trauman dygnet runt? Och därför skaffa sig strategier för att hantera sitt liv, så gott de kan? Jag vet att det jag berättar om här – min ”psykiatriska resa” utspelade sig på 70-, 80- och 90-talen, men jag är tveksam till om så mycket har förändrats sedan dess. Jag var kortvarigt i kontakt med psykiatrin för några år sedan, när jag försökte hitta en traumabehandling för att äntligen läka mina trauman, men det jag hittade liknade väldigt mycket de erfarenheter jag hade av psykiatrin sedan tidigare. Det första förslaget jag fick var att börja medicinera… och när jag googlade de mediciner jag fick då, för länge sedan, så upptäcker jag att de flesta fortfarande används idag, en del under nytt namn.
Räddad av att lämna psykiatrin
Att ta mig ur psykiatrin räddade mig lika mycket som det gjorde att ta mig ur den våldsamma miljö jag växte upp i. Idag jobbar jag som konsult med levd erfarenhet och som peer supporter. Att ha spenderat så manga år i ett system som skadad mig mer än det hjälpte mig, har varit en utbildning som kostat mig mycket. Lägg till år av terapi till de mer än 10 år jag spenderade inom psykiatrin. Terapi som jag till största delen har bekostat själv (och som inte alltid var det jag behövde heller), plus alla de utbildningar och kurser jag gått i trauma och olika terapi-former, så har jag inga problem med att kalla mig välutbildad och mycket erfaren inom fältet.
”Nersövd” publicerades ursprungligen på engelska, i webbmagasinet Mad in America, den1 april 2022. Den finns också publicerad i min bok från 2023, Here & Gone… Fragment – From a Life Partially Unlived, samt i en publikation på Medium 2024.
Katarina Lundgren