Detta är en uppmuntran till, att i bästa fall, våga tänka större och i någon mån undvika förstörelsen av mänskligt kapital.
Det finns ett stort glapp i diskursen om mänskliga svårigheter. Ett glapp mellan den biologiska determinismen och givet utfall. Nu tycks utfallet endast vilja härledas till just biologin – det medicinska perspektivet. Ett synsätt som främjar en passivitet hos individen. Passivitet i mening att individen får utfallet – effekten av sina svårigheter – förklarat för sig i termer av biologi – att det är något oberoende av en själv som skapat det som nu är. Men vad det verkar så finns inget konsekvent samband mellan dessa observerbara beteenden och förklaringsmodellerna. Metoden vi försöker använda blir således inte alltid fruktbar utan bidrar istället lite för ofta med fortsatta begränsningar för människor som säger sig vilja komma vidare med sina liv. Detta gäller barn och unga i synnerhet då de är utelämnade åt vuxenvärldens förnuft. Den idag förhärskande synen som grundar sig i neuropsykiatrins idéer verkar ständigt som utgångspunkt när det talas om barn och ungas svårigheter och möjliga utveckling. Vidare så verkar det också finnas ett intresse i att identifiera problem efter dessa principer där det inte finns några problem.
Psykiatrins cirkelresonemang och de låga förväntningarnas tyranni
Beträffande våra barns svårigheter så finns det idag en väldigt stark tro på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) att den som form ska kunna förklara och läka allt det vi upplever som avvikande i barns och ungas beteenden. Men kategoriseringsprinciperna som psykiatrin jobbar efter har stora brister i förståelsen av människans liv i en komplex värld. ADHD som exempel är en beteendediagnos – det är beteenden som observeras och namnges i form av ADHD. Det är med det själva beteendet som tillskrivs orsaken. Beteendet blir alltså både orsak och symptom på orsak – ett cirkelresonemang. Varför ser ingen detta enkla logiska förhållande och dess orimlighet? Vad vuxna gör för sig själva i sitt sökande är en sak, men när denna dominerande syn många gånger får mer eller mindre allvarliga konsekvenser för våra barn och ungas möjligheter till att utvecklas på ett autentiskt vis, ja då bör vi börja se oss om efter något annat. Och detta utan att på något vis se förbi eller nedvärdera det människor i sina liv upplever som problematiskt, såväl barn som vuxna. Tvärtom behöver vi fenomenologiskt närma sig oss det som är sakfrågan och verkligen söka i att förstå vad det handlar om, och att sedan förstå detta i förhållande till vad som är önskvärt. Häri finns det en enorm brist på vilja till att våga tänka och visa förståelse kring vår plats i världen. Ett riktigt mörker är vad det är. En ungdom som diagnostiseras med ADHD får till sig att den faktiskt inte kan koncentrera sig, och skolpersonal uppmanas till att inte sätta press “…då han inte har förmågan till”. Ett av hundratals exempel som skriver under på de låga förväntningarnas tyranni – ungdomar låts förstå att de inte kan bättre. Hållningen bör inte vara ett totalt avståndstagande från det medicinska perspektivet, men att det snarare bör beaktas när det kan ha betydelse för den ungas faktiska möjligheter. Och ungas faktiska möjligheter lär vi oss inget om genom att kryssa i oändliga mängder med formulär. Därtill finns också en tendens till att vilja identifiera problem där det inte finns några problem.
Diagnosen som en ohållbar förklaring
Beträffande barnet självt så bör vi vara på det klara med att barnet och de vuxna inte alls upplever samma sak när det ska talas om problematiska beteenden – barnet har sin värld och de vuxna har sin där de är utsatta för en mängd påverkansprocesser.
Det sägs att det idag står niotusen barn i kö för utredning av någon neuropsykiatrisk diagnos. Det talas med förskräckthet om att alla dessa barn står och väntar på hjälp. Men jag är ganska säker på att det inte alls är barnen själva som ställt sig i denna kö, utan det är neurotiska vuxna – föräldrar och skolpersonal som ser till att detta sker. Många av dessa barn har inga problem som behöver medicineras bort, utan lever bara igenom normala variationer i en värld där kultur och biologi ska samexistera. Detta är ingen lätt uppgift. Det är svårt att växa upp och finna sin plats.
Vidare så är denna kategoriseringsteori, som neuropsykiatrin står som representant för, mycket intressant då vår kultur idag lägger väldigt stor vikt vid att vi ska vara toleranta mot varandras annorlundahet. Men här är det bestämt något motsatt som gäller. Rörelsen (jag omnämner det som en rörelse då rörelsen är begränsad till ett viss sorts tänkande) talar om att vi måste få ökad förståelse för dessa grupper av barn. Men för dem som har ögon att se med, och öron att höra med, så är det uppenbart att de själva bidrar med det motsatta. Med diagnosen som “försättsblad” kommer föräldrar, lärare, specialpedagoger och lärarassistenter alltid(!) in med en helt felaktig förförståelse kring vad som faktiskt är möjligt. Diagnosen upprättar ett draperi i det mellanmänskliga mötet där sann kontakt och utveckling inte blir möjlig, eller åtminstone bidrar till reducering av möjligheter.
Denna vetenskap har, i jämförelse med andra vetenskaper, svårt att värja sig mot så kallade misstolkningar. När “de lärda” sedan ska möta upp alla feltolkningar så menar de att det finns en enorm kunskapsbrist. Vari kunskapsbristen ligger talas det sällan om. För på frågan vad det är för kunskap som saknas så kommer det inget entydigt svar. Det ges allmängiltiga förklaringar om tillståndet, och det ges allmänt vedertagna tips om hur livet för vilken människa som helst skulle kunna fungera bättre.
Jag menar inte att människor inte har problem i sina liv, och att det inte finns utrymme för förbättring. Jag är bland de första att skriva under på den erfarenheten. Jag förstår verkligen idén om att det är skönt att få en förklaring till ens tillkortakommanden. Nog är det så att vi – människan som art är malplacerad i något avseende. Vi har ingen given tillskriven plats som är meningsbärande, utan det är kulturens uppgift att försöka fylla detta tomrum. Med kulturen menas allt som ryms i våra liv – arbete, familj, relationer, politik, idrott, andlighet, religion, konst och nöjen. Ja, allt som omger oss. Med det i åtanke kan inte en existentiell fråga göras medicinsk. Visst, det verkar som att vissa symptom kan lindras med dessa medel, men kärnan kommer man inte åt.
Barns behov av autentisk kontakt
En omstrukturering av tänkandet och diskursen på samhällsnivå är nödvändig för att reducera risken för att barn och unga blir passiva deltagare i sina egna liv. Den nu rådande förhärskande medicinska synen underminerar det egna ansvaret och möjligheten att på ett autentiskt vis arbeta med sig själv. Jag vet att försvararna av nyttan med NPF ständigt hänvisar till det motsatta och till bristande kunskap med alla misstolkningar som följd. Men detta rör sig inte bara bland olika professioner och människor på golvet utan också på bred front i all sorts media. Ett maskineri av propaganda som behöver få motstånd. Hela dramat består av mängder semantiska problem som de faktiskt har svårt att svara upp till.
Professionell hjälp som det oftast talas om, är just det barn och unga inte behöver. De behöver autentisk kontakt som bygger på värme, kärlek, förståelse och mod till att våga provocera för att luckra upp invanda dysfunktionella mönster. Skolan, BUP och systemet som sådant har en väl utvecklad förmåga att skapa och underhålla tidigare nämnd passivitet hos barnet. Det finns en oupplöslig sörja av professioner som är i rörelse runt ungdomen, och där var och en har intresse i sitt, men att det hela förskönas genom något välformulerat kring medmänsklighet eller vad det nu kan vara. I detta är det uppenbart att ungdomen blir ett medel för andra intressen och inte ett mål i sig självt. Vi måste börja luckra upp och motivera till eget tänkande. Med Sokratisk metod – en konst i att kunna föra konstruktiva samtal, öppnas en dörr som möjliggör artikulering kring den egna existensen. Nu talas det bara om hur svårt det är, att de inte kan och att det inte är deras fel.
Hur ska någon någonsin kunna komma någonstans om man inte tillåts vara mästare över sitt eget tänkande och sina egna handlingar, och vidare ta ansvar för det?
Vi måste lyssna på barnen
Vad vuxna väljer att göra med sina liv är en sak. Men barnen lämnas här utan val och blir lurade in i ett extremt snävt perspektiv på sina eventuella bekymmer och förmågor. Jag och de jag för samtal med har lång och bred erfarenhet av arbete med barn och unga. Vad vi ser är denna förhärskande patologiska syn på människors kamp i livet. Själva utgångspunkten för barn och unga i svårigheter är att de är sjuka. Vi vet att det är felaktigt. Däremot så har vi ett system som gör dem sjuka och sämre rustade för att lyckas och att ta ansvar för sina egna liv. Diskursen som hör till det neuropsykiatriska paradigmet och psykisk hälsa/ohälsa behöver omprövas. Vi är fullt medvetna om att detta inte är ett skepp man vänder hur som helst, men vi känner oss manade till att söka förändring. Så uppmaningen om en början kan vara att göra det nästan ingen gör idag – att faktiskt lyssna på barnen!
Glenn Berg
