Konspirationsteorier och behandling av psykisk ohälsa – hänger det ihop?

0
1041

Denna text finns tidigare publicerad på flytkraft.se.

Konspirationsteorier, desinformation och fake news

Det finns två företeelser som alltmer börjat uppmärksammas och diskuteras i dagens samhälle. Den ena företeelsen är det som oftast brukar benämnas för konspirationsteorier, desinformation eller ibland fake news, det vill säga att felaktiga och ogrundade påståenden sprids, via media eller andra kanaler, som om de vore sanningar. Begreppet fake news har även använts i sin motsatta betydelse, det vill säga att verkliga och korrekta sakförhållanden påstås, utan grund, av någon för att vara falska. Faktaresistens är när ett påstående visats vara osant men personen eller aktören som framför detta påstående låter sig inte påverkas av det framförda faktaunderlaget.

Konspirationsteorier, fake news och faktaresistens har beskrivits förekomma i många olika sammanhang, kanske mest uppmärksammade just nu är den mångfald av direkta felaktiga och ogrundade påståenden som de två världsledarna– Donald Trump och Vladimir Putin – omger sig med. Efter att systematiskt ha byggt upp sina styrkor vid gränsen till Ukraina under en period under slutet av 2021 och början av 2022 invaderade Ryssland Ukraina den 24 februari 2022. Den ryska statsledningen blånekade in i det sista att man hade några som helst planer på en invasion. Redan under natten efter valet i USA i november 2020 påstod Donald Trump att han hade vunnit valet, trots att alla röster ännu inte var räknade. När alla röster sedan var räknade och valförlusten var ett faktum vägrade Trump att erkänna sig besegrad och stod fast vid sin seger, utslungande anklagelser om valfusk, bedrägeri och stöld.

Ett ofta åberopat citat går i stil med att; ”om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Detta citat brukar tillskrivas den tyska nazistregimens propagandaminister Joseph Goebbels. Enligt historikern Dick Harrison är detta troligen inte korrekt och han har i sin forskning inte kunnat hitta någon text eller något tal där han uttryckt sig så. Han menar att uttrycket istället kan härledas till ett stycke i Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf” där han anges beskriva det som att en stor lögn fungerade bättre än en liten och att det är lättare att få människor att tro på en riktig rövarhistoria än på ett simpelt litet påhitt.

Hur ska det demokratiska samhället skydda sig mot konspirationsteorier?

Det framförs nu i debatten i Sverige att det demokratiska samhällets sätt att skydda sig mot konspirationsteorier är att den person eller organisation som framför ett påstående behöver kunna ge trovärdiga källor som grund för sakinnehållet i det som framförs. Oftast brukar man hänvisa till att påståenden om sakförhållanden måste kunna ges vetenskapliga källor som stöd för påståendet. Vetenskapen, kanske framför allt naturvetenskapen, arbetar ju med att ta fram en objektiv grund för påståenden om verkligheten. Med vetenskapliga resonemang kan man, i bästa fall, alltså avgöra vad som är sanning i ett påstående och vad som är en konspirationsteori, desinformation eller fake news.

Ett krav på ett kunskapsbaserat och vetenskapligt synsätt kan också sägas genomsyra hur media och myndigheter idag ska bedriva sitt arbete. Bara för att ta några exempel; Dagens Nyheter skriver att deras journalistiska arbete ska kännetecknas av trovärdighet och kvalitet, och att det som skrivs ska vara sant. Man säger vidare att fakta ska vara dubbelkontrollerade och bygga på säkra källor. Socialstyrelsen är Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg. De skriver på sin hemsida att i deras värdegrund ingår att de ska vara sakliga och att deras arbete ska bygga på vetenskap och att de öppet ska redovisa grunderna för sina ställningstaganden och beslut. Skolinspektionen arbetar för att stärka kvaliteten i den svenska skolan. I deras värdegrund ingår trovärdighet och med detta menar de att all deras information ska vara byggd på fakta.

Detta låter ju förtroendeingivande, men hur fungerar det i praktiken? Det som visat sig är att det finns andra faktorer än vetenskaplig kunskap som avgör om ett påstående ska betraktas som varande ”sant” eller ”falskt”. Ett exempel är att ett påstående kan anses vara sant enkom utifrån att den som befinner sig i en maktposition har bestämt att det är så. Om andra inte accepterar att detta påstående är sant kan personen utsättas för repressalier av den som har makten. Detta ses till exempel i diktaturer där makten bestämmer vad som är sant eller falskt. Om en person i Ryssland hävdar att invasionen av Ukraina är att betrakta som ett ”krig” blir man hårt bestraffad eftersom maktens sanning är att det endast är en ”militär specialoperation”.

Betydelsen av begreppet ”narrativ”

Begreppet ”narrativ” används för en berättelse som har en förklarande eller påverkande funktion. Större sammanslagna berättelser (alltså sammansatta ”narrativ”) kan skapas i politiska syften för att ge en viss bild av samhället. Utifrån en politisk, ideologisk eller religiös grund kan man skapa ett narrativ som beskriver hur det ska vara i samhället, och detta narrativ lyfts sedan fram som varande en grund för ”sanning” i detta samhälle. Invånarna behöver följa narrativet, och det kan eller får inte ifrågasättas utan att den som gör det utsätts för repressalier. Genom att äga ”narrativet” kan man alltså utifrån en maktposition bestämma vad som är sant eller falskt och således också hur en diskussion om vad som är sant eller falskt får föras.

Ett intressant filosofiskt dilemma uppstår när två narrativ konkurrerar om att utgöra grunden för sanning, till exempel när ett politiskt, ideologiskt eller religiöst narrativ ställs mot ett naturvetenskapligt. Hur hanterar samhället det när två narrativ förmedlar olika syn på vad som är sanning? Det finns många exempel från historien som belyser vad som då händer. Ett klassiskt exempel är när Nicolaus Copernicus år 1543 presenterade sin vetenskapligt grundade teori om att det är jorden som rör sig runt solen och inte solen som rör sig runt jorden, vilket var det officiellt accepterade narrativet vid den tiden. Inför hot om tortyr var han tvungen att dra tillbaka sin nya teori och erkänna att han hade fel och det religiöst baserade narrativ som då hade makten gavs fortsatt företräde. Copernicus vetenskapliga teori om himlakropparnas rörelser kom dock senare att bli accepterad som en ny sanning när kyrkans makt över narrativet i detta avseende successivt kom att ersättas av ett naturvetenskapligt narrativ.

Styr narrativ debatten om psykisk hälsa idag i Sverige?

Den andra företeelsen som jag närmare vill granska i denna serie av inlägg är den mycket kraftiga ökningen av den psykiska ohälsan som skett och den offentliga vårdens oförmåga att möta denna ökande psykiska ohälsa. Det jag speciellt avser att fokusera på är den fullkomliga explosionen som skett av förekomsten av den så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD och den därav följande nästan lika explosionsartade ökningen av läkemedelsbehandling av ADHD.

Idag behandlas i vissa delar av Sverige över en sjundedel av alla pojkar i skolan med läkemedel mot ADHD och antalet behandlade individer har mer än tiodubblats på inte så många år. Idag i Region Sörmland, där jag själv arbetar, utgör kostnaden för ADHD-läkemedel den största enskilda budgetposten för läkemedel inom både barn- och ungdomspsykiatrin och inom vuxenpsykiatrin. Köerna och väntetiderna till både BUP och vuxenpsykiatrin har ökat kraftigt och många söker sig nu till psykiatrin för att erhålla en ADHD-diagnos och därigenom också få en läkemedelsbehandling.

Min tolkning är att det har blivit så här på grund av att ett speciellt narrativ har accepterats av samhället som varande ”sanningen” och som därför alla aktörer i samhället ska följa. Detta narrativ innebär att ADHD ska tolkas vara orsakat av en ärftligt betingad biologisk förändring av hjärnans sätt att fungera och som därför lämpligen behandlas med läkemedel (det neuropsykiatriska narrativet). Detta narrativ lyfts fram av till exempel Socialstyrelsen och har lett till att upplevda avvikelser hos barn och vuxna i koncentrationsförmåga och/eller aktivitetsreglering ska benämnas vara av neuropsykiatrisk karaktär, ska diagnostiseras och därefter behandlas med läkemedel. Förhållanden under uppväxten eller andra psykosociala förhållanden är enligt detta narrativ oviktiga för att AD/HD ska uppkomma.

Intressant är att detta ”neuropsykiatriska” narrativ har getts företräde under förespeglingen att det är vetenskapligt underbyggt, att det alltså utgör en vetenskaplig ”sanning”. Om detta narrativ verkligen utgör den bästa möjliga sammanfattningen av tillgänglig vetenskaplig kunskap så borde källor för detta narrativ enkelt kunna ges när sådana efterfrågas. Framför allt borde detta vara enkelt tillgängligt i ett öppet och demokratiskt samhälle som Sverige anses vara. Men är det verkligen det i dagens Sverige?

Vad händer när det neuropsykiatriska narrativet granskas?

Jag har under en period granskat hur medier och myndigheter använder, beskriver och förklarar vad de anser att neuropsykiatri och ADHD är för något och skrivit till dem och begärt vetenskapliga källor som grund för deras påståenden. Svaren är häpnadsväckande och vetenskapliga källor redovisas inte. Det jag granskat är bland annat artiklar om neuropsykiatri och ADHD i Dagens Nyheter, i rapporter och riktlinjer från Socialstyrelsen och i kunskapsunderlag och rapporter från Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolinspektionen. Det jag avser att göra i en serie av inlägg är att beskriva vad mina vetenskapliga granskningar har visat och de svar jag erhållit från respektive aktör över de källor som de har använt som grund för sina påståenden.

Läsare av dessa inlägg ges möjlighet att allt eftersom bedöma om granskningarna och svaren jag erhållit visat på att trovärdiga vetenskapliga källor kan uppvisas som stöd för det som de påstår om neuropsykiatri och ADHD. Läsare kan också bedöma hur väl respektive aktör följer sina egna riktlinjer och regler för vetenskaplighet och faktabasering av det som publiceras.

Tomas Ljungberg
leg. läkare, docent i farmakologi vid Karolinska institutet