Att se på utan att agera

1
308

Häromdagen kom det in en förälder på mitt barns förskola. Föräldern verkade stressad och hade en binge papper i handen. Han sa: ”Mitt barn är på BUP och kommer senare och BUP ville att förskolan skulle fylla i de här pappren. Jag vet inte vad det är för något.” Just den personal som han hade framför sig visste inte vad han pratade om, men efter en liten stund kom en annan, som med lugnande stämma sa ”jag vet vad det är, vi fixar det”.

Där satt jag. Funderade med mitt barn i famnen. Skulle jag säga något? Skulle jag berätta om Peter C. Gøtzsches bok ”Mental överlevnadshandbok”? Helt ärligt, så fanns den tanken möjligen en millisekund i mitt huvud. Det var inte länge. Jag fokuserade på att andas och känna tacksamhet över att jag lärt mig det jag lärt mig och förstår det jag förstår. Tidigt i mitt föräldraskap leddes jag in på Jesper Juul, Marshall B. Rosenberg och Petra Krantz Lindgren, som stärkte mig i tron att man inte ska tjata, gnata och förmana. Man behöver försöka förstå vilket behov som inte är tillgodosett, som ligger bakom beteendet. Och det är svårt, jättesvårt, särskilt i början. Då är det absolut enklare att prata om hur ”man ska bete sig”. De icke tillgodosedda behoven, de obesvarade känslorna syns ju inte. Det blir kanske lite dålig stämning, men herregud det är ju så det är att vara förälder.

Eller så är det inte så. En av de bästa sakerna med att bli förälder är att det öppnar upp så många möjligheter i en själv, att se sig själv, hela sig själv och ha medkänsla med sig själv, att inte vara ett offer, att ta ansvar för när jag brusar upp, att ge sig själv utrymme att lugna sitt inre. Ibland säger jag ”nu behöver jag vara ifred en stund och lugna mig, så att jag kan vara snäll”. Barn ska däremot inte vara ifred och lugna sig. Det behöver jag som vuxen förstå. Jag behöver hjälpa dem rida ut alla överväldigande känslor, sitta där bredvid dem eller ha dem i famnen, så att de känner min puls, min andning, mitt nervsystem. För att kunna lugna behöver jag själv hitta mitt lugn först – och hur gör man det?

Jag minns när min psykolog sa ”gör sådant som gör dig gott”. Hon sa många kloka saker och många gånger, som den här, så behövde jag öva innan jag hittade det som gjorde mig gott. Jag hade liksom aldrig ställt mig själv frågan ”Vad gör dig gott?”. Jag var 25 år när jag upptäckte att jag överhuvudtaget hade behov. Att jag fick ha behov! Att alla människor har behov. Behov av närhet, kärlek, empati, förståelse, fysisk beröring, psykologisk kontakt, trygghet, lugn, aktivitet, rörelse, mat och dryck – SÖMN. Efter flera års övande, kom jag på mig själv med att stå i duschen. Värme var en av de saker som gjorde mig gott och lugnade mig. Istället för att bråka med mannen gick jag in i duschen. Någon sa att det gör gott att tända ett ljus och titta in i lågan, en stund varje dag, att det skänker dem stillhet. Någon tränar, någon spelar instrument, någon träffar vänner. Det spelar ingen roll vad man gör bara man inte skadar sig själv eller någon annan. Sofia Viotti är en psykolog som specialiserat sig på självmedkänsla. Se om det talar till dig – eller kolla på någon video med Gabor Maté på Youtube.

Och jag tänker på det här barnet, som tydligen ska utredas på BUP. Jag vet inte varför, men jag vet att det nästan aldrig slutar bra. Det kommer en etikett och en mur som står i vägen för äkta kontakt, förståelse och kärlek. Varför måste vi göra våra barn så illa? Hur länge kan jag se det här utan att göra något – och vad ska jag göra när jag vill agera?

Miss Connection

1 COMMENT

  1. Gillade sista stycket bäst, att det nästan aldrig slutar bra med en kontakt på bup(eller annan psykiatri) och att det hindrar verklig förståelse.

    Man kan fråga sig om det går att reformera psykiatrin eller om den helt enkelt bara behöver skrotas.