”Condition branding” – ett sätt att göra mänskliga känslor till sjukdomar, störningar och dysfunktioner i syfte att kunna sälja behandlande produkter (läkemedel).
Jag introducerades för begreppet ”condition branding” när jag för en tid sen läste Markham Heids artikel How drugmakers influence our beliefs about mental illness. Sällan har det varit mer aktuellt än nu att titta närmare på begreppets innebörd. I en tid då både våra myndigheter och media, på löpande band, sprider information som strider mot både vetenskap som beprövad erfarenhet.
Det går inte att sälja ett läkemedel som det inte finns något problem för. Det är orsaken till att läkemedelsbolagen spenderar miljarder och åter miljarder på marknadsföring av både psykiatriska tillstånd och läkemedel. Och de gör det med stor framgång måste man säga.
Genom att skapa och marknadsföra psykiska ”sjukdomar”, ”störningar” och ”dysfunktioner” har man skapat en marknad som visat sig vara mycket gynnsam för läkemedelsbolagen och deras aktieägare. Att flera läkemedelsbolag har en större omsättning än vad somliga länder har som sitt BNP kan ses som ett exempel på detta.
Det finns olika sätt för läkemedelsbolagen att få ut sin information. Nedan några exempel.
- Genom finansiering av intresse- och patientorganisationer (som de ibland varit med och bildat själva) som sprider information om psykiska sjukdomar, störningar och dysfunktioner och deras behandling.
- Genom finansiering av upplysnings- och ”antistigmakampanjer” för att sprida information om de olika psykiska sjukdomarna, störningarna och dysfunktionerna som man ofta har varit med och lanserat. I USA Spenderade läkemedelsindustrin över 7 miljarder dollar (75 miljarder kronor) på direktmarknadsföring till konsumenterna (ett fenomen som egentligen är olagligt i Sverige). Av detta var drygt 8 procent genom olika typer av upplysningskampanjer.
- Genom intensivt lobbyarbete gentemot myndigheter och yrkesgrupper för att få dessa att känna igen nya ”medicinska” tillstånd och koppla dessa till en viss läkemedelsbehandling. Även inom denna verksamhetsgren spenderar industrin mångmiljardbelopp.
- Genom finansiellt stöd till forskning (som ofta designats/manipulerats av dem själva, vilket påvisats återkommande sedan en lång tid tillbaka).
- Genom påkostade konferenser och events där framstående (av industrin betalda) läkare håller föredrag som tjänar industrins intressen.
- Genom utbildningsmaterial till olika yrkesgrupper om psykiatriska (eller andra) tillstånd i syfte att marknadsföra en för industrin gynnsam förståelseram kring tillståndens orsaker, förekomst och svårighetsgrad.
- Genom donationer till vårdinrättningar och ideella intresseorganisationer.
Listan kan göras betydligt längre. Egentligen är det bara fantasin som sätter gränserna sätten att med enorma ekonomiska resurser få ut ett budskap.
Det finns otaliga exempel på där läkemedelsbolagen satsat hårt för att vinna. Och också vunnit. Ett sådant exempel är läkemedelsbolagets GlaxoSmithKleins (GSK) kampanj för ”antidepressiva” läkemedlet Paxil (i Sverige Paroxetin).
Efter att amerikanska läkemedelsverket, FDA, godkänt läkemedlet Paxil (Paroxetin) för behandling av social ångest (social anxiety disorder, SAD) spenderade GSK år 2000 över en miljard kronor för att marknadsföra diagnosen social ångest bland terapeuter och allmänheten. Ett för företaget lyckat drag om man ser till marknadsföringskampanjens resultat: över 25 miljoner förskrivna recept redan året efter (2001).
Med tanke på att läkemedelsbolagen kontrollerar så gott som varje informationskanal om psykiskt lidande och läkemedel så är det inte konstigt att våra myndigheter, läkare och medier har gjort industrins propaganda till gällande sanningar om både orsakerna till och behandlingen av lidandet. Man behöver inte delta i industrifinansierade evenemang för att bli påverkad av den industrifinansierade informationen. Den finns överallt.
Mot bakgrund av ovan är det kanske inte konstigt att de biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven dominerar i vårt samhälle idag. Den informationen som allmänheten får kommer inte alltför sällan genom myndigheter, vårdpersonal och media.
Det är inte lätt som enskild medborgare att fördjupa sig i bakgrunden till informationen. Än mindre i aktuella forskningsläget och i forskningsdesignen bakom varje enskild studie. Dock förväntar jag mig mer av både våra offentliga myndigheter och medier (som ska förmedla opartisk och mångsidig information präglad av kvalitet, relevans och folkbildningsambitioner) än att de ska gå i läkemedelsindustrins ledband och sprida deras propaganda.
Vi kan inte fortsätta låta läkemedelsindustrin och dess ”condition branding” identifiera och definiera problemen. Inte om vi verkligen vill förstå och avhjälpa människors lidande och förbättra folkhälsan i Sverige.
Lasse Mattila
