Idag lyssnade jag på panelsamtal med riksdagspartierna om psykiatrin. Ett samtal arrangerad av Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Ingången i samtalet handlade om tillgänglighet, jämlikhet och rättssäkerhet inom vård och omsorg; om behovet av ökat brukarinflytande inom vården; samt långsiktig finansiering av brukarorganisationerna (inom NSPH, som dock bara en av många organisationer i Sverige som driver ”brukarfrågorna”).
Det jag främst tänker på efter dagens panelsamtal är hur övergripande och oreflekterat vi ofta pratar om behovet av ”bättre vård”, ”stora satsningar på det suicidpreventiva arbetet”, ”mer pengar till psykiatrin”, ”mer resurser till patientorganisationer”, ”ökat patientinflytande” och så vidare.
Att satsa mer pengar i dagens dysfunktionella och på många håll rent av kontraproduktiva system, utan att i dessa system föra in relevant kunskap om psykiska ohälsans bakomliggande mekanismer, hjälper inte våra behövande och förbättrar inte folkhälsan.
När det gäller det idag dominerande paradigmet kring psykisk ohälsa har detta visat sig vara både otillräckligt och rent av kontraproduktivt när det gäller att avhjälpa och förebygga psykiskt lidande. Det är också detta som gör att både FN och WHO uppmanar till en perspektivförflyttning från de idag dominerande biomedicinska och farmakologiskt inriktade perspektiven mot mer personcentrerade och rättighetsbaserade perspektiv. Perspektiv som synliggör de ofta multifaktoriella och kontextuella orsakssambanden bakom lidandet.
Att det behövs stora strukturella satsningar på många plan i vårt samhälle är uppenbart. Men vi behöver också diskutera och förändra den syn på lidande som dominerar idag. Vi behöver inse att de olika uttryck på lidande som vi idag benämner som psykisk ohälsa, eller än mer cyniskt som psykisk sjukdom, egentligen är funktionella reaktioner på svåra och överväldigande livssituationer. Och ska också ses och bemötas som det.
Lasse Mattila
Mycket bra skrivet Lasse. Håller helt med.
Tråkigt att partierna är som dom är på detta område.
En annan reflektion på det här med, ökat patientinflytande.
Då tänker jag att det ibland kan bli lite som att den som är “behandlare” rakt ut frågar hur patienten vill att det ska se ut. Liksom för att vara tillmötesgående, vilket inte behöver vara fel.
Men kan bli som att man inte kan se patientens problem och/eller orsakerna, utan måste få regi av patienten.
Delvis kan detta så klart handla om personkemi, men på ett djupare plan handlar det nog också om psykiatrins ramverk, riktlinjer, hur personer väljs ut som lämpliga inom psykiatrin, eller hur man tänker om mänskor, m.m.