Jag ser det rätt ofta. Och jag har varit där själv där läkare inom psykiatrin ger patienter flertal diagnoser fastän dessa egentligen är symtom på C-PTSD (komplext PTSD) dvs. traumaresponser. Men eftersom man inte bedriver traumamedveten omsorg ger man patienter med dessa naturliga traumaresponser diagnos efter diagnos.
Det är inte ovanligt att folk får diagnosen PTSD och enligt psykiatrin även har bidiagnoser som till exempel ätstörning, självskadebeteende, GAD (generell ångestsyndrom), panikångestsyndrom, missbruk mm. Dessa patienter har enligt psykiatrin något som heter samsjuklighet dvs. flera diagnoser samtidigt.
Som jag har skrivit i ett inlägg tidigare hade jag genom åren samlat på mig 14 olika diagnoser (se inlägget ”ett hopkok av diagnoser”). Efterhand som jag fick mer och mer traumabehandling blev det ganska snabbt uppenbart att dessa diagnoser allihopa var traumaresponser. Den enda diagnosen som jag egentligen har, om man vill kalla allt diagnoser, är C-PTSD dvs följden av komplexa trauman som pågått under lång tid i barndomen. Dessa trauman i barndomen ger givetvis konsekvenser när man blir vuxen eftersom man inte växer ifrån traumaresponser och det man har varit med om som varit för svårt att hantera. Det är dessa konsekvenser som visar sig i vuxenlivet som psykiatrin kallar för en rad olika diagnoser. Men det är de inte! Man har inte C-PTSD och ex. 5 olika diagnoser på det. För de 5 diagnoserna utöver C-PTSD är just dessa konsekvenser man tvingas leva med som redan ingår i problematiken med C-PTSD. Psykiatrin särar inte på diagnoser och traumaresponser.
När man läser på om C-PTSD ser man snabbt att patienten med den diagnosen lider av extremt många olika symtom, eller traumaresponser. Exempel på några symtom vid C-PTSD är t.ex. ångest, ätstörning, diverse olika missbruk, smärtproblematik, självskadebeteende, olika dissociativa tillstånd, sömnstörningar och mycket mer. Detta finns att läsa om ett klick borta på vilken sida som helst som handlar om C-PTSD. Hur kommer det sig att psykiatrin inte ser detta och utan istället ger patienter flertal diagnoser så att de till slut bara består av just det, en person med massa etiketter på när allt som är problemet är att de upplevt svåra trauman när de var barn? Man kan inte ha C-PTSD OCH ex Eips (emotionell instabil personlighetsstörning) eller ätstörning eftersom det redan ingår i C-PTSD!
Det är egentligen ganska enkelt. När man har upplevt trauman under lång tid som barn får man olika problem längre fram om man inte fått direkt adekvat hjälp för trauman efter det hände dvs. när man fortfarande var ett barn. Ett mycket vanligt problem många får som varit med om trauman redan i ung ålder är att man har stora svårigheter med att reglera och hantera känslor, en snedvriden bild på sig själv och sin kropp, starka känslor av skuld och skam och kroppsminnen som psykosomatiska smärtor. Detta gör att många utvecklar destruktiva beteenden för att orka med livet med dessa följder och svårigheter. Några beteenden är just det som psykiatrin kallar för bidiagnoser men som bara är sätt man utvecklat för att bekämpa de hemska följderna av det man tvingats uppleva. Klassiska exempel på vanliga destruktiva beteenden är just olika självskadebeteenden, ätstörning, missbruk. Många har flera destruktiva beteenden samtidigt eftersom de inte orkar med att leva med alla känslor och konsekvenser efter hemska trauman som barn. Man kan helt enkelt inte hantera det som hänt en och då letar vår kropp ut en väg för att dämpa dessa känslor och tyvärr blir det självdestruktivt men ett sätt att orka leva. De är överlevnadsstrategier. Utan dessa skulle många tyvärr tar livet av sig. Dessa beteenden fyller därför en funktion. De är inte diagnoser för sig utan följder (symtom, traumaresponser) av just C-PTSD!
Det säger sig självt att det framkallar ångest när man inte kan hantera och reglera känslor. Så varför ger man någon diagnoserna C-PTSD och GAD och panikångestsyndrom när olika slags ångest är en naturlig följd av att inte kunna reglera känslor, vilket redan ingår i C-PTSD? Det blir kaka på kaka. Det enda psykiatrin gör är att överdiagnosticera och därmed ofta övermedicinera för att de tror man har samsjuklighet. De ska medicinera de känslosvängningar med ex stämningsstabiliserande och/eller antidepressiva. Sen ska de medicinera de dissociativa tillstånd (som också är vanliga följder efter svåra trauman och som ingår i C-PTSD) med antingen lugnande eller i svåra fall antipsykotiska preparat. Sömnstörningar som ex. insomnia är heller ingen diagnos för sig utan återigen är det vanligt om man är traumatiserad att inte kunna sova och det ska av psykiatrin ytterligare medicineras med div sömnmedicin och bl.a. narkotikaklassade preparat. Sen medicinerar man självskadebeteende med att ge lugnande. Till slut är listan på mediciner längre än ett A4 papper och namnen på diagnoser staplar sig. Själv har jag fått 48 olika psykofarmaka. Psykiatrin dämpar symtom utan att behandla orsaken. Jag är absolut inte emot mediciner. Stödmedicinering kan rentav vara nödvändig, ja t.o.m. livsnödvändig. Men stödmedicinering kan aldrig ersätta en traumabehandling utan ska användas som ett stöd för att orka med traumabehandling om det behövs. Många inom psykiatrin får endast medicinering som behandling.
Att ha obehandlad C-PTSD innebär just att leva med så många symtom att det skulle kunna se ut som att man lever med 14 olika diagnoser.
Det psykiatrin försöker att medicinera är konsekvenser av naturliga följder, det är så kroppen fungerar. Den skyddar sig på olika sätt och hittar sen vägar ut för att orka leva med allt det man inte kan hantera annars, för att vi inte är gjorda att kunna klara av så svåra och åratal långa trauman när man är ett barn. Inte ens en vuxen klarar av trauman utan att det blir naturliga reaktioner på det. Så varför ska psykiatrin sjukförklara människor genom att stapla diagnoser istället för att förstå att alla dessa är olika traumaresponser som man oundvikligt behöver hjälp med genom adekvat traumabehandling? Svaret är tyvärr det som jag nämnde i början, psykiatrin jobbar inte enligt TMO (traumamedveten omsorg), kunskaper och förståelse kring följderna av trauman saknas inom allmänpsykiatrin och traumabehandling för C-PTSD får man nästan inte tag på alls eller så står man i kö väldigt lång tid och får bara ett visst antal behandlingar för att man anser man då är färdigbehandlad. Man förstår inte hur svårt skadad man har blivit och hur omfattande och mycket behandling och hjälp man behöver i flera år för att kunna läka dessa sår på en människa som varit med om hemska upplevelser när man bara var ett barn.
Så, när någon säger att de lider av C-PTSD vet jag redan att de har många olika och svåra traumaresponser de tvingas kämpa med dagligen. Jag vet att de har dissociationer, ev. fysiska smärtor, inte kan sova ordentligt, kämpar med ångest, har ev självdestruktiva beteenden, svårt att äta ”normalt” för att man inte har en rätt kroppsuppfattning och man därför äter för mycket eller för lite eller får mycket ångest av att äta etc. Jag vet att deras problem är väldigt många och livet är oerhört svårt att orka med många gånger. En enda diagnos men så många symtom. Man behöver inte sätta etiketter eller diagnoser på alla dessa följder man lever med. De gör bara att man sjukförklarar en människa som har normala reaktioner på onormala tidigare händelser.
Bianca X