RSMH/Revansch, nr 4 2021
Daniel Leksells mamma var 72 år och hade bara dagar, i bästa fall veckor, kvar att leva enligt vården. Men när palliativ vård sattes in och psykofarmakan togs bort piggnade hon till och började både äta och prata igen. Idag bor hon på ett vård- och omsorgsboende. Daniel Leksell frågar sig varför så felaktiga vårdbedömningar ska behöva accepteras.
Daniel Leksells mamma har levt med svår psykisk ohälsa de senaste två decennierna, och innan dess en lättare ohälsa. En djup depression kom i samband med östrogenbehandling. Hon har haft hallucinationer och vanföreställningar, diagnosen är bipolär typ 2. I långa perioder har hon knappt ätit. Hon har varit inlagd flera gånger i den psykiatriska slutenvården, behandlats med elbehandling, injektioner med neuroleptika och minst 30 olika sorters psykofarmaka.
Läsvärd, högst relevant, fin och viktig artikel.
Jag blir superupprörd när jag läser om hur äldre drogas bort. Det uppmärksammades väl för ett par år sedan, hur något liknande hände en kvinna som hade fått en demensdiagnos, men som, när medicinerna togs bort, plötsligt inte hade demens längre, och fick tillbaka en högre livskvalitet.
Jag kan oroas över hur många det kan tänkas vara, som inte har lika bra anhöriga, och därmed bara tynar bort i drogpåverkat tillstånd. Drog, är rätt benämning, eftersom bensodiasepiner är narkotika. Ofrivilligt narkotikaberoende på äldre dar, blir nog en del, fastän rätt behandling hade varit något helt annat.
Att vara en bra anhörig, är en viktig del, men jag tror tyvärr inte många är det, utan bara sväljer vad läkare säger som absolut sanning. Det är alltid lättast, att bara okritiskt lyda.
Konstigt att inte fler skräms över att bli gamla en dag.
Det som Per Sternbeck säger i artikeln, är också viktigt.