Diagnosen; psykiatrins trojanska häst

0
325

Det är svårt att säga “stoppa psykiatrin” då det psykiatriska industrikomplexet —finansierat och kontrollerat för att maximera försäljning av psykiatriska läkemedel — skickligt tar all kritik och vänder det till att uppfattas som kritik av dem som mår dåligt och hamnat i beroendeposition till industrin.

Likt en trojansk häst gömmer sig industrin inuti en fint förklädd insåld idé om vikten att prata om psykisk ohälsa, att stoppa stigmatisering och hjälpa människor få en diagnos. För utan diagnos får man ingen hjälp.

Rörelsen rider framåt, men inuti gömmer sig slutprodukten av att man genom diagnosen öppnar dörrarna för psykiatrisk vård — psykiatrisk medicinering och skapandet en livslång kund som utvecklar ett statligt subventionerat drogberoende. Inte så sällan mot personens vilja, där andra hemska överraskningar i form av tvångsinlåsning eller elchocker hamnar på menyn — inte heller sällan som en respons på att tysta ner de klagomål och psykiskt lidande som är en naturlig produkt, av att gå från hopp om hjälp, till våldsamma biverkningar och en ”inboxning” av personligheten som inte alla individer enkelt köper.

Med tanke på psykiatriska läkemedels skadliga och dramatiska effekter är det är det konstigt att de i princip i jämförelse med andra tyngre läkemedelspreparat har noll krav på objektiv testning och utredning inom vården. En psykiatrisk medicin kan ges till en patient på under en kvart utan någon som helst vetskap om personens hälsa och livsstil.

Det är också för det första konstigt att man väljer att lyfta fram de röster som upplever sig hjälpta av medicin — även om de enligt de majoriteten av studier tyder på placebo eller rent utav är en effekt på att man av medicinen blivit så bortkopplad att man inte längre bryr sig — och kanske av omgivningen blir lättare att hantera. Men för det andra struntar helt i att lyfta fram, rapportera eller ens se att läkemedelsbiverkningar och skador är just det, inte nya diagnoser eller inbillningssjukdomar från patienterna.

Slutprodukten av ett diagnossamhälle är enligt ekvationen: problem, reaktion, lösning. Läkemedelsföretagen har skapat problemet — diagnosen. Och de har en färdig lösning.

Men om medicinska diagnoser inte finns, utan de är en social konstruktion, i syfte att maximera vinst. En trojansk häst som lurar patienterna. Behöver man då verkligen en diagnos för att känna sig förstådd, sedd, hörd och hitta en identitet i ett isolerat, naturfrånvänt samhälle?

Många hävdar att om vi inte skulle ha några diagnoser skulle det leda till att människor inte får rätt hjälp och att det skulle slita upp den funktionerande vardagen, anpassningen och självacceptans som diagnosen möjliggjort.

Men att diagnosen försvinner, minskar inte chansen till hjälp – eller som jag skulle vilja kalla det; stöd — då stödet måste vara anpassat till individens unika behov, prövningar, livshistoria och mål. Det skulle ställa krav på ett holistiskt synsätt och en nyanserad bild av att vara människa. Detta synsätt skulle bara minska en sak — chansen för läkemedelsföretagen att maximera sin försäljning.

Om jag säger “stoppa psykiatrin” och “stoppa diagnoser” och “stoppa medicinerna” — menar jag stoppa läkemedelsindustrins påhittade vetenskap och vinst på människors livs bekostnad.

Statistiken visar att psykofarmaka inte fungerar, behovet av en diagnos är socialt konstruerat och skickligt marknadsfört, toppstyrt av läkemedelsföretagen som säljer lösningen. Utan en diagnos, finns det inte längre en hållhake, ett sätt att smyga sig in.

För vad skulle vi säga till alla ex-alkoholister eller andra brukare av exempelvis narkotikaklassade preparat om man gav dem spelrum i media att berätta hur droger verkligen hjälpt dem funktionera i sina liv — medan missbrukare som blivit nyktra och hittat en ny väg i livet förbjuds prata om skador och biverkningar dessa droger kan ge.

Stephen King förnekar knappast kokainets förtjänst till hans författarsuccé och nästan omänskligt snabba produktion av böcker. Eller gängen i Silicon Valley eller på Wall Street som inte kan leva utan diverse substanser för att hänga med i konkurrensen. Många känner nog droger har sin plats för individen att själv välja och definiera vad som hjälper dem för deras unika situation. Men inte behövs en diagnos och inte använder man en ursäkt om kemisk obalans eller påstår att ett liv utan droger är omöjligt — hur djupt ner i beroendet, levnadsstandarden och det “sociala funktionerandet” man än ligger.

Och utan diagnosen, utan en medicinsk anledning, vad har företagen för anledning? Den kemiska obalansen och andra teorier om varför psykiatriska läkemedel fungerar har inte bara visat sig vara falska, de är också skapade i efterhand för att skapa ett problem som aldrig fanns från början. Diagnoserna och medicinerna går hand i hand.

Tar du bort dem har du individer, som är under stress, med sin unika historia, trauma, sociala roll, mentala resurser och spelrum i livet. Det kräver givetvis en holistisk syn, krav på medmänsklighet, empati, förståelse och framför allt tid och resurser för att hitta en bra lösning — hållbar och växande på sikt. Detta är givetvis emot hur samhället är uppbyggt, med kortsiktiga lösningar som maximerar vinst, ignorerar lidande och pressar in människan i en social och kulturell kontext som är enormt destruktiv och ohälsosam.

Att felet ligger i samhällets uppbyggnad och att vi lever emot vad som skapar hälsa —mentalt, kroppsligt och spirituellt — är inte en agenda som genererar vinst för de intressen som styr psykiatrisk vård.

“Därför ligger felet hos dig. Vi ska hjälpa dig hitta en diagnos. Och ligger felet inte hos dig så tänker vi lägga felet hos dig om du vägrar ta emot diagnosen. För har du ingen diagnos då blir det dubbelt fel. Vägrar du medicinen blir du ännu mer fel. Vi säger du är rätt och okej som du är — så länge du förblir vår kund. Vill du ta dig ur vår beroenderelation så har vi inget annat att erbjuda. Och den nya gemenskap du äntligen hittat, inom ramen för psykiatrins dogma, den hotas du att bli utesluten från.”

Diagnos. Medicin. Profit. Psykiatrins heliga treenighet.

Vi rör oss allt mer mot en en bio-psykiatrisk världsbild där känslor, beteenden och upplevelser systematiskt tillskrivs som psykiska sjukdomar och diagnoser – och de bemöts inte med djup förståelse för individens komplexa livspussel och unika sätt att försöka hantera livets påfrestningar. Likt en robot ska människan avkodas till varje pris. Ett pris som gynnar de som säljer läkemedel och diagnoser — men inte de individer som söker hjälp för livets påfrestningar.

Det kanske bara är en tidsfråga innan kritiken — som idag riktas mot den nästan religiösa övertygelsen om vikten av diagnoser och medicin — i sig ses som ett tecken på en avvikande mental störning.

Albin Gustafsson