Att bli medicinfri – hur svårt kan det vara? Jättesvårt, visade det sig. Yrsel, illamående, magkramper, fruktansvärt ont i hela kroppen, ångest, gråter lätt för vad som helst, svettas extra, kissar på mig, ilande känsla i huvudet, ’brainzaps’, suddig syn, overklighetstankar, känsla av meningslöshet, mardrömmar, suicidtankar.
Jag sitter på vårdcentralen och är återigen utmattad. Vet inte för vilken rad i ordningen. Jag är trött och ledsen. Läkaren berättar att hen tror att jag skulle vara hjälpt av SSRI för min ångest. jag protesterar lätt och frågar om det inte kan vara så att min traumabakgrund ställer till det för mig. Som jag minns det har jag alltid haft oro. Jag har från det jag var ett litet barn haft ont i magen. Varit rädd.
“Nej”, svarar läkaren bestämt. “Du har en kronisk depression det behandlas bäst med SSRI preparat”.
Jag försöker berätta att jag inte alls är så förtjust i att ta tabletter, jag tar knappt värktabletter vid huvudvärk. Jag har istället tänkt att jag är för trött eller druckit för lite vatten så jag vilar och dricker vatten. Vid feber tar jag en Ipren eller Alvedon. ”Ta SSRI”, upprepar läkaren, ”se det som om du har diabetes och behöver insulin för att må bra”. Men jag har inte diabetes. ”Nä, men du har oro och ångest”, informerar läkaren.
Jag går ut från vårdcentralen den dagen för ca 16 år sedan, med ett recept på SSRI sertralin som sedan byttes ut mot fluoxetin. Jag får veta att vid insättningen kan jag uppleva lite ökad ångest de första 14 dagarna vid insättning, sen lättar det när jag har vant mig vid preparatet och då ska ångesten minska. Ju mer symtom vid insättningen av preparatet, ju mer visar kroppen att jag har behov av SSRI meddelar läkaren. Inget att vara orolig över. Jag får också med ett recept på sömnmedicin, ifall jag har svårt att sova under tiden för insättning av preparatet. Det ska jag ta med försiktighet, den medicinen däremot är beroendeframkallande.
Där och då startar ett helvete för mig, jag har svårt att sova, har sådan enorm ångest. För första gången i mitt liv drabbas jag av självmordstankar, så starka att jag vid ett tillfälle gör ett självmordsförsök. Det trots att jag är mamma till två underbara pojkar som jag älskar och vill finnas för och se växa upp.
Det börjar med tankar om att jag inte behövs på jorden, jag tänker att världen skulle bli en bättre plats utan mig. Jag bär med mig de tankarna inom mig, tyst, berättar inte får någon. För vem skulle man anförtro dessa mörka tankar. Efter ett tag, eller ganska så snart blir de tankarna en verklighet för mig. En dag när jag sitter på jobbet så får jag en aha-upplevelse. Om jag bara försvinner från jorden så kommer alla att må bra. Vad märkligt att jag inte har fattat det förut. Där och då infinner det sig en sådan lättnad inom mig. Det är som om jag fått svaret på all den oro och ångest jag alltid burit. Det är jag som måste försvinna. För första gången på länge upplever jag en inre frid, en enorm lättnad. Dagen efter gör jag ett självmordsförsök. Jag överlever det. Jag blir inlagd på psykiatrin och ytterligare medicinerad. Jag frågar igen, kan det inte vara det barndomstrauma jag är uppväxt med som medför flashbacks och mardrömmar? Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp i min barndom och alltid varit rädd och känt oro.
”Du har en kronisk depression står det i dina journaler”. Ok. Jag gör testet för borderline, men det stämmer jag inte in på. ”Nä, borderline har du inte”, upprepar läkaren. ”Men du är deprimerad”.
Efter ett år så bestämmer jag mig för att sätta ut medicinen. Jag vet att jag inte vill fortsätta äta den. Jag upplever att jag inte mår inte bra av SSRI. Jag bokar in ett besök hos min läkare på vårdcentralen som säger att när du sätter ut SSRI så delar du den på mitten, tar 50 % dos, sen tar du halva och väntar ett par veckor. Sen ska det vara klart. Jag går hem med den instruktionen och misslyckas, då och vid ytterligare tre tillfällen. Allt slutar med att jag får höja till maxdos och börja om. Jag ger upp och tänker att jag får se det som om jag har diabetes och behöver insulin för att leva.
När jag ätit medicinen upplever jag att jag som ofta varit så tyst och blyg, vågar ta för mig mer. Jag slutar liksom känna. Jag börjar bli extremt gränsöverskridande och utsätter mig helt plötsligt för stora risker. Det är som om jag helt slutar att känna. Jag blir slarvig både med vad gäller min ekonomi, jag som alltid haft en budget, börjar köpa saker jag inte behöver. Jag har ett gränslöst beteende både vad det gäller sexuella relationer och hamnar ofta i konflikt med andra på mina arbetsplatser. Jag bryr mig inte, jag reflekterar inte. Jag stannar inte upp. Jag känner inte heller igen mig i det beteende som jag skapat mig. En dag när jag är över 40 år är jag ute på en promenad. En helt vanlig kväll. Det regnar lite lätt och jag ser mig själv stanna upp vid en gatlykta, likt det vägskäl lilla Lucy hamnar vid i berättelsen om Narnia.
Jag upptäcker att tårarna bara rinner. Jag tänker; Va, jag som aldrig gråter. Jag tänker att 83 år är den ungefärliga medelåldern för kvinnor i Sverige att leva. Jag är straxt över 40, jag har alltså 40 år kvar att leva. Jag orkar inte det. Jag vill kanske leva men jag orkar inte. Jag är vid denna tidpunkt gift, har två fina söner, en högskoleutbildning och en påbörjad magisterutbildning. Jag har jobb med hyfsat betalt, vänner. Utåt sett har jag väl säkert uppnått en del.
Jag har också konsumtionsskulder, en vänskapsrelation som betytt enormt för mig som brast, jag har bråk på jobbet. Jag är trött. Jag är så enormt trött. Jag äter SSRI och jag har vid den här tidpunkten gått i mängder av terapi. Kostsamma sessioner där jag inte berättat så mycket eftersom jag inte orkat närma mig mitt barndomstrauma. Jag har länge levt med bilden av att jag är en överlevare som inte fått ett enda symptom av en barndom med systematiska sexuella övergrepp av flera förövare. Jag lever med skammen som ständig följeslagare. Mitt i allt detta hittar jag en självmordsklinik i ett annat land, dit kan man få komma och avlutat sitt liv, bland annat om man har en psykisk ohälsa som bedöms som kronisk. Jag drar ut mina journaler där det står att jag har en kronisk depression. Alltså inget hopp kvar.
Jag tar sedan kontakt med en psykiater och får komma för ett första bedömningssamtal. Jag tar med mig informationen om kliniken och en önskan om att få en underskrift. Psykiatern är också psykoterapeut och arbetar med DBT (dialektisk beteendeterapi) . Hen berättar att det absolut kan vara så att en persons psykiska lidande är så svårt att det kan vara ok att få en underskrift men hen vill arbeta med mig först i psykoterapi och sedan tar vi upp ämnet igen.
Jag har ju som sagt vid den här tidpunkten gått så många år i olika terapiformer, så jag har ju inget att förlora. Jag vet att jag vill leva, (eller jag tror det) men jag orkar inte. Jag får i den terapin möjlighet att lära känna mina känslor, benämna känslan, se vad den får mig att känna, se vad den får mig att vilja göra. Jag får verktyg att hantera mina starka impulser, och eftersom DBT är mindfulnessbaserad metod får jag också verktyg att leva i nuet. Jag blir fri från mina flahsbacks som dagligen plågat mig, och skrämt mig då de dyker upp helt utan förvarning, triggas av en lukt, ett ord osv.
Vi jobbar sedan vidare med att sätta ut min medicin. Hur svårt kan det vara tänker jag? Jättesvårt, visar det sig. Jag har idag specialbeställda kapslar med den dos jag ska ha. Det med anledning av att läkemedelsverket inte har den dosen. Det finns ingen allmän rekommendation att ta så låg dos som jag gör just nu för att bli fri SSRI. Med anledning av att SSRI inte klassas som beroendeframkallande preparat så ska man kunna sätta ut medicinen inom ett par månader. Jag är nu snart inne på mitt tredje år med utsättningen. De gånger jag har sänkt dosen för snabbt har jag nästan förlorat livet, då mina impulser att hoppa framför ett tåg varit så starka och känslan av att det inte spelar någon roll om jag finns på jorden eller inte har tagit över mina dagliga tankar. Vid de tidpunkterna tänker jag att världen blir en bättre plats om jag inte finns kvar.
Jag följer nu den dos min psykiater skrivit ut. Jag har trots det alla de symtom du läste om i början av min berättelse. De är som värst dag 5 och har jag tur avtar de efter ungefär en månad. Efter den månaden känner ja enorm skillnad i mitt mående. Jag vaknar med tillförsikt inför livet, jag läser lättare, känner lukter på ett nytt sätt. Det är som om min hjärna verkar vakna till liv. jag tänker att nu håller jag på att läka.
Jag har en bit kvar men är övertygad om att jag inte ska ge upp – jag har fått smak på livet. Det liv jag både vill och orkar leva.
Anna, 47
