Sorgedikt av Peter Doland

1
35

Jag undrar
varför jag fortfarande lever
Det måste vara ett utslag av en ren
ytterlighet

Vad vill du? frågar behandlaren
Jag vill vara frisk, säger jag studsigt
– resten löser sig själv
vilket är nåt ni inte verkar fatta!

Jag mumlar
kan inte prata
inte tänka
allting lossnar fogar släpper
botten nådd
inte nådd
inte än
inte nu
förresten finns det ingen botten
inga seende
hjälpande händer
det finns bara protokoll
diarieföring insättning och utsättning
inläggning
om man orkar och kan

1 COMMENT

  1. Den var bra, Peter!
    Du har rätt i att det inte finns någon botten, och det är ju rätt läskigt, och att den mänskliga biten och individens berättelse försvinner rätt mycket, med den syn och det maskineri som idag finns kring psykisk ohälsa.
    Så som jag tolkar dikten.