Jag är så pass gammal att jag tydligt minns när SSRI-preparaten gjorde entré på den svenska marknaden under mitten av nittiotalet. Vi var early adapters, 20-någonting och designers på ett modeföretag i Stockholm som var på väg att erövra världen. När jag skriver detta har jag svårt att föreställa mig hur en hype skapades innan internet gjorde det möjligt, innan något kunde bli viralt, men jag minns samtalen som långt mer viktiga, någon som berättade, andra som lyssnade och spred vidare. Och magasinen – the Face, i-D, Dazed & Confused, Mojo – glansiga sidor där ljusen från lysrören på kontoret reflekterades och där ord, och framför allt bilder, berättade något om vår generation, något som inte redan sagts. Varje dag på kontoret skapades mer än mode, det var eviga samtal, skvaller, relationer som förstärktes och bröts och en väldig massa skitsnack. Ofta när jag kom hem var jag känslomässigt urlakad. Och mitt i allt detta virrvarr av interaktioner och stimuli dök Prozac Nation (1994) av Elisabeth Wurtzel upp, jag läste den aldrig då, men både boken och Wurtzel fyllde både magasinen och våra konversationer. Det började bli tydligt att fler och fler i min omgivning tog vad vi kallade Prozac, och fler och fler pratade om sina depressioner – depressioner som inte hade någonting att göra med det liv vi levde, eller den barndom vi haft, utan var helt kopplade till någon slags kemisk obalans i hjärnan som behövde balanseras. Det dröjde inte länge förrän jag, efter en tid i den intensiva miljö jag vistades i varje dag, själv började känna mig deppig. Jag sov dåligt, var ständigt trött och de glas med ”dagens” jag drack under mina utekvällar gjorde mig inte längre glad och danssugen, utan utlöste istället dramatiska hulkningar och undergångssvarta tankar. Tillslut fick jag rådet av några av mina kollegor och tillika vänner, att åka till psykakuten – något som så många i min omgivning gjort att de både kunde adressen utantill och utan problem återgav hela proceduren, vad jag skulle säga och göra för att få min egna dos med Prozac. Det blev aldrig någon Prozac för mig – den gången. En ung läkare konstaterade efter en handfull ledande frågor att jag inte var deprimerad, utan led av bipolär-sjukdom och istället behövde litium. Jag blev så skrämd att jag bestämde mig för att behandla min nedstämdhet med andra medel vilket innebar en flytt till Göteborg och byte av arbetsplats.
Om jag istället för att åka till psykakuten 1995 hade besökt en vårdcentral i Sverige 2021 och berättat om mina symptom skulle det vara långt ifrån säkert att jag skulle få diagnosen depression – mycket har hänt sedan nittiotalet. Bland annat har den så kallade monoaminhypotesen alltmer kommit att, om inte avvecklas, så i alla fall kraftigt nyanseras som orsaksförklaring för depression. Monoaminhypotesen, som lanserades på 60-talet, förklarar uppkomsten av depression utifrån en brist av signalsubstanser av monoamintyp, såsom serotonin, noradrenalin eller dopamin, det jag och mina kollegor kallade ”obalans i hjärnan”. Det är utifrån den hypotesen som SSRI-preparaten lanserades som botemedlet mot depression (Hillhouse & Porter, 2015). Men det skeende jag upplevde i mitten av nittiotalet, var i själva verket bara ett kort ögonblick i depressionens, melankolins, neurastenins, utmattningens historia, ett ögonblick då det plötsligt tycktes råda klarhet kring både sjukdomens uppkomst och dess botemedel. Ganska snart skulle det dock visa sig att de banbrytande biologiska förklaringsmodellerna och läkemedlen inte stod sig – när allt fler fick SSRI-preparat och dataunderlaget för forskning ökade blev det tydligt att medicinen inte gav så goda resultat som man tidigare trott, och nu kan man konstatera att bara en tredjedel av de som behandlas upplever positiva effekter (Hedlund, 2016).
Stressrelaterad utmattning och depression skiljs åt
Parallellt med den ökade vetskapen om att depression inte längre hade en entydig biologisk förklaring, började en separation ske mellan depression och det som nu identifierades som utmattning, orsakad av stressframkallande sociala faktorer, främst arbetsrelaterade sådana. Separationen skedde inte över en natt, utan påbörjades så smått från 00-talet fram till mitten av 10-talet då två händelser gör att separationen kan ses som tydlig. Det första är att nya arbetsmiljöföreskrifter införs (AFS 2015:4) som behandlar psykosocial miljö och arbetsbelastning – alltså ett politiskt erkännande av arbetsrelaterad stress som en huvudorsak till utmattning. Den andra händelsen är att diagnosen utmattningssyndrom införs som en sjukdom till följd av långvarig stress, och att den tidigare diagnosen utmattningsdepression då försvinner. Utmattningssyndrom accepterades av Socialstyrelsen som diagnos redan 2005, men kom att separeras från depressionsdiagnostiken först under 10-talet, diagnoskriterierna är dock fortfarande förvillande lika.
I och med separationen mellan stressrelaterad ohälsa och depression blir det också tydligare att kampen mot stressen är ett folkhälsoproblem som bör lösas med sociala åtgärder, de ökade sjukskrivningstalen kostar samhället miljarder, och man börjar tala om en stressepidemi. Nu är det inte längre obalans i signalsynapserna som gör oss sjuka, utan jobbet och vår livsstil.
När jag förra sommaren, nästan 25 år senare, till sist plockade upp Prozac Nation och började läsa den, insåg jag att det liv jag och mina vänner levde i Stockholm var en lite snällare kopia av den NewYork-tillvaro Wurtzel skildrar. Vi var unga, medelklass, priviligierade – vi borde ha varit glada. När den biologiska förklaringen på depression kom blev det en befrielse, men också en stark identitesmarkör, på så sätt att det jag upplevde på många sätt skulle kunna ses som en kultursjukdom (Johannisson, 2008). Och i mitt läsande började jag undra: När Wurtzel kallade sin bok för Prozac Nation, lade hon då tyngdpunkten på Nation och inte Prozac, ville hon i själva verket genom sin egen berättelse skildra en hel kultur? En kultur som identifierade sig som ledsen, sorgsen, nedstämd, håglös – utan förmåga till fokus och prestation, en protest mot det som förväntades av oss. I läsandet av Prozac Nation ser jag mig själv som 22-åring skavas mot en prestationskultur som förväntade sig allt av mig, inte bara under min tid på kontoret, utan också ett känslomässigt och relationsorienterat engagemang som sög musten ur mig och mina kollegor. I mig etablerades då för första gången ett behov av att hoppa av, att tvärt distansera mig, för det måste finnas något annat, något mer än ett frenetisk arbete som slukade hela livet. Björk sjöng på sitt album Debut (1993) ”There’s more to life than this” och jag förstod, men visste inte vad detta mer betydde, annat än att depressionstillståndet erbjöd ett undantag, ett parallellt spår, och kanske någon slags mening. (Om du nu får lust att leta upp spåret så kan jag avslöja att det tyvärr åldrats ovanligt dåligt för att vara Björk, men att det ändå är värt en lyssning).
Att det är just jobbet som gör oss stressade och i förlängningen utmattade är i själva verket en socialt konstruerad händelsekedja, den biologiska forskningen separerar inte stressrelaterad utmattning och depression i samma utsträckning som vi gör i kulturen. Både vad gäller stressrelaterad ohälsa och depressionsjukdomar, har den biologiska forskningen nu gått vidare från monoaminhypotesen och börjat intressera sig för andra förklaringsmodeller t.ex. glutamatsystemet, inflammationstillstånd och epigenentik (Hedlund, 2016).
Så alla dessa håglösa människor, som hamnat utanför, som inte ansågs arbetsföra, var skulle de ta vägen när det visade sig att Prozac inte alls var lösningen? Och varför kan vi inte längre definieras som deprimerade, varför behövs istället stressdiagnosen?
Stress som orsaksförklaring till utmattningssyndrom ligger mycket närmre den gamla folkhälsoidén om ett friskt folk som kämpar för sin hälsa, än vad deprimerade individer gör. Framför allt blir det lättare att definiera en biopolitisk handlingsplan mot stress, det är tydligt vilka åtgärder som krävs och hur samspel mellan stat, myndigheter och individ bör se ut. För hög arbetsbelastning, för stillasittande liv, för mycket fett och socker, för dålig sömn – dessa ohälsosamma faktorer och beteenden kan lösas utifrån insatser redan identifierade sedan över hundra år tillbaka i det folkhälsoprojekt som bland annat Karin Johannisson beskriver i sin text Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget (1991).
För folket blir det också lättare att svara an på tydliga direktiv när åtgärderna är utanförliggande. När vi sätter stress som orsaksförklaring till vår trötthet, håglöshet och ångest, försvinner en del av skammen, det är för att jag har varit för duktig som jag är sjuk, jag har bidragit för mycket till samhället, tänkt för lite på mig själv, inte egoistiskt sällat mig till de som kanske anses slöa och odugliga. Boten finns i mer av det sunda och snabbt tillbaka till arbete, i att identifiera mig med hjältehistorien. I depressionens narrativ finns däremot inte någon fågel Fenix som reser sig ur askan med ökad självinsikt och livskvalité som vinst, den deprimerade är en ensam person med lite hopp om seger. Om det är arbetslivet som gör oss sjuka, kan våra beteenden förändras genom stöttning i form av folkhälsofrämjande insatser och lagstiftning. Däremot blir depressionen otydlig då den inte enbart förklaras biologisk, den deprimerade behöver något annat än folkhälsa– hen behöver omhändertagande, sjukvård, ett relationellt och socialt stöd. Om stress är ett kämpande och maratonspringande samhällsvi, är depressionen en vårdkrävande individ utanför gemenskapen.
Och folket svarar verkligen an på folkhälsopolitiken. Idag finns en mängd organiserade patientgrupper formade av personer som varit eller är vad man populärt kallar, utbrända, och som kämpar för utökade rättigheter och erkännande, t.ex. i form av god sjukförsäkring. Men framför allt finns en hel industri kopplad till kampen mot stressen, en wellness-kultur där träning, spa, mindfulnesskurser och terapeuter, föreläsare, och inte minst en uppsjö av litteratur finns att konsumera. Litteraturen uppmanar att bekämpa stressen genom att konsumera än mer av wellnesskulturen i en evig cirkelrörelse, men vi kan också hitta de gamla hederliga folkhälsodeviserna från 1904: gymnastik, ordnat arbete och måttfullhet (lära sig säga nej och prioritera återhämtning), regelbunden sömn (det är inte längre ett tecken på styrka att säga att man sover 4 timmar per natt), frisk luft (försäljningen av fritidshus ökar) etc. Wellnesskulturen är dock ingenting för låginkomsttagare, kampen om hälsan kostar.
Precis som jag och mina kollegor i Stockholm på nittiotalet, har konsumenterna av wellnesskulturen ett gott liv materiellt sett, ofta också statusmässiga jobb och god utbildning. Det är lättare att förstå det stressframkallande i de sociala faktorer som en låginkomsttagare med osäker anställning, dåliga bostadsförhållanden och kanske barn att försörja, genomlider, men de faktorerna går inte att åtgärda med hjälp av träning och diet. I de grupperna räcker inte ens arbetsmiljöföreskrifter, där behövs långtgående politiska initiativ för att öka hälsa och välmående, och det finns inga pengar att tjäna, åtminstone inte ur ett kort perspektiv. Den psykiska ohälsan är större i socioekonomiskt utsatta grupper (Folkhälsomyndigheten, 2019) och det som dröjer kvar som behandling där, är SSRI-preparaten och annan psykofarmaka, såsom ångestdämpande – och de skrivs ut i ökande volymer. Om jag för 25 år sedan var en early adapter som såg Prozac som en kulturell markör, har psykofarmaka idag blivit en (nöd)lösning för de i mycket mer utsatta livssituationer – jag går på yoga och prioriterar återhämtning istället.
Frida Åberg
Referenser
Arbetsmiljöverket (2015), Ny föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö. Hämtad 2020.06.14 från (https://www.av.se/press/ny-foreskrift-om-organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/)
Folkhälsomyndigheten, (2019) Ojämlikheter i psykisk ohälsa – kunskapssammanställning. Hämtad 2020.07.27 från www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material
Hedlund, F. (2016) “Ett pussel med många okända bitar”. Hämtad 2020.07.26 från https://ki.se/forskning/ett-pussel-med-manga-okanda-bitar
Hilhouse, T., Porter, J. (2015) “A brief history of the development of antidepressant drugs: From monoamines to glutamate” Experimental and Clinical Psychopharmacology, 23(1), 1–21
Johannisson, K. ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget”. Lynchos: Årsbok för idéhistoria och vetenskapshistoria. Uppsala: Lärdomshistoriska samfundet. s. 139-189 (1991)
Johannisson, K. (2008) ”Om begreppet kultursjukdom”. Läkartidningen 44 (105), 3129–3132
Wurtzel, E. Prozac Nation – Young and depressed in America New York, NY: Houghton Mifflin Harcourt (1994)
Intressant att ta del av och en del upplysande för mig också. Det där med separation av utmattningssyndrom(eller vad det kallas) och depression.
Reagerade också på det där med “wellness” som det går att säga mycket om, men det lär väl bl.a. stämma att det inte direkt är något som alla har råd med.
Visserligen finns det säkert en koppling mellan social grupp eller ekonomi men jag tycker ofta det är lite synd att det dras en felaktig slutsats baserat på det. Som om t.ex. person ur över medelklass inte skulle kunna ha kraftigt negativa erfarenheter eller drabbas av olika händelser i livet, som leder vidare till psykisk ohälsa(allvarlig, eller lindrig).
Det där med “förvillande lika” har kanske också att göra med att många symptom och orsaker överlappar och går in i varandra, att något kan komma före som orsak till det andra, och vice versa. Jag hade nog hellre sett en ännu mer generell kategori i stil med “handikappande inre smärta” eller “oförmåga att fungera i arbete eller studier” osv. Och därefter utifrån individens specifika erfarenheter, svårigheter, behov, osv.
Har väl sagts innan, men jag tror det både är otroligt farligt att antingen koppla t.ex. depression till något enbart biologiskt eller “kognitivt”. Är mycket annat som spelar in också. Det biologiska finns ju med i, att t.ex. bristande återhämtning/sömn ger effekter i nervsystemet över tid. Kognitivt verkar mer och mer handla om ett sätt att kontrollera utefter vad någon annan bestämt och leder sällan till eller utgår ifrån, individens verkliga behov.
Wellness-kulturen är väl i bredare mening en del av konsumtionskulturen, vilken är svår att bryta sig ur, kanske ännu svårare idag än för 40 år sedan, men vad vet jag. Tänker iaf lite på vad som “verkligen” produceras och på urbanisering och annat som skapar, som jag ser det, värdelösa miljöer om man vill ha mänskor som mår bra eller må bra själv. Det är också en del i wellness-kulturen som innehåller en väldig övertro på (antingen självutnämnda eller av andra utnämnda) experter, vilket jag tycker också märks i övertron på “vetenskap”, eller snarare bristen på att kritiskt analysera vetenskap och förstå den, dess värde och applicerbarhet(eller vad man ska kalla det).
Alla former av terapier, inkl. de som innehåller psykofarmaka, har egentligen skjutit upp och satt på paus, både gemensamt djupare problem och mer komplexa och individuella orsakssamband, tänker jag.
Jag uppskattar alla texter här på madinsweden och dom är alltid så välskrivna att jag nästan får ångest av att skriva en kommentar själv. 🙂