Monoaminhypotesen, Eli Lilly och Prozac

1
486

Följande artikel är baserat på en universitetsuppsats med samma titel genom studier
i Medicinhistoria vid Uppsala Universitet 2020.

Monoaminhypotesen & Magic bullets

1965 kom Schildkraut et al. fram med hypotesen om att psykisk ohälsa som
depression skulle bero på en kemisk obalans och brister på neurotransmittorer
såsom serotonin. Även tidigare forskning av bl.a. svenske nobelpristagaren Arvid
Carlsson forskade också på serotoninets och dopaminets koppling till psykisk ohälsa
(Carlsson, 2011) och har förmodligen gjort att myten eller hypotesen kunnat överleva
längre i Sverige trots att den sedan länge avvisats i länder som USA som jag visar
på längre ner i denna artikel.

1987 lanserar Eli Lilly sin antidepressiva drog Prozac (fluoxetine), innan det
blivit godkänt av FDA som godkänner det först i januari 1988. Läkemedelsbolagen
var självfallet glada att sprida hypotesen om en kemisk obalans. Prozac, eller Fontex
som det lanserades som i Sverige, lanserades som det som skulle ställa denna
”kemiska obalansen till rätta”. Det låter ju rätt bra. Hur kunde det vara så att om man
led på olika sätt så tog man ett piller så blev det ”bra”? Hur kunde en sk. ”magic
bullet” som Prozac inte vara enbart av godo?

Tanken om en sk. Magic Bullet och en oral lösning på bekymmer hade funnits
sedan tidigare exempelvis genom uppfinnandet av antibiotika och sulfapreparat.
Tanken om en oral lösning på bekymmer tror jag inte man behöver vara speciellt
”freudiansk” för att gå med på – något som flertalet samtal jag haft med svenska
psykiater bekräftat – ta bara begreppet ”comfort food” eller fenomen som att barn vill
suga på tummen om de blir oroliga. Det var den första källan till lust, värme, näring
och trygghet. Detta i kombination med en annan stark mänsklig drivkraft som
sociologiprofessorn Peter Conrad pratar om i sin uppsats Medicalization and Social
control nämligen den om läkaren som Gud och vårt behov av att sätta människor på
piedestaler tror jag förklarar en del av hur det kunde bli som det blev.

Psykiatriprofessorn David Healy pratar i en dokumentär om hur vissa läkarmöten
dock – eller kanske tack vare – föregående teser ligger närmare en form av
Stockholmssyndrom där patienten tar formen av offret och läkaren eller psykiatern är
kidnapparen, trots att det känns fel behöver vi tro på att läkaren vet bättre än vi och
har vårt läkande som högsta incitament även i fall vi rent intuitivt kan känna att nåt
inte står rätt till.

En intressant sidotur på ämnet är den – återigen – om Eli Lilly som enligt
medicinjournalisten Robert Whitaker beskriver i sin bok The Anatomy of an Epidemic
var först med att lansera insulin efter att man upptäckt att diabetes berodde på en
insulinbrist (Whitaker, 2011). Vad som gör det ironiskt är att läkemedelbolagen
lyckades sedan några decennier senare lansera antidepressiva med narrativet om
att ”det är som att ta insulin om du har diabetes”. Ett narrativ som läkemedelbolagen
och psykiater enligt Whitaker har dragit tillbaka nu och tvärtom kritiserar
medikaliseringskritiker som Whitaker för att de inte längre kan hålla det emot dem
längre. Whitaker säger så här i en av sina föreläsningar från 2015 ”The chemical
imbalance story has fallen so completely apart in the US, the one place it still lives in
is Sweden oddly enough. It’s partly in Sweden because their scientists were integral
to creating it in the first place [Arvid Carlsson?]” Vidare berättar Whitaker i sin
föreläsning om en konversation med psykiater på Harvardsjukhuset Massachusetts
Hospital så här ”So what the psychiatrists at the top of this are now saying in the US
is this ’we never said this. We knew this was outdated 25 years ago [1985]’. And I
told them ’Yes you’re right you did know it was outdated and that it had fallen apart in
1985 but I’m pretty sure you forgot to communicate it to the American
people.’” (Whitaker, 2015). Detta för mina tankar till vad Ivan Illich skriver i sin bok
Medical Nemesis: The Expropriation of Health ”Medicinen är en pandemi i sig” såväl
som vad Motzi Eklöf skriver i boken Läkarens Ethos om ”äkta läkarverksamhet” som
ska vara baserat på ”en vetenskaplig grund för teori och praktik” (Eklöf, 2000) vilket
för mig rimmar väldigt illa med ovanstående beskrivning.

Så hur kunde det vara så att något som var en hypotes, som aldrig kunnat
bevisas, lyckades slå igenom som något som verkade vara ”vetenskaplig fakta”? För
er som fortfarande tvivlar vill jag citera något av hur de allra främsta i fältet uttalat sig
om i ämnet. Direktören för amerikanska National Institute for Mental Health, Thomas
Insel, sa år 2000 så här ”We’ve really deluded ourselves about this for many years
and there is no reason to think that the biology of the disorder is neccessarily the
opposite of what the drug does, there’s a logical fallasy there”. Ett annat sätt att
beskriva det och vad psykiatriska droger som antidepressiva gör är vad en psykiater
beskrev så här: Om du lider på något sätt och du dricker alkohol så minskar för
många lidandet. Du har trubbat av kontakten med pannloberna och högre mänsklig
funktion. Men inga – eller få – skulle vara så dumma så att de gick på att eftersom
lidandet minskade när du drack alkohol berodde det på att du hade en alkoholbrist i
hjärnan (inte för att inte psykiater försökt behandla psykisk ohälsa med alkohol,
bland annat genom den formen av lobotomi som kallas för leukotomi som bland
annat läkaren Edgar Moniz utförde på tusentals människor genom att borra hål i
pannloberna och injicera detta hål med alkohol). Men vad vet majoriteten av folket
om synapsklyftor och serotonin? Väldigt lite skulle jag tro. Vilket jag anser är en av
anledningarna att man kunnat lura på en befolkning denna hypotes – vissa kallar det
för lögn – eller ”narrativ”. Vidare sa Ronald Pye vid American Psychiatric Association
(APA) så här ”“The truth is that the chemical imbalance story of mental illness was
always a kind of an urban myth. It was never a theory seriously propounded by wellinformed psychiatrists”. Kenneth Kendler, psykiater och världsledande forskare på att
försöka hitta en biokemisk förklaringsmodell, sa så här i Psychological Medicine
2005 ”We’ve hunted for big simple neurochemical explanations for psychiatric
disorders and have not found them.” (Kendler, 2005).

Den amerikanske medicinjournalisten och författaren Robert Whitaker sa
följande i en föreläsning på Karolinska Institutet 2007 “Its really hard to practise good
medicine and use medications artfully if you’re deluding yourself about what they do,
and the rationale for long term use comes from this idea that they fix chemical
imbalance and that’s just not true. And that was falling a part right from the beginning
and has now completely fallen apart today at least in USA.” (Whitaker, 2007).
Psykiatern och författaren Peter Breggin som skrivit Talking Back to Prozac mfl.
skriver så här ”The only chemical imbalance in our brains is the one put there by the
psychiatrists and their psychiatric drugs”. Slutligen så säger Nicolas Rose, professor
vid Global Health and Social Medicine vid King’s College så här i en föreläsning från
2014 ”This imagination, this imagenary as we might call it, about how the drugs
work, not just anti-depressant drugs but also anti-psychotic drugs, schizophrenia: too
much dopamin, depression: too little serotonin, how the drugs work to upgrade or
downgrade the amount of these neurotransmitters in the synaptic clefts. This is a
myth. Not too put it too strongly. If these drugs work at all – and to the extent of these
drugs work at all is subject to considerable debate – if they work at all they certainly
do not work through this mechanism. This whole belief, this neurotransmitter
hypothesis of psychiatric disorder that grounded research and development in
pharmaceutical companies for about thirty years has proven to be
misstaken.” (Rose, 2014)

Hur kunde man först medikalisera detta och senare också normalisera detta?
Något som varit intressant och givande med att studera Medikaliseringshistoria vid
Uppsala Universitet var just patientens och anhörigas roll i spridandet av en
medikaliseringsprocess. Hur komplext det är. Å ena sidan privata/kommersiella
drivkrafter såsom läkemedelsbolag, leverantörer, privata sjukvårdsbolag/försäkringar,
vidare läkare, å andra sidan patienter, patient- och anhörigföreningar – som också till
viss del sponsras av läkemedelsbolag skall nämnas – och inte sällan vill ha en
förklaringsmodell, och, skulle jag vilja påstå, kanske inte alltid sanningen bakom
deras anhöriges lidande. Szasz sammanfattar denna typen av ”anhörigstödd
medikalisering” genom att citera anhörigföreningen NAMI på ett sätt som får mig att
rysa nämligen så här ”Since the 1960s, however, the view that mental diseases are
brain diseases has become a Scientific Fact. This contention is the bedrock claim of
the National Alliance for the Mentally Ill (NAMI), an organization of and for the
relatives of mental patients, with a membership in excess of one hundred thousand.
Its “public service” slogan, intoned like a mantra, is: “Learn to recognize the
symptoms of mental illness. Schizophrenia, Manic Depression and Severe
Depression are BRAIN DISEASES.” (Szasz, 2003)

Eli Lilly och Prozac

Att titta på processen kring hur Prozac lanserades och såldes in av det Indianabaserade
läkemedelsbolaget Eli Lilly i slutet av 1980-talet ger en bild av hur korrupt
systemet är och hur läkemedelsbolagens tentakler utöver direktreklam till
allmänheten och dess ”patienter” har tentakler till forskningsvärlden, läkarskrået,
politiker och beslutsfattare, myndigheter, presidenter – ja listan kan göras lång.
Harvardforskaren och New England Journal of Medicine-redaktören Marcia Angell
säger i en föreläsning så här ”“Where ever two doctors are gathered together so too
are the Pharmaceutical industry” (Angell, 2009). Vidare säger Dr. Angell i en
radiointervju att ”94% av de amerikanska läkarna har erhållit något form av muta från
läkemedelsbolagen, allt från en penna till resor osv.” (Angell, 2012). Något jag
personligen kan intyga efter att ha varit sambo med en läkare och efter en
bjudmiddag hennes vårdcentral var bjudna på på Fjällbacka hotell 2016 upptäckte
en penna i vårt vardagsrum med namnet på ett läkemedelsbolag.

Läkaren Peter Breggin delar i sin bok Talking Back to Prozac (Breggin, 2014)
upp de olika samhällsområdena som Eli Lilly påverkade i processen kring Prozac i
följande områden:

  • Tjänstemän på myndigheter såsom Food & Drug Administration (FDA),
  • American Psychiatrists Association (APA),
  • Läkarskrået,
  • Amerikanska regeringen och president Bush och vicepresident Quayle,
  • The National Institute of Mental Health,
  • The National Mental Health Association,
  • Offentliga tjänstemän,
  • Rättssystemet

Lägg därtill att det i dag läggs omfattande påverkansarbete på internet genom allt
från sk. ”informationssidor” via ”vetenskapsartiklar” till sökmotorsoptimering. Att söka
på ”monoaminhypotesen + Eli Lilly + Prosaz” visar detta. Ett bra exempel på sk.
”informationssidor” är webbsidan ’Psykossjukdom’ riktat till psykospatienter och
anhöriga (https://psykossjukdom.nu) framtagen av läkemedelsbolagen Otsuka och
Lundbeck som jag kan ”rekommendera” ur studiesyfte. Vidare har man anammat
konstvärlden i vad som brukar kallas för ”art washing” där man finansierar
konstprojekt och konstmuseer världen över. Jag vill passa på att nämna ett
personligt exempel nämligen ”Maskine Maskine” vid Sct Hans Hospital i Köpenhamn
som läkemedelsbolaget Janssen lyfter fram i sina kanaler (se länk under källor
nedan). Ironiskt nog fick jag kännedom om Maskine Maskine vid ett föreningsmöte i
Malmö februari 2020 där två medelålders kvinnor dök upp och presenterade sig som
anhöriga. Dessa visade sig efter efterforskning av ordföranden vara sk. Public
Affairs-managers vid Janssen (dotterbolag till Johnson & Johnson) och enligt en av
deras Linkedin-profiler ha ”20 years of proven experience of selling pharmaceuticals
around the world” – och de tjänar bra på det också kan jag meddela. Detta
påverkansarbete sker en kall februarilördag på Garaget i Malmö. Inte i Bryssel eller
Strasbourg utan på Lönngatan 30 i Malmö.

Vidare finansierar läkemedelsbolagen också sjukhus, universitetssjukhus och
sk. forskning. mycket mer intrikat och utstuderat läkemedelsbolagens
påverkansarbete är. Direktkonsumtions-riktad reklam är en väldigt liten del av
budgeten som enligt Marcia Angell är dubbelt så stor för Marketing and
Administration än vad den är för Research & Development om man slår ihop de tio
största läkemedelsbolagen i USA (Angell, 2007). Vidare påstår hon i flertalet av sina
föreläsningar att av denna budget för Research & Development går väldigt lite till
faktisk ”Research” och det mesta till att ta fram så kallade me-too drugs [follow-on
drug] (Angell, 2007).

Jag tänkte nedan välja ut två områden nämligen American Psychiatric
Association (APA) och Läkarskrået samt president Bush d.ä. och hans vice president
för att påvisa vad de yrkespersoner jag refererat till ovan såsom Breggin et al påstår
nämligen om hur monetära krafter med läkemedelsbolagen i spetsen har
korrumperat i princip samtliga i frågan relevanta samhällsinstanser. Med stort fokus
på Eli Lilly och Prozac.

American Psychiatric Association (APA) och Läkarskrået

Harvardprofessorn i Medicin, Arnold Seymour Relman, som länge var chefredaktör
för den ansedda medicinska tidskriften The New England Journal of Medicine
(NEJM) menar att läkaryrket är köpt av läkemedelsindustrin, inte bara när det gäller
medicinsk praxis, utan även när det gäller utbildningen och forskningen. ”De
akademiska institutionerna i detta land tillåter sig att vara läkemedelsindustrins
betalda agenter” säger han i en intervju. I en föreläsning jag lyssnar på av
psykologiprofessorn vid East London University, John Read, säger han så här i en
föreläsning ”What gets covered up by the medical model, this biological model of
what causes human distress? Yes the drugs are damaging, yes the diagnoses are
unscientific and stigmatizing but let’s not forget what gets buried under the medical
model, how psychiatry colludes with doing nothing about the true causes of human
distress, there is a collusion going on within our mental health services, a collusion
about child abuse, a collusion about poverty and inequality and homelessness and
all of the things we need to be addressing, but if are appointed healers say these
things are not important, these things are not what’s causing distress then there’s no
pressure on our politicians and I think that borders on criminal”. Vidare fortsätter han
i sin föreläsning säga ”we all play our part in this, not just the drug companies, and I
actually hold the drug companies less responsible than the psychiatry because it’s
the drug companies job to make a profit for their shareholders […] but my anger is
directed at the profession of psychiatry who has lost sight of what a proper
professional and ethical boundary is between itself and a profit-making organization,
a third of the income of APA is drug company money and the idea that they’re not
influenced by it is absurd.” (Read, 2016).

Förra direktören för APA, Dr. Steven Sharfstein sa i en artikel i Psychiatric
News 2005 med den slående titeln ”Big Pharma and American Psychiatry: The
Good, the Bad, and the Ugly” så här ”As we address these Big Pharma issues, we
must examine the fact that as a profession, we allowed the bio-psycho-social model
to become the bio-bio-bio model.” Englands motsvarighet, professor Mike Shooter,
direktör för the Royal College of Psychiatrists sa så här samma år ”I cannot be the
only one sickened by the sight of parties of psychiatrists standing at the airport desk
with so many gifts with them that they might as well have the name of the drug
company tattooed across their foreheads”. Jag kunde fortsätta länge till. Så de allra
mest prominenta inom yrket – modiga personer – säger detta. Psykiatern och
författaren Peter Breggin målar i sin bok Talking Back to Prozac ut en scen från 1992
när American Psychiatrists Association har en kongress där Eli Lilly (i dag Lilly) hade
den största monitorn ”eighteen-by-thirty-six paces, the size and quality of a wellappointed
hotel lobby”. Washington Post-reportern Joel Achenbach beskrev det som
”the World’s Fair of drug companies” och att i princip hela mässan var köpt och
betalad av läkemedelsbolagen, allt från ”’scientific panels’ to the message center and
lavish entertainment.”

Även i fall läkemedelsbolag som Eli Lilly har en extremt omfattande strategi
att nå olika instanser, läkare såväl som människor med oerhört korrupta sätt så är
det i USA (som ett av enbart två länder i världen) tillåtet att marknadsföra receptbelagda läkemedel till allmänheten, enligt Prof. Read är en av fyra
reklamfilmer på TV från ett läkemedelsbolag (Read, 2016). Då kan man som lekman
tro att den mer ”vetenskapliga infiltrationen” som läkemedelsbolagen står för skulle
påverka läkare allra mest – dvs. sk. forskning, fakta, empirism osv. men enligt en
vetenskaplig artikel i The American Journal of Medicine av Harvardforskaren Jerry
Avorn och hans kollegor var det de facto så att ”commercial rather scientifc sources
of information sway doctors and tend to miseducate them.” (Avorn, 1982). Detta är
något som bla. Foucault mfl. beskriver om ”the medical gaze” att ”den påstådda
empirismen” som läkarsskrået vill påstå hänge sig åt är inte så empirisk som den vill
utge sig för att vara. Vilket väl psykiatrin som fack är ett enda 100-årigt långt bevis
på nåt slags ”trial and error approach” och med rätt miserabla resultat också baserat
på statistiken och de ökade siffrorna för psykisk ohälsa.

Situationen i Sverige

Om man ska dra paralleller till Sverige och kopplingen läkemedelsbolag och
läkarskrået beskriver Riksrevisionen kopplingen mellan de läkare Läkemedelsverket
anlitar så här i sin revision av Läkemedelsverket 2016 ”Säkra och effektiva
läkemedel” ”Samtliga utredare ska årligen lämna in en jävsdeklaration som bedöms
av närmaste chef. Ungefär hälften av utredarna har uppgett att de har nuvarande
eller tidigare intressen i företag som berörs av Läkemedelsverkets verksamhet. Av
de utredare som lämnat myndigheten har ungefär hälften tagit anställning hos ett
läkemedelsföretag. När en stor andel utredare har kopplingar till läkemedelsindustrin
kan det på ett övergripande plan försvåra myndighetens förmåga att värna sin
integritet och göra rätt avvägningar mellan olika goda värden.” Vidare pratas det
genomgående om ”institutionell korruption” med ”stora risker risker för jäv” i en
myndighet eller organisation som till 76.5% drivs av inkomster från de
läkemedelsbolag var produkter man testar. (Rir2016), (www.lakemedelsverket.se)

Att läsa dåvarande svenska vd:n för Eli Lilly, John Virapens, redogörelse för
hur påverkansarbetet avseende godkännandet av Prozac (Fontex i Sverige) gick till i
Sverige på 80-talet är en hårresande läsning. John Virapen blev en visselblåsare
genom hans bok ”Piller och Profit” och kanske det närmsta Sverige har kommit till
motsvarande i USA såsom Jeffrey Wigand, porträtterad i filmen ”The insider”.
Följande går att läsa I läkemedelsvärldens artikel ”Mutor skulle bana vägen för
Prozac” från 2007 av journalisten Fredrik Hedlund om hur processen gick till mellan
Dr. Virapen och dåvarande ansvarig expert på Socialstyrelsens läkemedelsavdelning
(Läkemedelsverket tog över denna verksamhet 1990) ”Sverige hade ett mycket högt
anseende i hela världen när det gäller psykiatri och fick vi det godkänt här skulle det
gå snabbt i resten av världen, säger John Virapen. Men problemet var att det
svenska systemet var byråkratiskt och långsamt. Det kunde ta sju år att få ett
godkännande i Sverige på den tiden, säger John Virapen. Socialstyrelsens
läkemedelsavdelning anlitande en utomstående ämnesexpert som hade i uppgift att
granska fluoxetin-filen från läkemedelsföretaget extra noggrant och förbereda en
presentation för läkemedelsnämnden. Vem som var expert var hemligt, men John
Virapen och hans kollegor lyckades lista ut vem det var. John Virapen studerade
expertens vanor och hans stora fritidsintresse segling i detalj innan han tog kontakt
och, med ett svepskäl, föreslog en middag på en restaurang. Och den middagen
följdes av flera innan John Virapen tordes ställa den avgörande frågan. Han sa att
det var en skitprodukt. Han tyckte inte om fluoxetin. Men vi måste ha den registrerad
och vi tänkte inte vänta i sju år, säger John Virapen. Så jag frågade honom [experten
på Socialstyrelsen] vad som skulle krävas för att han skulle få produkten godkänd
snabbt. Han skrattade först och sedan sa han ”Pengar är ju alltid bra”. Och då hade
jag honom på kroken, säger John Virapen. Hur mycket pengar ville han ha? 100 000
kronor, det var mycket pengar på den tiden. Han skulle få 50 000 i förskott och
resten när det var klart. Plus en långtidsstudie av fluoxetin finansierad av Lilly, säger
John Virapen. Hur betalades pengarna? Den första checken på 50 000 kronor
skickade Lilly till honom från en bank i Schweiz och den skulle lösas in i Danmark.
Betalningen gick alltså inte genom min bokföring. På så vis finns det inga spår av
betalningen i Sverige, säger John Virapen”. (Hedlund, 2007).

Bush och politiker

För att se hur omfattande läkemedelsindustrins ”tentakler” är – och de rötter till den
psykofarmakamedikalisering vi sett det senaste drygt halva seklet – är det relevant
att plocka upp exempel såsom återigen i fallet med Prozac och Eli Lilly. Att
läkemedelsbolagens trade group PhRMA (Pharmaceutical Research and
Manufacturers of America) såväl som de individuella läkemedelsbolagen har
omfattande påverkansarbete på politiker och beslutsfattare såsom senatorer,
parlamentsledamöter, politiska partier såväl som presidenter är inget nytt. Enligt The
Center for Responsive Politics i Washington DC lade enbart PhRMA själv mellan
åren 2009 och 2019 US$387.136.550 för att sk. ”influence government policy” i
enbart USA. Denna siffran blir såklart betydligt högre om man adderar vad de
individuella läkemedelsbolagen lägger på detsamma och skall nog ses som en
spottstyver i sammanhanget. Enligt Neil Lewis på New York Times ligger Eli Lilly på
tredje plats av de läkemedelsbolag som donerar mest pengar till kongressen.

När FDA godkände Prozac i januari 1988 – på vad många anser mycket vaga
grunder – hade dåvarande president Bush vid tidpunkten Eli Lilly-aktier för 90,000$.
Och innan George Bush blev president satt han i styrelsen på…just det Eli Lilly.
Under sin tid som vice-president lobbade han fortfarande för Eli Lillys intressen
(Breggin, 1994, Cockburn, 1994). Enligt National Journal så såg Bush som vicepresident
till att kontinuerligt underlätta det första stadiet i FDAs testprocess
(Breggin, 1994 Kosterlitz, 1987) vilket gjorde att läkemedelsbolag som Lilly snabbare
men med mer osäkra underlag kunde få mediciner på marknaden, en evig
balansfråga. För att FDA ska godkänna en antidepressiv medicin krävs i princip att
man kan visa att den inte är farlig och att den är mer effektiv än placebo, dvs. att den
är bättre än… ingenting. Vidare nämner psykologen, forskaren och författaren Bruce
Levine i sin artikel ”Eli Lilly, Zyprexa & the Bush family” vad journalisten Alexander
Cockburn hade upptäckt ”As vice president, Bush failed to disclose his Lilly stock
and lobbied hard on behalf of Big Pharma—especially Eli Lilly. For example, Bush
sought special tax breaks from the IRS for Lilly and other pharmaceutical
corporations that were manufacturing in Puerto Rico.” (Levine, 2003 & Cockburn,
1992)

Tittar man då på George Bushs vicepresident (1989–93), Dan Quayle, så kom
han från Indiana, Eli Lillys hemvist, vilka finansiellt stötte hans senatorskampanj. Så
vad gjorde Dan Quayle under dessa fyra år? Enligt den amerikanska tidskriften The
Nation så bad vicepresident Quayle Eli Lilly att citat ”to help re-evaluate the FDA
approval process to make it more to the liking of industry.” (Breggin 1994, Cockburn
1992). Vidare enligt Ransdell Pierson på New York Post lyckades han att förkorta
tiden som läkemedel behöver testas med flera år (Pierson,1992)

Slutligen

Precis som artiklarna och forskningen jag hänvisar till ovan visar så påverkar dessa
påverkansprocesser från bla. läkemedelsindustrin hela vägen från politiker-, beslutsoch
myndighetsnivå, via forskning och läkarskrået och de individuella läkarna och
slutligen ner på allmänheten och vad vi stoppar i oss. Att påstå någon annat skulle
vara absurt. Något som jag blev uppmärksammad på under studiernas gång är just
hur denna medikalisering påverkar hela vägen ner till individen. Conrad skriver om
de tre olika distinkta nivåerna som denna medikalisering sker på: konceptuellt,
institutionell och interaktivt. (Conrad 2000). Hur andra definierar vad som är sjukt. I
ett väldigt givande samtal med en överläkare i psykiatri i Stockholm under kursens
gång berättade han att hälften av hans samtal med ungdomar och vuxna handlade i
dag om att bekräfta att de var ”normala” och inte exemplevis var bipolära för att de
upplevde känslostormar eller hade borderline för att de var ledsna att deras partner
lämnat dem. I mitt egna fall blev jag under kursens gång påmind om hur jag var
smärtsammt medveten om att sorg mer än två veckor var definierat som depression i
DSM-V. Jag tänker på vad flera av kursens författare tar upp bla. Svaeneus om
”patientens upplevda sanning” den fenomenologiska uppfattningen (Svaeneus,
2003). När jag genom en föreläsning fick till mig att detta ändrats och att i DSM-IV
(1994) var allt mer ån två månader depression och i DSM-III (1980) allt mer än två år
depression (Gøtzsche, 2015) uppstod en naturlig ilska i mig. Även på detta plan –
sorg och sorgbearbetning – hade jag blivit påverkad och min sorg medikaliserad.

En bra sammanfattning av vad som skett läste jag av psykiatern och forskaren
Bessel van der Kolk i hans bok Body Keeps the Score där han skriver så här ”The
drug revolution that started out with so much promise may in the end have done as
much harm as good. The theory that mental illness is caused primarily by chemical
imbalances in the brain that can be corrected by specific drugs has become broadly
accepted, by the media and the public as well as by the medical profession. In many
places drugs have displaced therapy and enabled patients to suppress their
problems without addressing the underlying issues. […] The SSRIs can be very
helpful in making traumatized people less enslaved by their emotions, but they
should only be considered adjuncts in their treatment. After conducting numerous
studies of medications for PTSD, I have come to realize that psychiatric medications
have a serious downside, as they may deflect attention from dealing with the
underlying issues. The brain-disease model takes control of people’s fate out of their
own hands and put doctors and insurance companies in charge of fixing their
problems.” (van der Kolk, 2011).

Markus Sjöborg

Litteratur och källor

Thomas Szasz, The Myth of mental illness (USA, 1961)

Rose, Nikolas, ‘The politics of life itself‘. Theory, Culture and Society 18:6 (2001): 1–
30.

Motzi Eklöf, ’Läkarens ethos: studier i den svenska läkarkårens identiteter, intressen
och ideal 1890-1960’. Linköping: Tema, Univ., 2000.

Karin Johannisson, ‘Medicinsk grammatik. Kroppens tunna skal: sex essäer om
kropp, historia och kultur.’ Stockholm: Norstedts, 2013.

Fredrik Svenaeus, Sjukdomens mening: Det medicinska mötets fenomenologi och
hermeneutik. Stockholm: Natur och kultur, 2003.

Michel Foucault, Birth of the Clinic, 1973.

Karin Johannisson, ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget”
ur Lychnos: Årsbok för idéhistoria och vetenskapshistoria (Uppsala:
Lärdomshistoriska samfundet, 1991), s. 139–189.

Ivan Illich, Medical Nemisis, The Expropriation of Health, New York, 1976.

Peter Conrad, ‘Medicalization and Social Control’. Annual Review of Sociology 18
(1992): 209–32.

Peter Breggin, Talking Back to Prozac, Open Road, New York, 1994.

Ingrid Carlberg, Pillret, Sverige, 2011.

Monoaminhypotesen & Magic Bullets

Robert Whitaker, The Anatomy of an Epidemic, USA, 2011.

Robert Whitaker, ”Psych-Drugs Harm – One, A History”, föreläsning, Köpenhamn,
September 16, 2015.

Robert Whitaker, ”Rethinking Psychiatry”, Robert Whitaker, föreläsning på Karolinska
Institutet, 2007.

Who cares in Sweden?, Artimus Film, Sverige, 2012.

Marcia Angell, ”Angell on Big Pharma”, radiointervju, The Library of Economics and
Liberty, 2012.

Marcia Angell, ”Doing Good or Doing Well? Ethics in the Pharmaceutical Industry”,
Brown University.

Marcia Angell, ”The truth about drug companies”, föreläsning, University of
Wisconsin School of Medicine and Public Health, 2007.

Kenneth Kendler, ”Toward a Philosophical Structure for Psychiatry”, Psychological
Medicine, 2005.

Steven Sharfstein, ”Big Pharma and American Psychiatry: The Good, the Bad, and
the Ugly”.

Joel Achenbach, ”Mind over grey matter? Psychiatrists debate power over the pill”,
Washington Post, 1992.

Nikolas Rose, ”Does psychopharmacology have a future?”, föreläsning, Department
of Global Health and Social Medicine at King’s College London, 2014.

Jerry Avorn, Milton Chen, Robert Hartley, ”Scientific versus commercial sources of
influence on the prescribing behavior of physicians”, The American Journal of
Medicine.

John Read, ”The Social Causes of Human Distress: Implications for How to
Respond”, föreläsning, 2016.

Eli Lilly & Prozac

Marcia Angel (MD), ”The truth about drug companies”, University of Wisconsin
School of Medicine and Public Health, föreläsning, (2007).

Julie Kosterlitz, National Journal, 1987.

Ransdell Pierson, New York Post, Associated Press, October 12, 1992.

Bruce Levine, ”Eli Lilly, Zyprexa & the Bush family”, Taking Back Your Life from
Drugs, Shrinks, Corporations and a World Gone Crazy, New York-London:
Continuum, 2003.

”Rir2016 Läkemedelsverket – Säkra och effektiva läkemedel” Riksrevisionen
(Revision, 2016).

Fredrik Hedlund, ”Mutor skulle bana vägen för Prozac”, Läkemedelsvärlden, 2007.

John Virapen ”Jag var ett redskap åt en läkemedelsindustri som dödar många
människor”, Newsvoice, 2018.

John Virapen, ”Piller och Profit”, CreateSpace Independent Publishing, 2008.

Slutligen

Peter Gøtzsche, ”Why Few Patients Benefit and Many are Harmed”, föreläsning,
cep, 2015.

Bessel Van Der Kolk, ”The body keeps the score. Mind, Brain and Body in the
Transformation of Trauma”, Penguin Books, 2015.

Exempel på läkemedelbolag-finansierad ”information”

’Psykossjukdom’
Otsuka och Lundberg
https://psykossjukdom.nu/patient/att-ta-sin-medicin/

Exempel på ”art washing”

’Maskine Maskinine’
Janssen
https://www.youtube.com/watch?v=UNkEN1vPJhg&feature=emb_logo

’British National Portrait Gallery’ mfl.
Purdue Pharma
https://www.vox.com/future-perfect/2019/3/26/18282383/sackler-opioids-purduemuseums-donation

1 COMMENT

  1. Lång, intressant och välskriven text. Behandlar väl lite ämnet auktoritärianism, det där med att vilja sätta vissa personer på piedestaler, eller förklara det som “naturligt”. När syftet inte är att göra mänskor verkligt fria uppstår behovet av att förlägga ett falskt hopp/medvetande i någon/några andra. Å andra sidan kan denna tanken leda till ideer om socialdarwinistiska marknadsmodeller. Som det väl nästan redan är. Eller att man själv ser sig som eller får stereotypen på sig, att man är någon att förlägga något i, som auktoritet, räddning, hot, osv. Bristen på tid att tänka och kommunicera leder till felaktiga analyser.

    Det där var bara några tankar. Texten/artiklen(eller vad man ska kalla det) var väldigt intressant och välskriven.