Mind, 2020-06-30
Fler kvinnor än män får diagnosen depression. Psykiatern och författaren Åsa Nilsonne granskar en rad möjliga orsaker.
Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Jag sade till min älskade: Kom ut, och se, och känn!
Hon stod vid makaronerna, och sydde på en klut,
och när hon lyfte blicken hade häggen blommat ut.
ALF HENRIKSSON (1905-1995)
Ja, vad ska man tänka om den här texten? Jag blir rasande. Inte nog med att kvinnan står där med sina makaroner (som någon annan antagligen ska äta) och sin klut (vad kan det ha varit? Knappast något hon sydde på av lust, som ett vackert broderi). Hon blir dessutom kritiserad för att hon arbetar medan mannen spatserar runt och njuter av de blommande träden. Där finns inte en tanke på att han hade kunnat gå in och säga:
Min älskade det blommar, vår hägg har slagit ut!
Jag tar över makaronerna, min älskade, gå ut.
Och kluten kan du slänga, du behöver inte sy,
gå ut och njut av solen, vi köper dig en ny.
Hur mår man där man står med sin klut medan häggen blommar?
Under min tid i allmänpsykiatrin, först som AT-läkare och sedan som underläkare, förväntades jag diagnostisera våra deprimerade patienter enligt den tidens modell. Depressionen kunde vara exogen, det vill säga bero på yttre faktorer, eller endogen, det vill säga bero på inre faktorer.
Ibland var det lätt. En bipolär (manodepressiv sa vi då) person som svänger mellan för högt och för lågt stämningsläge kan visserligen triggas av händelser i livet, men reaktionen blir oproportionerlig. Endogen. En människa som blir deprimerad för första gången efter en konkurs eller ett missfall. Exogen. Problemet var bara att de deprimerade inte delade in sig särskilt snyggt i de här två kategorierna – gråzonen var oroväckande stor. Då fick överläkaren agera huvuddomare och säga hur det skulle vara.
Depressionsdiagnostiken har diskuterats och debatterats under hela min yrkesverksamma tid. Som nybörjare var det inte lätt att orientera sig, och ju mer jag talade med de deprimerade patienterna ju svårare blev det. Deras liv bestod av så många delar. Deras förflutna var som ryska romaner, det kryllade av olika människor som påverkat dem på olika sätt. En morfar som hade gillat busungen som alla andra varit trötta på. En farmor som tagit över när föräldrar sviktat. Skolkamrater som hade mobbat. Lärare som hade hjälpt eller stjälpt. Dramatiska händelser. Sjukdom.
I nuet var det likadant. Arbetskamrater, vänner, kompisar, barn, pojkvänner – alla verkade de dra i någon tråd i den härva av tankar och känslor som utgjorde själva depressionen. Alltid hade det hänt saker i livet. Och sen var det en lite speciell sak, utöver förvirringen om varifrån depressionen kom: det stora flertalet av de deprimerade människorna på sjukhuset och polikliniken var kvinnor. När jag frågade varför fick jag spretiga svar. “Männen sitter i våra fängelser”, “Kvinnor söker oftare hjälp, männen sitter hemma och super”, “Män är starkare, rent psykiskt”, “Det beror på hormonerna”, “Kvinnor känner efter mer”.
Jag tolkade svaren som att vi inte visste varför vi behandlade så många kvinnor, och så få män. I dag, 40 år senare, är det fortfarande fler kvinnor som får diagnosen depression, och vi vet fortfarande inte säkert varför.
Under den här tiden i min karriär var det två studier som gjorde särskilt stort intryck på mig. Den ena var en engelsk undersökning av 458 kvinnor (Brown & Harris 1978) som visade att kvinnor med dålig ekonomi, dåligt stöd av sin partner och fler än tre barn under 14 år verkade bli deprimerade av sina liv, om det nu inte var så att det var deras depression som gjorde att deras relationer blev sämre och deras inkomster lägre. Vi diskuterade studien på luncherna. Det var hönor och ägg i en komplicerad pas de deux. Men helt klart verkade det rimligt att tänka sig att kvinnornas livssituation spelade roll för deras mående.
Den andra studien var anmärkningsvärt kreativ (Kendell 1968, lika aktuell i dag). Den visade att en psykiater som tror på distinktionen neurotisk/psykotisk depression får fram andra symtom när hen intervjuar deprimerade människor än en psykiater som inte tror på den distinktionen. Observatören skapar med andra ord bilden av den deprimerade människan utifrån sin föreställning om vad en depression är, och hur den yttrar sig. Det var oroväckande. Är det verkligen så att vi ser det vi tror att vi ska se, eller vill se, när vi ska ställa våra diagnoser?
Läs hela artikeln här.
Den där bilden av kvinnan som i hög grad bygger på familjen och i synnerhet konservativ hetero-norm-familj verkar, som tur är, vara något som mer tillhör dåtid än nutid.
Kan tycka det är synd att feminism(eller frågor som ofta hamnar med det perspektivet) ibland verkar vara oupplösligt med premisser om familj, och i synnerhet premissen att den konservativa familjen är något som alla “bör” eller borde försvara, känna ett gemensamt ansvar för.
Det där med exo- och endogen(och sändare/mottagare/observatör/osv) är intressant och viktigt. En svårighet kan väl uppstå när vissa bindningar eller (oäkta) lojaliteter hindrar öppenhet eller öppet sinne. Ex. att någonting/några/någon som inte behöver eller förtjänar att skyddas, ändå skyddas, som av någon slags hövlighet inför “den europeiska traditionen” eller annat löjligt. Eller pga, om du inte gör si, så blir det så.
Ibland tänker jag på när vissa advokater uttalar sig, på ett sätt som ibland kan verka fegt, men som verkar ha en hel del av sanning i sig, med orden “jag var inte där”. Ändå fattas ofta stora och destruktiva beslut så som ECT, tvångs-inläggning-, kommendering, och olika former av psykofarmaka.
Det är relevant för texten av Nilsonne, därför att enbart den och de som “var där” vet vad som “faktiskt” hände/hänt. (finns undantag) Att sedan kunna eller vilja uttrycka detta, till den eller de som utgör analytiker/betraktare kan medföra att berättelsen villkoras av sändarens språkliga förmåga. Kan gälla alla dom orsaker som kan ses som exogena till t.ex. depression. Att som utomstående analytiker, betraktare göra sig en så objektiv bild verkar vara en enormt svår uppgift, och, som jag ser det, något som hellre borde läggas bort för att istället skapa ett sådant samhälle/värld, där ingens väl och ve villkoras av piskan(någon slags inbillad och allomfattande nåd eller liknande), om än den(piskan) så kallas stat, kyrka, familj, religion, osv. Men tyvärr baseras väldigt mycket på något slags uppfattning om naturtillståndet som ett “naturligt” allas krig mot alla, i frånvaro av piska och önsketänkande om förmåga att påverka.
Självklart består en mänskas liv av många olika delar, och jag kan förstå om en psykiatriker tycker det blir långt, och förvirrande, en mottagares ram och lins är ju också något som villkoras av mottagarens ram/lins/erfarenheter/m.m. Nilsonne kommer in på det med observatör, osv, på slutet.
““Männen sitter i våra fängelser”, “Kvinnor söker oftare hjälp, männen sitter hemma och super”, “Män är starkare, rent psykiskt”, “Det beror på hormonerna”, “Kvinnor känner efter mer”.”
Det där kanske kan det stämma, till viss del. Frånsett att uttryck som “starkare psykiskt” är totalt meningslösa. Starkare, i förhållande till vad, till och i vilken situation.
Psykiskt… hur då, frikopplat? Väldigt tveksamt om kvinnor “känner efter mer”. Som om det vore något dåligt.. Sprit är ju sprit, men hormoner finns det väl många av också, vill jag minnas.
En del av orsaken till varför kvinnor oftare diagnosiseras med depression hänger väl, som bekant, ihop med normer om hur en viss kategori bör vara(t.ex. bara för att den enligt vissa studier och med vissa mått/begrepp tolkats vara sådan). Har själv fått höra, även som intagen på akut för icke-psykiska besvär, att jag ska “ta det som en man”. Skrattretande att samma konformist-mänskor tror sig vara “lika som alla andra”. Samma normer genomsyrar arbets- och studieliv. Tror också generellt att det tar emot mer för än kille/man/gubbe att söka “hjälp”, kanske delvis för att det är mestadels kvinnor som arbetar i vården. Normer som ingen är en kedjad slav under och som hela tiden kan utmanas och som ( iaf långsamt över tid) förändras. Inte för att långsamheten alltid är till någon “glädje” eller skulle inskänka hopp. Tvärtom är just långsamheten någon slags systembunden och exogen orsak(eller påverkansfaktor) till t.ex. depression.
Det är löjligt att konformistiskt låtsas att vi alla är slavar under samma normer. Eller att icke-slaveri under en viss norm mekaniskt(och med överdriven lydnad gentemot “undersökningar”) går att slutleda till en viss annan “sanning”.