Att definiera eller definieras – för medelråttor

0
297

I tider av stora tekniska landvinningar och avancerad naturvetenskaplig forskning tappar människor fotfästet – den nya marken är bränd innan vi beträder den. Det marknadsstyrda samhället erbjuder inga meningsfulla svar utan påtvingar ett ok av effektivitet och konsumtion.

I villaområdena trängs studsmattor, pooler, husvagnar och båtar på trailers. Invånarna skålar rosé i inglasade uterum och planerar för nästa semester. På vårdcentralen strax bredvid syns samma människor i hopsjunkna profiler, depressionen har knackat på den nyinköpta larmförsedda dörren. Ideologin är inte gedigen, religionen saknar andlighet och gemenskaper övergår till ensamhetens drivhus. Kulturkritikern Slavoj Zizek menar att vi i det postmoderna samhället lever i det cyniska förnuftets upplysta falska medvetande, vi vet vad vi gör, men vi gör det ändå (Ideologins sublima objekt, 2001, s. 35ff). Köper oss in i ett liv där vi till sist själva får betala det högsta priset. I den här hybriden av essä och debattartikel ska jag göra ett försök att problematisera psykisk ohälsa och psykiatrin utifrån rubriken “Att definiera eller definieras – det är frågan” Travesteringen av Shakespeares kraftfullare formulering är medveten och kanske är det egentligen den ursprungliga frågeställningen vi med SSRI-knaprandet – förgäves(?) – försöker fly ifrån.

En omfamnande vacker och varm sommarmorgon för några år sedan satt jag sönderfallen och i panik på en brits på akutpsyk. För första gången i mitt liv, mitt emellan 30 och 40. I mitt inre hade skräcken tornat upp sig som ett oövervinnerligt monument – år av läsande, tänkande och skrivande hade föregått det som jag helt övertygad såg som ett lacanskt sintom vars konsekvenser jag sedan nästan dukade under för. I den religionsfilosofiska boken Synteism (2014) beskriver författarna Alexander Bard och Jan Söderqvist begreppet på följande sätt:

“Psykoanalytikern Jacques Lacan kallar dessa plötsliga avslöjanden utbrott för sintom. Sintomet är helt enkelt den händelse eller det beteende som inte stämmer in i den berörda människans aktuella fantasi om sig själv och världen. Därmed är sintomet också den händelse eller det beteende runt vilken människan tvingas att konstruera nya förändrade själv- och världsbilder när hennes gamla fantasier kollapsar. Sintomet är den djupaste sanning om sig själv som människan kan vara medveten om.” (e-bok, s. 34 )

En sanning som sällan kommer vare sig läglig eller helt välkommen, likväl är den omöjlig att inte ta ställning till. Då sprickan i den inre sfären fortplantar sig uppstår en mängd ställningstaganden utifrån det man fått syn på. Det innebär helt säkert både en chans och ett risktagande – om man väljer att gå. Sannolikt krävs det inte ett upplevt sintom för att förtvivlan och ångest ska infinna sig, men något är det som inte stämmer. När meningslösheten och tröttheten tar över behöver vi människor ibland hjälp. Stående i det vägskäl där den ena skylten visar mot en patriarkal status quo-finansierad psykiatri och den andra mot en Dantevandring utan ledsagare, tvingas vi ta ställning. Att definieras eller definiera.

Framför mig stod en välmenande mjukmjäkig sköterska och en stressad akutläkare viftande med recept på SSRI, sömntabletter och ångestdämpande. Allt annat än det jag naivt hade förväntat mig, hopp om kraft och riktning. Det deprimerade patienter ser är ofta verkligheten i dess sorgliga form. Att förvägras sin sanning och sitt sintom, att hänvisas till patologi och ensamhetens vrå – till skammen – är att få sitt inre definierat. Orden, berättelserna, narrativen ges bristande uppmärksamhet – symtomen kryssas i rutor och ut rasslar AstraZenica. Depressioner kan vara av olika form och slag, orsakade av olika variabler av vad det innebär att vara människa, olika förtvivlade undranden.  Kan svaret på alla dessa frågor vara SSRI? Nej.

När sekulariseringen slog igenom och tron på demokratin vacklade efter världskrigen, då växte existentialismen fram. Den av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir utvecklade filosofin med utgångspunkten att människans existens, till skillnad från tingens, föregår essensen. Våra biologiska kroppar har utvecklats genom evolutionen men utan något syfte. Syftet, meningen med våra liv, formuleras som något vi dömda till frihet och ansvar måste formulera själva. Inte sällan är väl depressionens klangbotten just detta – vi ramlar ner i den meningslöshet som vår existens bjuder. Vi tappar fotfästet, syftet, och söker efter nya svar när det chimära lyckopaketet med cupcakes, rosé, och materialism hånflinar oss i ansiktet, antingen som inkluderade eller som exkluderade. Mjölksyran skriker i ekorrhjulets sisyfosarbete och det finns ingen att fråga efter svar.

“Då flammar inom mig ett vilt begär efter starka känslor, efter sensationer, ett raseri mot det här avdämpade, flacka, upplinjerade och steriliserade livet och en rasande lust att slå sönder något, ett varuhus eller en katedral eller mig själv, begå djärva dårskaper […] eller vrida nacken ur led på några representanter för den borgerliga världsordningen. […] Och när allt kommer omkring, om världen har rätt, om denna kafémusik, dessa massuppbåd i den amerikanska stilen av människor med så små anspråk har rätt, då har jag orätt, då är jag förryckt, då är jag verkligen Stäppvargen, som jag ofta har kallat mig själv, djuret som förirrat sig in i en för honom främmande och oförståelig värld, som inte längre kan finna sitt hem, sin lust, sin föda.” (Herman Hesse, Stäppvargen, 1955;2017,  s. 33, 40)

När ovanstående träder upp framför oss som ett faktum i vår individualistiska och självförverkligande tidsera är inte steget till depression, såväl för kvinnor som för män, långt. I ett rikt och relativt(!) jämställt land som Sverige balanserar många av oss på Maslowtrappans översta steg, tror vi. Men så kommer dagen då vår alienation stiger upp i fortens inre och får oss att tumla ner till mot existensens tomrum. Ångest – vi har inte sällan allt – men essensen har runnit som sand mellan våra fingrar.

När jag satt där på britsen och redogjorde för mitt mående och mina tankar var psykiatrins svar SSRI, sömnmedel och ångestdämpande. En manifestation av samhällets skräck för smärtsam förändring, ett uttryck och en uppmaning för chimärens företräde, det är du som är sjuk, normen frisk – återgå. I den ångest som följer av frihet och ansvar ligger en stark kraft, den pockar på, den sliter och om den inte får riktning förlamar den lätt. Kanske är de privilegierades ångest i vår tid till syvende och sist rädslans fysiska symtom för ansvar och frihet, och för skräcken av att ha förirrat oss likt Stäppvargen. För många av oss finns det ingen gud att falla tillbaka på, och psykiatrin får inte tillåtas ställföreträdande plats i den tomma predikstolen. Ångest är otäckt men bör medicineras i minsta möjliga utsträckning, den bör däremot uteslutande ges en arena, en plats för riktning och utforskande arbete. Någonstans i utplåningsångestens värsta mörker lyser kanske en skräckfylld önskan om att orka bearbeta den rädsla, det trauma, som ger upphov till den. Att få hjälp att bli agent, definiera sig själv och skapandet av sitt liv. Ett ansvar som i sig genererar mer ångest. Det är vi enligt existentialismen dömda till. För att ändå dra in religion i detta; “He that loseth his life shall find it” (Matteus 10:39).

Den långa vägen, den krokiga, slingriga, snåriga vägen kan vara, och är helt säkert en ständig oscillerande promenad, vidrig och underbar om vartannat. Herman Hesses romanfigurer i Siddharta och Stäppvargen, den kvinnliga huvudrollen i Kieslowskis Den blå filmen och Aljosha i Dostojevskijs Bröderna Karamazov illustrerar alla nödvändigheten av tid i sökande, gemenskaper, undandragande, ångest och klara insikter. Idag är vi livrädda för förändring som tar tid, det ska gå snabbt och helst inte märkas. Psykiatrin är en agent i quick fix-landet: dämpa symtomen med medicin ensam i din stuga. Vi vet samtidigt att den ensamma tiden i stugan för många blir alldeles för lång. Ångest och depressioner kan vara en start på en människas liv, ett mer autentiskt liv, ett meningsfullt liv. Det kan vara ett upptäckande av att hela spelplanen är tillgänglig, när den tvivlande tappar kraft och drar ett kort bör psykiatrin inte visa upp “Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå” utan kanske “Stå över ett kast, slå vidare, vatten och stöd under färden”. Det måste finnas alternativ till kemikalier, det måste ges verktyg till den enskilde utifrån dennes husbygge.

Den framlidne polske psykiatrikern och psykologen Kazimierz Dabrowski beskriver i sin bok Personality Shaping – Through positive disintegration (1967;2015) följande:

“Anxiety over oneself reflects an attained higher level of personality. Anxiety over oneself reflects an enhanced sensivity of the feeling of one’s responsibility for one’s own developement, as a result of coming to the conclusion that the particiapation of “reshaping” factors in concrete instinctive activities and affectional experiences is inadequate. Anxiety over oneself is, for emotional developement, an element similar to that of astonishment in the area of intellectual activities. Both these dynamisms are creative, preparatory dynamisms.” (s. 88)

En själens förvåning, uttrycket är vacker och borde omfamnas med kärlek. Blandade ångest- och depressionstillstånd som själens förvåning och desperation över att inte veta vad man ska göra, borde omfamnas med kärlek. Sartre formulerade en teori där vårt eget uppfattade jag, vårt för-sig, i möten med andras blickar förläggs utanför oss som ett objekt i den andres ögon, ett i-sig, något definierat. I mötet med den Andres blick kan skam uppträda om subjektet (för-sig) känner att det i-sig den Andre ser hen som möts med förakt. Om det möts med acceptans och värme uppstår tillit. Att patologisera och medicinera själsliga förvåningar och desperation över en livssituation tillbakavisar ångesten kraft till skamvrån och desperationens önskan om vägledning till avtrubbningens rike. Mekanismerna bakom depressioner och ångest är många väl upplysta om, men det är kanske inte dämpande av symtomet vi behöver utan hjälp och hopp om förändring, om upplevelser, avgörande beslut, en sporre och ett språng. Var är kärleken, agapet? Vad är agape?

Agape:  I klassisk grekiska innebär agape att älska människor oförbehållsamt, eller kärlek till eller från Gud. […] Utöver dessa två återfinns eros (έρως) (lat. amor), som ofta rör begär eller åtrå, och storge (στοργή) som nästan uteslutande berör relationerna inom familjen. Till skillnad från ordet éros har ordet agape ingen sexuell underton. […] Den latinska motsvarigheten är caritas; den oegennyttiga kärleken uttryckt i handling. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Agape)

I tider av lidande och svårigheter förvisas vi istället, av samhället vi är med att finansiera, till kylan, skammen och patologiska definitioner. Som patient innebär det att i utsatt tillstånd själv försöka definiera vad som gynnar ens fortsatta liv. För detta har alla olika förutsättningar.  Min erfarenhet av såväl psykiatrisk slutenvård som öppenvård är att det professionella agapet, med få undantag, lyser med sin frånvaro. I dess plats har ett New Public Management, alternativt ett alltför naturvetenskapligt sätt att se på människan flyttat in. Det mätbara samhället som filosofen Jonna Bornemark talar om och kritiserar. Det som inte kan mätas finns inte – och allt kan mätas. Kryss kan räknas ihop till diagnoser, diagnoser kan staplas på varandra, starka mediciner spottas ut mot både symtom och biverkningar. Vid ett tillfälle då jag famlade i frustrationens, meningslöshetens och trötthetens mörka rike och för tillfället tappade Dabrowski ur mitt synfält föll jag till föga för medicinering. Full av benzodiazepiner, neuroleptika, antipsykotiska och SSRI förvandlades jag till en sjukskriven zombie. Iakttagande och fruktande ett liv i psykiatrins händer valde jag efter ett par månader en annan väg, min väg, i min ångest riktning, en jävlig väg men en väg framåt, inget ressentiment. För det straffades jag av psykiatrin – hur är en egen historia – men “bristande sjukdomsinsikt” “bristande allians” och “icke följsamhet i medicinering” skrevs in i min journal. När jag förklarade min förståelse av tillståndet och argumenterade för min strävan etiketterades det som “intellektualiserande försvar”. Man kan fundera över hur det rimmar med den psykiatriska vårdens ledord på Västra Götalands hemsida:

“Vi betonar en helhetssyn, vilket innebär att vi beaktar såväl biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer vid behandling och diagnostik. Vår strävan är att möta varje individ med respekt för individens integritet samt att all behandling ska utgå från den enskilda individens behov och förutsättningar.”

(https://www.vgregion.se/s/kungalvs-sjukhus/om-kungalvs-sjukhus/organisation/psykiatriska-kliniken/ Hämtad 2019-11-20)

Vem är agent och subjekt, vem är det som speglas? Är det patientens brister som skrivs ned i journalen eller är det de facto institutionens egna? Vad är det som definieras? Är de inte i själva verket psykiatrin själv som använder intellektualisering som försvar för att slippa lyssna, försöka förstå och använda agapet? Medvetandet är trots allt fortfarande en gåta. Vi har av evolutionen givits två öron och en mun, kanske är förhållandet symboliskt och uppmanar oss att lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Sören Kierkegaard m.fl. har med olika ord formulerat nödvändigheten av att förstå en individ (så gott det går) för att kunna hjälpa denne vidare. Kryssformulär och diagnostiserande på vaga grunder står till detta i bjärt kontrast. Detta innebär inte att diagnoser och mediciner aldrig fyller en funktion, men att instrumenten (med psykiatrins ovan nämnda ledord i åtanke) bör vara finkalibrerade och öronen många och hermeneutiska. Att formulera diagnoser på avvikande beteende/mående istället för att undersöka vår tids normalfördelningskurva och utifrån den hjälpa både individen och samhället mot förändring är något vi alla måste fundera på. Inte minst för våra barns och ungas skull.

I en tid då de lyckliga bilderna och homestylade carpe diem-flosklerna öses över oss bör vi inte rädslas den ensamhet som finns bakom. Den psykiska ohälsan idag är utbredd, att bearbeta stigmat mot detta tror jag inte först och främst handlar om att acceptera att vi går på SSRI eller har etiketterats med olika diagnoser. Jag tror det handlar om att förstå orsakerna det härrör ur och så snart vi kan låta dessa ångestens och existensens glödande stenar komma fram i trygg miljö. Ta vår vilsenhet, våra trauman, som en del av livet, se lyckan som en välkommen men tillfällig gäst, och inte råda den deprimerade att främst söka vård och SSRI och sen lämna hen ifred. Att ge sig ut på en pilgrimsvandring á la de tidigare nämnda litterära karaktärerna är det inte många av oss som har råd eller möjlighet till, vi sitter mer eller mindre fast i det kapitalistiska ekorrhjulet. Men vi kan lyssna, vi kan trösta, vi kan skratta, lära oss att gråta, vi kan ge varandra hopp och agape. Vad som fick mig att orka kriga mot psykiatrin och ta en annan väg var mitt nätverk, mina barn, böcker, musik, skrivande och en privatpraktiserande leg. psykolog. Jag var privilegierad – ändå var det tufft. Av de medpatienter jag mötte på de slutna avdelningarna var det få som såg några alternativ till psykiatrin, det gjorde mig bedrövad och det gör mig viss om att samhället, på olika sätt, måste reformera vården vid psykisk ohälsa.  Låta berättelserna och narrativen fortsätta med adekvat stöd när så behövs.

Att definiera eller definieras – att vara eller icke vara – det är frihetens förbannelser som vi är dömda att leva med. Min förhoppning är att vi tillsammans kan utveckla alternativ för varandra i tider då nattsidan gör sig påmind. “Du kan bli till. Bara kliv genom skiten och gå dit du vill.” Ord formulerade för tröst och kraft i en tafflig visa när det behavioristiska dömandet lämnades till fördel för den snåriga väg som utan slut är all möda värd. Vi kan bli till.

Frida Öhrberg

Previous articleMin resa ur SSRI
Next articleKraftsamling för ett hälsofrämjande samhälle
Gymnasielärare i svenska och historia. Har även universitetsstudier i filosofi, språkvetenskap och ungdomskulturer. Läser för närvarande, vid sidan av arbetet, en magisterexamen i litteraturpedagogik. Mångårig erfarenhet av arbete med ungdomar inom skolan. Kom i samband med en omfattande kris i kontakt med psykiatrin och är sedan dess övertygad om att en förändring är nödvändig.