Min hemö Gotland har svenskt rekord i ADHD, en diagnos som bestäms framför allt utifrån omgivningens bedömning av barnens beteende. Ofta kallas ADHD en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vilket innebär att den antas ha genetiskt/neuropsykologisk orsak.
Två nya svenska undersökningar motiverar ett förändrat synsätt. En stor svensk tvillingstudie av Capusan m fl visade att varannan vuxen med ADHD-diagnos hade drabbats av barndomstrauma. Vanligaste var känslomässig försummelse, följt av bevittnat våld inom familjen samt fysisk misshandel. Man drog slutsatsen att trauma var en egen orsaksfaktor bakom uppkomst av ADHD.
Sjöwall och Thorell har undersökt förhållandet mellan diagnos och neuropsykologi. Med en rad neuropsykologiska test och vuxenskattningar jämfördes en grupp förskolebarn med ADHD med en kontrollgrupp utan diagnos.
Dels testades impulskontroll, reaktionstid, verbalt och rumsligt arbetsminne, förmåga att vänta i olika situationer och med olika typer av belöningar, känsloigenkänning, frustrationsbeteenden i olika konkreta situationer samt förmåga att följa instruktioner. Dels skattade lärare barnens arbetsminne och förmåga att hämma impulssvar, förmåga att vänta samt reglera känslor av rädsla, ilska, sorg och livsglädje. Lärare och vårdnadshavare skattade funktionsnedsättningar beträffande kamratrelationer och social anpassning. Vårdnadshavares skattade problem i familj och sociala aktiviteter.
Det överraskande resultatet var att varje enskild neuropsykologisk test endast kunde identifiera 30 – 40 procent av barnen som ADHD-diagnosticerats. Även om resultaten från alla tester vägdes ihop kunde ändå inte en stor grupp av barnen som hade ADHD-diagnos beläggas med någon neuropsykologisk funktionsnedsättning.
Stora skillnader framkom vid jämförelse mellan subjektiva skattningar och objektiva test av de barn som diagnosticerats med ADHD. Resultat av vuxenskattningar (testresultat inom parentes) visade att 90 (52) procent hade funktionssvårigheter, 85 (32) procent hade emotionella svårigheter och 88 (44) procent hade svårigheter med att vänta.
Sammanfattningsvis tycks ADHD-diagnosen huvudsakligen finnas i den vuxne betraktarens öga. Dessa skattningar stöds dock inte av objektiva neuropsykologiska test.
Den kvarstående frågan är vad det är barn med ADHD ”har” förutom ett oönskat beteende? Risken för okontrollerad spridning av en diagnos som utgår från oprecisa beteendebeskrivningar är uppenbar. Varför inte istället utgå från neuropsykologisk undersökning och traumabedömning?
Lars Lundström
Jag tänker att det bland resterande del(som inte själva uppgivit trauma i barndom eller fått det bekräftat av någon annan) ändå kan finnas stora brister i uppväxt/omsorg. Barnet blir ju nästan tvingat till att godta det minst dåliga, men det kan fortfarande vara något dåligt, och referenserna till hur det hade kunnat se ut är ju också begränsade till vad barnet känner till.
Tror det först är långt i efterhand som en vuxen person kan avgöra om den fått tillräckligt bra uppväxt/omsorg under sin barndom. Sedan tror jag vilka värderingar som råder i ett samhälle kraftigt påverkar förmågan att se sig själv och kunna utveckla styrka, självkännedom, självständighet.
Det spelar egentligen ingen roll om enbart den som själv är drabbad av trauma eller stora brister i uppväxt, förstår det själv, om ingen annan förstår det. Tror jag.