Vi som vill annat får skapa alternativen själva

0
76

När jag fick min läkarlegitimation 1992 påbörjade jag omedelbart min specialistutbildning till barnpsykiater. Det var så oerhört kul och levande, vi bar på en känsla av optimism trots allt elände. Min uppgift som läkare var att tillsammans med andra yrkesgrupper förstå vad som kunde ligga bakom barnens symtom. Det var ofta smärtsamma resor, men också upplyftande eftersom många fick tillbaka livsgnistan och kunde återgå till en fungerande vardag.

Under hela min 5-åriga specialisttjänstgöring fick jag inte en timmes undervisning om medicinering av barn och ungdomar, det förekom i princip inte. Undantaget var några få utvecklingsstörda och psykotiska tonåringar som annars var för våldsamma, samt enstaka ungdomar som verkligen inte ville leva. Att försöka hjälpa genom att lyssna och förstå var en självklarhet, och eftersom det fungerade relativt bra behövdes inget annat.

Nu blåser andra vindar som vi alla har märkt. Medicinering är inte sällan förstahandsalternativet inom BUP, både för läkare, föräldrar och ibland även patienten. Många får en neuropsykiatrisk diagnos, vilken därefter anses kunna förklara hela symtombilden. Utan att någon riktigt vet var de sitter anses de neuropsykiatriska tillstånden ha sin bas i hjärnan och plötsligt finns det inte längre så mycket att förstå. Bara att administrera.

Det yrke som jag utbildades för och älskade finns inte längre kvar. Läkarrollen inom BUP (och förstås även vuxenpsykiatrin) blir allt mer administrativ och handlar om att bedöma, klassificera och medicinera. Det som förr kallades läkekonst har mist sin kreativa ådra och är enligt min uppfattning inte längre levande. Det man förväntas göra är relativt okomplicerat, om än stressigt och tungt. Kanske inte så konstigt att tjänsterna inom BUP och VUP är svåra att bemanna, det är få som vill utbilda sig i 12,5 år för att jobba som administratör av 7-8 diagnoser och 10-12 mediciner.

Vad kan vi då göra åt saken? Föra en debatt är en bra början. Väcka medvetenhet. Skapa alternativ för de som vill annat. Min upplevelse är att många i vårt stressade samhälle vill ha den typ av snabba lösningar som vården erbjuder. Medicinering av symtom istället för ett helhetsgrepp. Undertryckande av tårar och snabb återgång i arbete istället för sorgeår. Nedsläckt ångest istället för en genomgripande kartläggning av varför det hela tiden fattar eld.

Vi som vill annat får nog skapa alternativen själva. Där livet får ta tid, och göra ont. Där man talas vid och tittar i ögonen, där man finns för varandra. Då är inte medicinering längre lika självklart, och inte heller lika nödvändigt. Visst behövs det i vår tid, men ännu mer i den framtid som snabbt är i antågande. Viktigt dock att var och en själv får välja väg utan att bli dömd, utan rätt eller fel. Att den fria viljan respekteras är lika viktigt nu som någonsin förr.

Nina Yderberg
leg läkare, specialist i Barn- och ungdomspsykiatri
EMDR-terapeut