Rekommendationer vs verkligheten, del 2: PTSD

0
68

Som jag skrivit i föregående inlägg så rättade man sig knappast efter rekommendationer för behandling av Eips (emotionell instabil personlighetsstörning) utan gjorde faktiskt tvärt emot i det mesta. Hur förhöll det sig med mina andra diagnoser? I detta inlägg ska jag beskriva hur man behandlat och bemött min svåra PTSD med flertal dissociativa tillstånd.

Utredning: En basutredning ska genomföras som utgångspunkt för behandling. Efter en basutredning rekommenderas en fördjupad bedömning. Specifik diagnos ska ställas för att sedan kunna skatta svårighetsgraden.

Verkligheten: Ingen alls utredning har gjorts från den dagen jag kom till psykiatrin år 2000 som 19-åring med en akut krisreaktion. Mina symtom var tydliga och präglades av typiska PTSD symtom. Men ingen har någonsin skattat och rett ut svårighetsgraden vilket lett till att man inte förstått vilken skada jag verkligen tagit av mina många och svåra trauman. Man var väl medveten om mina trauman och symtom av PTSD men det stannade där. Man har pga utebliven utredning inte ens förstått förrän långt senare att jag inte hittade på utan led av flertal dissociativa tillstånd, vilket har lett till enormt lidande.

Behandling: Hälso- och sjukvård ska erbjuda KBT med traumaexponering. Den kan även erbjuda behandling med EMDR. Grundlig psykopedagogisk information om tillståndet och dess behandling bör ges.

Verkligheten: Eftersom ingen utredning gjordes uteblev också all behandling i många år. Första KBT med traumaexponering var 2009, efter 9 år inom psykiatrin, då jag träffade en psykolog för första gången. EMDR har aldrig erbjudits. Information om mina tillstånd har jag fått läsa mig till på egen hand och då förstod jag mer och mer hur allvarlig min PTSD faktiskt var. Fram till min första psykologkontakt var det ingen som ens förklarade för mig vad dissociativa tillstånd är, var de kommer ifrån, desto mindre att det finns hjälp att få.

Läkemedel: I första hand bör SSRI preparat erbjudas. Vid utebliven effekt kan annat provas men tyvärr saknas studier av god kvalitet där läkemedelsbehandling direkt jämförs med psykologiska behandlingsmetoder. Vid särskild symtombild (t ex psykotiska eller gränspsykotiska symtom) kan atypiska neuroleptika försöksvis läggas till med noggrann utvärdering av effekt och biverkningar.

Verkligheten: Jag har testat 48 olika farmakologiska läkemedel. Bortsett från alla möjliga antidepressiva så har man tvångsmedicinerat mig med antipsykotiska läkemedel eftersom man trodde mina dissociativa tillstånd (symtom av komplex PTSD) var psykoser. Jag fick fruktansvärda biverkningar men trots det fortsatte man att förskriva dessa. Det fanns ingen utvärdering. Man testade allt och experimenterade fritt fram.

Juridik: LPT är sällan tillämpligt vid PTSD som primär diagnos.

Verkligheten: Efter min första och enda utredning år 2015 då jag fick PTSD som primär diagnos av psykologen fortsatte man med tvångsvården. LPT var regel, inte undantag.

Källa för rekommendationerna: https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=1407

Precis som med psykiatrins påstådda Eips diagnos så upprepade man samma sak med min komplexa PTSD. Man struntade i rekommendationer och körde ett eget race som ledde till ett ofattbart lidande under flera år. Konsekvenserna kunde varit dödlig i mitt fall eftersom både utredning och behandling uteblev. Mina prognoser att må bättre blev allt mindre och mina symtom förvärrades. Man använde sig av metoder som går strikt emot rekommendationer när det gällde både tvångsåtgärder och läkemedel. Det i sin tur ledde till att mitt enda sätt att orka med min psykiska ohälsa och min inre smärta var ett allt mer eskalerande självskadebeteende. Det blev allt fler självskador, allt farligare, allt oftare och en oändlig rad av självmordsförsök. Hur behandlade och bemötte man mitt självskadebeteende? Följde man åtminstone rekommendationer där? Det skriver jag om i nästa inlägg.

Bianca Andersson