Tillvarata patientens kunskaper

0
83

Vi har kommit till ett skede inom sjukvården där personcentrerad vård ska spela en allt större roll. Patienter ska kunna ha inflytande över sin vård och deras kunskaper om sitt eget tillstånd bör lyssnas på och tillvaratas. Detta är självklart viktigt inom psykiatrin också. Varför? Därför att mycket inom psykisk ohälsa är en subjektiv upplevelse. Det finns inga mätinstrument, prover och undersökningar som avgör exakt vilken slags hjälp man behöver. Det finns inga självklara svar och givna åtgärder som att gipsa, röntga eller ge dropp. Naturligtvis finns det riktlinjer och skattningsformulär men det räcker inte eftersom vi alla upplever känslor olika, har olika omständigheter, bakgrund och förutsättningar. Desto viktigare borde det vara att verkligen ta sig tid att lyssna på patientens egna upplevelser för att kunna erbjuda rätt hjälp.

I ett läkarsamtal kan det faktiskt vara så att det är patienten som är experten i rummet, något jag märkt har förvånat vissa läkare. Tyvärr tas patientens kunskaper om sitt eget tillstånd inte alltid emot med öppna armar. Läkare kan känna sig hotade, att deras kompetens ifrågasätts och då kan värdefull information gå till spillo. Sen finns det de som ödmjukt lyssnar och lär vilket leder till förtroende och samarbete snarare än en dragkamp och ett maktspel.

Jag har genom åren träffat på båda delar, de som förkastat och ignorerat men också de som tog till sig och lät mig tala om det jag visste fungerade i mitt fall. Ett bra exempel är de olika  dissociativa tillstånden,  symtom på komplex PTSD, som jag haft genom åren. Eftersom det saknas enormt mycket kunskap kring dessa inom Malmö psykiatri har jag tvingats att läsa på själv, analyserat mina triggers och tillstånd, sett vad som fungerar, vad som hjälper och vad som stjälper mig. Jag visste att kunskapen var dålig av tidigare erfarenheter då jag blev mycket oprofessionellt och osmakligt bemött. Så de första dagarna av en inläggning på psyk gjorde jag olika handlingsplaner där jag delade upp mina olika dissociativa tillstånd och skrev upp i punktform hur personal bäst kunde bemöta mig. Eftersom jag inte kunde kommunicera när dessa dissociationer kom var det ibland livsviktigt att få rätt hjälp. Dessa handlingsplaner lämnade jag in till min kontaktperson som lade de i min pärm. Men jag bad alltid om en kopia och hängde upp de ovanför min säng, synlig för personal. När ett dissociativt anfall kom kunde de lätt läsa hur jag önskade bli bemött. Personal var ofta tacksamma och tyckte det var ett bra samarbete. Jag underlättade för de och jag fick den hjälp jag behövde och önskade mig i en stund jag inte var vid medvetande eller kunde prata.

Många gånger följde skötarna och sjuksköterskorna mina handlingsplaner men allt som oftast när läkare blandade sig i eller blev tillkallade så var det precis som om allt jag hade skrivit ner inte räknades mer och de körde sitt eget race. Man lyssnade helt enkelt inte på det jag uttryckligen hade bett de om att göra. Man ifrågasatte mig och ordinerade åtgärder som båda var onödiga och tyvärr även kränkande. Allt för att man trodde att man visste bättre. Hade det funnits ett ödmjukt erkännande att jag faktiskt hade koll på mina tillstånd och ett öppet resonemang kring mina önskade åtgärder hade man kunnat undvika många kränkningar och missförstånd.

När jag vid ett tillfälle hade haft samtal med en sjuksköterska på en avdelning jag inte brukade vara på berättade jag och min man klart och tydligt hur mina symtom brukade yttra sig. Hon tackade oss, antecknade noga och lovade att göra så gott de kunde. Jag var alltid rädd eftersom man hade kränkt mig så många år redan på grund av dessa tillstånd som ständigt feltolkades. Men jag tänkte att jag hade gjort min del i att dela med mig av det jag visste fungerade. Dagen efter när det blev läkarsamtal struntade han i allt jag hade berättat. Jag skrevs ut på studs, mitt i ett dissociativt tillstånd, dvs där min perception var svårt nedsatt och förvrängd. Jag skrevs ut i ett tillstånd där jag inte kunde ta vara på mig själv därför att läkaren inte hade tillvaratagit mina kunskaper som han tydligt saknade. Den gången kunde det kostat mig livet. Kort efter utskrivningen transporterades jag med våld av polis till psyk akut i ett skick som var gränspsykotiskt. Detta hade aldrig behövt ske.

Jag vet inte vad det är som skrämmer professionen läkare när en patient har kunskap de saknar. Jag har ofta fått känslan av att de har ett behov av att hävda sig, stå över en, vara bättre människor. De är inte varken mer eller mindre än jag bara för att de har läst en utbildning. De vet inte hur mitt tillstånd är att leva med. Men jag vet. Varje dag upplevde jag hur det kändes, vad som hjälpte och vad som förvärrade det. Mina ord och handlingsplaner borde ha uppskattats lika mycket av läkarna som av den övriga vårdpersonalen.

Det har ofta hänt att man pratat till mig som om jag vore en 5 åring när man gått igenom nya mediciner eller biverkningar. Som om jag inte förstod vanlig svenska. Jag hade problem att hantera mina känslor, jag hade inga intellektuella begränsningar! Jag satt på en enorm kunskap om dissociationer som jag hade tvingats att lära mig men behandlades som om jag saknade förstånd och bättre vetande.

Jag hoppas verkligen att tiderna inom psykiatrin någon gång förändras och att patienterna får ta den plats de behöver ta för att få rätt hjälp. Ingen tjänar på ett bemötande där någon utgår från att man inte begriper något, att man inte vet bättre, att man överdriver eller hittar på. Ingen gynnas mer än egot av en människa som inte tåler att någon annan sitter på mycket kunskap.

Bianca Andersson