Den rättslöse patienten, del 3: konsekvenser

0
152

Man kan utan tvivel påstå att patienter inom psykiatrin med lätthet kan kränkas, behandlas hur som helst och utsättas för faror eftersom ingen är på deras sida när det väl gäller. Systemet är inte uppbyggd så att det skulle gynna patienterna utan verksamheterna till nästan vilket pris som helst. Det blir inga följder, inga konsekvenser för de som begått fel och därför heller inga förändringar till det bättre.

Det krävs mod att anmäla verksamheten. Jag är inte längre beroende av de numera men det har inte alltid varit så. För många år sedan hade jag en PAL, patientansvarig läkare, som jag inte trivdes med. Vår kemi stämde inte. Jag visste att jag hade rätt att välja en annan läkare så jag skrev ett brev till patientnämnden där jag sakligt förklarade att jag ville byta PAL utan att anklaga någon. Jag blev tilldelad en ny överläkare. Nästa gång jag träffade min fd PAL på avdelningen fick jag kalla handen, iskall blick och blev förvägrad ens ett hej. När det hade gått flera månader frågade jag henne rakt ut till slut vad problemet var. Hon vräkte ur sig att jag ju hade anmält henne. Det hade jag för det första inte gjort. För det andra hade hon ingen anledning att ta det personligt. Alla kan inte trivas med alla, sånt är livet. Och även om jag hade anmält henne borde hon vara så pass professionell i sin roll att hon kan hantera kritik utan att låta det gå ut över patienter.

På den tiden gick anmälningar fortfarande direkt till IVO. Men IVO tog ju kontakt med de man klagade på och många vågade redan då inte anmäla en läkare av just den anledning som nämnd ovan. Nu är man ännu mer utsatt när klagomål går direkt till den det gäller utan en mellanhand eller medlare. Man kunde redan då och kan idag ännu mer råka illa ut efter klagomål. Det kan bli värre än att de nekar att fel har begåtts. Att anmäla en läkare man sedan måste möta igen kan och har lett till att de vägrar skriva intyg, bemöter en med ännu mindre respekt. Man kan bli vägrad medicin eller så gör de sig plötsligt oanträffbara fastän man är beroende av de för t.ex. papper till försäkringskassan, arbetsgivare eller andra myndigheter. De har makten att göra livet surt för en och vissa tvekar inte att missbruka den makten och patientens utsatthet.

Konsekvenserna av psykiatrins sätt att (inte) bemöta kritik och klagomål blir stora. Färre anmäler. Dels för att man inte vågar och dels för att det inte är lönt. Brister och fel kan inte justeras eftersom de aldrig kommer fram, fler kommer till skada, ingen upprättelse sker.

Fram tills nu har jag alltid tänkt och sagt att det är bra att anmäla i alla fall även om inget händer. Men nu tänker jag annorlunda. Att bli nekad ett erkännande känns som att bli kränkt igen. Det leder till att man påminns om hur illa man redan blivit bemött och att det bara fortsätter. Besvikelse över hur dåligt systemet fungerar, över att man inte blir lyssnad på eller tagen på allvar ens när man blivit utsatt för felaktigheter, kan bli så stor att man mår riktigt dåligt av det. Ja, man kan rent av känna sig värdelös av hur psykiatrins verksamhetschefer väljer att bemöta klagomål. Jag har tur som går Mind recovery terapi där jag får hjälp att hantera dessa känslor av både svek, ilska och uppgivenhet. Men alla har inte den turen att få en fungerande behandling som hjälper en att reglera dessa känslor.

Tyvärr är systemet uppbyggt såhär. Ingen hjälper dig om du mår dåligt när svaren på klagomålen hamnar i händerna på en och man knappt kan tro sina ögon. Att på nytt bli diagnosticerad med ett och annat därför att man vågat öppna munnen är inte kul. Den dagen som patienter inom psykiatrin faktiskt får rättigheter, blir bemötta med respekt och integritet, den dagen finns det också en möjlighet att påvisa brister. Den dagen patienter ses som människor med tankar och känslor, dagen de står i fokus för en god vård, den dagen kan det bli lönt att anmäla. När chefer och överläkare kan erkänna att deras verksamhet inte är felfri, att de är professionella nog att hantera kritik på ett konstruktivt sätt, den dagen finns det hopp om en bättre vård.

Såvida du inte har människor omkring dig som kan stötta dig och/eller har  en behandling som hjälper dig att hantera de känslor det väcker att få respektlösa svar från verksamheter och även IVO, så är jag inte den som tycker att det alltid är bra att anmäla. Det kommer göra ont om du står själv med brevet i handen och känner den maktlösheten det leder till. Det kommer påminna dig om vad du inte förtjänade att gå igenom i första hand. Tyvärr. Jag önskar det vore annorlunda men såhär ser det ut just nu. Der gäller att väga av för- och nackdelar och om man känner det är värt att må dåligt över. Jag tycker det är modigt att anmäla men har full förståelse för de som inte gör det för att de känner att deras mående går före.

Bianca